Vissa dagar mår jag inte särskilt bra! Vissa dagar känns härligt bra, andra dagar mår jag riktigt piss. Det finns heller ingen logisk förklaring för när jag mår som jag gör. Ibland tar ångesten ett stadigt grepp om hela mig. Hur gör man när den kommer sådär oanmält, när man som minst behöver den? När man känner att pulsen ökar, att man börjar kallsvettas och det börjar krypa i kroppen. Man kan känna hur rummet krymper eller hur alla ord som man hör bara går ihop i ett obehagligt soll. En smärta över bröstet är inte heller helt ovanligt. Då vet jag att en panikångestattack inte är långt borta. -Hur gör man då? Hur gör jag? Jag går just nu i KBT regelbundet, jag är mitt i en utredning som pågått sedan i våras. Strax efter årskiftet så kommer jag att börja nästa steg i utredning. Jag har fått en del "verktyg" att jobba med när ångesten slår till. Andning. Att andas borde vara det naturligaste vi gör, men för mig är andningen också bland det svåraste att kontrollera just när ångesten slår till. Jag försöker fokusera på att bryta ångestens hårda grepp med hjälp av mina verktyg som jag fått. Jag som har så mycket medvind nu. Borde inte ångsten bara försvinna då? Med medvind menar jag bla Min kommande karriär som mäklare, mina roliga OCH utmanade studier, min blivande man Jonas. jag är nyförlovad, förälskad och gladare än på länge! Jonas har klivit rakt in i mitt liv, när jag minst anade det... när jag behövde det som mest. Jonas är min klippa! Kärleken mellan honom och Ludvig som börjar växa fram är ovärderlig. Långtifrån något jag tar för givet. Trots allt detta som ändå visar på en ljus och lycklig framtid, så lever jag fortfarande med ångest. Varför lider jag fortfarande av ångest? Varför kommer jag inte ur min djupa depression? Varför kan jag bara inte må bra???? Många frågor som cirkulerar i huvudet på mig. På något oförklarligt vis så håller jag ändå ihop vardagen. Dom dagar jag har möten, aktiviteter eller saker att göra. Då fungerar det hyfsat bra. Dom dagar jag inte har något inbokat så finns det risk att jag kraschar helt. När jag inte har Ludvig så kan jag sova bort en hel dag. Då tidsinställer jag tex blogginlägg, ställer mobilen på ljudlös så att ingen kan nå mig... sen sover jag. Förstå dessa frågetecken när Jonas insåg detta första gången. Varför går du inte upp älskling? Mitt svar. Det är en sådan dag idag. Hur förklarar man för sin käresta att man lider av ångest? Det var jätte svårt... Speciellt då Jonas själv inte har upplevt ångest eller har egen erfarenhet. För honom är det jätte svårt att förstå. Eller första gången jag väckte honom för att jag själv grät i sömnen... han väckte mig och tittade frågande på mig och undrade vad som var fel. Jag förstod att jag gråtit i sömnen, och vi pratade inte mer om det förrän dagen efter. Det var inte heller lätt. Jag bearbetar mycket när jag sover. Detta händer såklart inte ofta, men det händer. Mina sömnproblem har blivit mycket bättre. Fortfarande vissa perioder där jag har svårare för att sova, Men ändå mycket bättre nu än i våras. Så.... jag gör framsteg, på alla plan! -DET GÅR ÅT RÄTT HÅLL! =) Under perioder har jag tidigare behövt äta sömntabletter. Men det behöver jag inte längre. Jag tycker inte om biverkningarna, och var rädd att bli beroende. jag är skeptisk till medicin generellt. Men jag har aldrig tagit sömntablett med Lilleman hemma, av två anledningar Dels för att jag inte vågar det. Och dels för att jag inte behöver det när han är hemma, jag somnar MYCKET lättare då... Det är så konstigt det där. Mina ångestattacker kommer aldrig när han är hemma. -Är det en mamma intuition? Kanske finner man svaret i utredningen på VARFÖR jag mår som jag mår. En kombination av mitt baggage och livet som kom ifatt efter konkursen, när allt stannade upp. Kanske en diagnos av någon form. Oavsett vad man kommer fram till så är jag längre inte rädd för att få dessa svar. Tidigare var jag rädd för bara tanken av att eventuellt ha en diagnos. Idag bryr jag mig inte om VARFÖR jag mår som jag gör. Bara man kommer fram till VARFÖR så att jag kan göra någonting åt det.... -För jag är väldigt trött på att vara trött! Allt som jag varit med om, sedan barnsben är saker som jag behövt proffesionellt hjälp för att bearbeta. Saker jag flytt från. Jag har gömt mig bakom mitt entrepenörskap och jobbat bort min sorg och ångest genom åren. Jag har varit arbetsnarkoman. Jag älskar att jobba och brinner för mina projekt. Men idag, nu precis fyllda 30 år så ser jag annorlunda på det. Sedan i våras har jag fått proffesionellt hjälp. Jag är mottaglig för första gången på hela mitt liv. Mottaglig för att jobba med mig själv. Jag bearbetar saker som jag stängt av eller förträngt när jag tidigare inte orkat deala med....... För nu vill jag må bra på riktig! Glöm inte en sak du fina cybervän.... jag vet att många av er lider av olika typer av ångest. Det är ingenting att skämmas för. Det är SÅ mycket vanligare än vad man tror. Men den dagen jag erkände för mig själv att jag inte mådde bra... Den dagen jag vågade be om hjälp och först då var mottaglig.... Den dagen tog jag mitt första steg i rätt riktning. -Ångest syns inte. Man kan inte se på mig när jag har ångest eller inte. Titta på bilden längst upp. TACK Linda Brolin för grymt fin bild! Okay, en rejäl dos av makeup, foundation , concealer som tar bort min svullnad under ögonen från gråt, och cleareyes som tar bort det röda. Jodå... jag är expert på att "dölja" alla spår. -Men kan du min ångest? Kan du se att jag faktiskt bara har ett inövat leende, där jag i verkligheten motvilligt klev ur sängen för att genomföra en nödvändig plåtning? Sömnlös efter nattens panikångestattack, och trött och utmattad av just ångesten... - Nej det kan du inte. Självklart kan mina närmaste läsa av min blick, eller mitt beteende i verkligheten. Men om du möter mig och bara säger hej, ja då ser du inte det. Idag har jag varit hos doktorn. Förmodligen därför jag skriver om detta just idag. Ni vet hur jag är... ibland bara kommer dom här långa och känslomässiga och väldigt personliga inläggen. Igår var jag arg och upprörd över trollen! Idag skiter jag i dom. Precis som humöret och allt annat så är man mer eller mindre sårbar. Igår var jag sårbar, då det var lämning av Lilleman. Jag är inte mer än människa, och jag står fast vid min åsikt att det är INTE okay hur trollen beter sig! Tillbaks till doktorn. Jag har ÄNTLIGEN träffat "rätt" doktor. Jag har honom, KBT kvinnan och ett helt team omkring mig... Jag litar fullt ut på doktorn. Vet inte varför, men jag gjorde det från fösta gången. Det är speciellt det där.... för det är både Skönt och jobbigt på samma gång att träffa doktor eller gå i KBT. Jag har skrivit det förr och kommer att skriva det igen. Det är den bästa investeringen som jag gjort, -KBT is the shit! Livet är för kort för att gå omkring och må dåligt! Våga be om hjälp.... Ta emot hjälpen när du får den! Du förtjänar att må bra! / My Martens
