Hej! Jag och Lilleman är nere på Öland. Vi har haft en mysig eftermiddag, både i butiken och hemma hos våra goda vänner där vi grillat hemmagjorda hamburgare och pratat gamla minnen <3 Jag är tacksam, så extremt tacksam! Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som jag var idag! Denna dagen höll på att sluta i katastrof. Inte bara denna dagen, det där som inte får hända höll på att hända. Den där känslan att förlora sitt allt, sitt hjärta, sitt barn höll på att bli verklighet! Vi bilade ner ifrån Sigtuna mot Öland. Lilleman satt i sin barnstol bakom mig. Vi pratade och han lekte samtidigt som jag körde.... Plötsligt blir det väldigt tyst, detta mitt under en diskussion. Jag tittar i bakspegeln och ser att Ludvig är helt röd i ansiktet med båda ögonen uppspärrade! Jag skriker på honom i panik "VAD händer älskling" Inget svar.... jag ser hur han börjar bli lila och inser att han har satt någonting i halsen! SHIT! Jag kan INTE stanna! Det är bara en fil, trafik båd bakom och framför. Jag känner paniken växa, jag håller fullkomligt på att bryta ihop! Vi är strax utanför Norrköping precis parallellt brevid en shell-station där vi brukar stanna. Jag har inte tid att vänta på rödljuset längre fram eller trafiken framför, jag tutar som en galning kör om på insidan (trodde knappt att jag skulle komma förbi) MEN gjorde det! Jag kastar mig ur bilen, sliter ur Ludvig.... Ingenting jag gör hjälper! Han börjar försvinna i min famn, jag förökar med alla "trix" man har fått lära sig, ingenting hjälper! HJÄLP, han dör ekade i mitt huvud! Nej, nej nej! jag blir handlingsförlamad, jag skriker på hjälp! Det kommer en dam springande som hör min panik! Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag egentligen gör, men innan hon hinner fram sliter jag tag i honom på ett annat sätt, DÅ far den upp, den där j*vla mentos tabletten som han lyckats sätta i halsen! Som en kedjereaktion så kommer det en kaskad utav vätska, inget kräks utan ren vätska.... Färgen kom ganska snabbt tillbaka och mardrömmen tog slut! Guuuud! Mina ben vek sig och vi blev sittande där, Jag satt med honom i famnen och grinade jag vet inte hur länge! Lilleman själv grinade inte, först var han bara tyst. Sen sa han efter en stund, "Mamma det är bra nu"! Fy fan rent ut sagt... Vi stannade kvar där nästan en timme, han drack vatten, vi satt i solen och kramades på en gräsmatta. Jag var helt skakis och chockad över vad som precis höll på att hända! Men sen var han som vanligt.... Mitt adrenalin däremot höll i sig många timmar, jag är fortfarande skakis och chockad över situationen. Men också EXTREMT tacksam! Så tacksam att jag inte med ord kan beskriva det rättvis! -Tack gode gud! <3 Nu kopplar jag bort dator och mobil för resten av kvällen.... Jag ska mysa med Lilleman och våra vänner.... Efter en såshär situation så kommer man på att man inte ska ta någonting eller någon för givet! Var rädda om varandra! All kärlek! Kram & gonatt! / My Martens
