Årsdag. Idag för två år sedan så åkte jag till min butik för sista gången. TVÅ ÅR har gått!?! ❤️ Förra året var tung.... I år är jag sentimental, men betydligt mer balanserad och helt förlikad med situationen. jag stannade upp imorse när jag skrev detta. Just för att påminna mig om vissa saker. När jag tänkte tillbaka på denna dagen så minns jag varenda känsla, jag minns klockslag, vart jag var, när jag gjorde vad osv. Jag minns känslan när jag vaknade. Jag hoppades att allt bara var en mardröm. Allt var som i en dimma. Jag visste att allt skulle försvinna. Jag visste att jag skulle behöva säga hej då till mitt team, till man fantastisk avickan och Evelina. Jag svalde och svalde för att inte tappa det helt. Jag samlade mod till mig, åkte till butiken innan tingsrätten. Jag gick in, vred om nyckeln i låste... larmade av och stod där. Ensam i min butik. Kände doften av växterna. Titade på allt. Varenda liten del av byggnaden som jag ritat för hand..... som arkitekten sedan ritade om. Tio år av minnen... För mig var inte detta mitt jobb. Det var min livsstil? Jag föll ihop i en hög på golvet, grät, krampade och bröt ihop. Smärtan var olidlig. Jag trodde att jag mådde som sämst, där och då. Men detta blev början på en lång resa för mig? Läs gärna mitt gamla inlägg HÄR Symtomen och varningssignalerna hade pågått i ca 1.5 år då. Immunförsvaret, glömskan, tröttheten. Små saker som att jag tex letade efter mobilen, fastän jag höll den i handen. Hur jag glömde bort små självklara saker. Hur jag kunde gå ut i köket och sedan stå där och fundera på vad jag skulle göra. Alla dom där små signalerna som man varnar "alla andra" för. Jag lyssnade inte på min kropp. jag var inställd på att kriga. Vända situationen. Jag la i ytterligare en växel, jag misshandlade mig själv och min kropp så hårt både fysiskt och psykiskt att jag redan då körde mig djupt in i min utmattningsdeppression utan att förstå det. Detta kunde man INTE se om man tittade på mig..... Sista månaderna så checkade immunförsvaret ut. Jag blev sjuk, om och om igen. Sattes på utredningar som jag inte gick på. "Jag hade inte tid" prioriterade inte det. Mina värden blev sämre och sämre. Jag tänkte bara kortsiktigt, "jag ska bara fixa detta först, äta, sova och gå på läkarebesöken kan jag göra sen. Vissa dagar åt jag knappt någonting, kedjerökte som en galning och drack mängder av kaffe. Magsår kom som ett brev på posten, då tog jag bort kaffet, (tillfälligt) Men fortsatte röka, konstigt nog. Jag levde så destruktiv att jag skämms idag när jag skriver om det. Såhär höll jag på. Jag satt fat i ett ekorrhjul av destruktiv beteende. Tills den dagen kroppen sen la av helt. Med facit i hand, och distans till det så är det ju så självklart, men jag kunde inte se det. Jag var "mitt i" situationen. Det som sen hände var att närkonkursen och efterarbetet var gjort. Så stannade allt upp. jag stannade upp. jag satt i min trädgård i Sigtuna, och kedjerökte. Handlingsförlamad, jag tappade greppet. Sårad, ledsen, arg och besviken. Vilsen. Sörjandes över hur jag förlorat mitt livsverk, men framförallt helt livrädd inför en ny, situation. En ovisshet och rädsla inför framtiden.... Saken är den att under alla mina år med butiken så hittade jag en stimulans både för min adhd och min ångest. (som jag inte med ord då visste att jag hade) Maskrosbarn i grunden, uppvuxen med en pappa som åkt runt som knalle på torg och marknader. Jag var alltid påväg någonstans Under flera år jobbade jag med honom och blev också rotlös. Vi reste från stad till stad, från torg till torg. Jag har alltid haft en stimulans, men blivit rotlös. Så när jag stannade upp och startade My's Blommor så var det just för att jag ville "komma hem" så My's Blommor blev mitt liv, mitt hem och min trygghet. Jag visste ingenting annat. Jag kunde åka till butiken kl 04:00 på morgonen, vattna, bygga upp, öppna upp och vårda. I den branschen tar lixom jobbet aldrig slut. (färskvaror) Pendlingen till Amsterdam blev ytterligare en stimulans. Lastbilar, inköp, planeing schemaläggning och allt annat som hörde butiken till. Pr, marknadsföring, annonsering och socialamedier när dom kom. Så jag hade alltid både fysiskt och psykiskt jobb. Jag tog inte semester på många många år. Vad var det lixom? Jag hade aldrig varit ledig en sommar. Jag tog nån vecka på vintern, -thats it! Det funkar ett tag, men inte i längden. -Jag var ung, naiv och orädd??♀️ Under drygt tio år så stannade jag aldrig upp, jag fick aldrig någon återhämtning! Därför blev smällen, först x-antal månader EFTER konkursen. Jag började utbilda mig till personliga tränare, på SAFE Education. Jag hade velat göra det länge, men inte funnit tiden. Anlendingen var att jag vill omvandla min hobby till ett yrke och parallellt med allt jag gör jobba med träningresor och event. Så även under "skol tiden" så höll jag mig på benen. Jag ingick i någonting, fick tider att passa och tillhörde en gemenskap. Detta blev ett tillfälligt substitut för den trygghet och stimulans jag förlorat med My's Blommor. Men sen höll det inte längre. Där la kroppen av. En del av detta fick ni följa här inne. Jag åkte akut in med magsmärtor, Jag opererades 3 gånger på nio dagar. Någon inflammation i magen, man kunde ute fastställa exakt vad det var första rundan. Andra rundan blintarmen, akut. Tredje vändan en njurstens attack. Förutom det, många andra värden helt utan kontroll. Jag gick in i väggen. Min kropp la av..... Detta är alltså någonting som byggts upp under många, många år. Stress, destruktiv livsstil. En kami i att hitta balansen efter att jag blev ensamstående med Lilleman, när han var nyfödd. Sorg, en barndom som också kom ifatt. Svek av vänner som jag såg som min familj. Allting tillsammans gjord att jag inte orkade längre.... ? När det var som mörkast förra året. Då trodde jag att jag skulle dö. Panikångestattackerna hade jag "lärt" mig hantera. Börjat vänja mig vid. Men depressionen tog över. Jag blev likgiltig. Är det någonting som dom som känner mig vet.... Så är det just att jag alltid är en "doer" en person som alltid ser det positiva och bar kör. ( På gott och ont) Men först när läkarna fick mig att förstå att det handlade om att leva eller dö. Först då förstod jag hur illa det var och hur långt det hade gått.... Kombinationen av en utmattningsdepression och adhd är komplicerat. Framförallt när jag i början varken accepterade det ena eller det andra. men TACK och LOV så hamnde jag efter många olika turer inom vården hos "rätt" special psykiatri" som fungerade för mig. En överläkare nådde fram och jag blev mottaglig för att ta emot hjälp. Den enda som jag just då brydde mig om var Lilleman. Min älskade Lilleman??❤️ Jag hade helt tappat repsekten för mig själv. jag var så vilsen och ensam att jag inte riktigt kan förklara det med ord. Sen dess har det varit en kamp. En utmattningsdepression är ingenting som man blir av med från en dag till en annan. Min utmattningsdepression har jag börjat lära mig att leva med. IDAG, mår jag mycket bättre. Jag känner mig levande igen och är långt ifrån likgiltig. Jag jobbar med mig själv VARJE dag. Jag är påväg UPP från min krasch. Enligt min läkares trapp-stege metod så är jag någonstans påväg upp, typ steg två-tre. Men i min värld tror jag att jag är på topp. För när jag börjat få tillbaka min energi så tar jag den och accelererar. Detta är det svåraste för mig. Att hitta balansen. Lite tre steg fram, två steg tillbaka. Jag är fortfarande skör, men lyssnar på min kropp. Jag använder läkarens verktyg och tar en period i taget. Jag prioriterar mig själv och min hälsa. Jag värderar saker som jag tidigare tagit för givet. Jag är tacksam för saker jag aldrig reflekterat över. Jag lyssnar, känner efter och tar hand om mig själv. Jag fick en chans till. Mitt i livet 28 år gammal så smällde det. Nu är jag 30 år gammal. Två-3 år av kraftig turbulens. Men 30 år och på banan. Jag är kär, och lycklig. Lillemans pappa och jag har hittat en bland som fungerar för oss, som en "modern familj". jag har lärt mig att respektera och tycka immig själv igen. Jag har fått tillbaka energin, och kämparglöden igen. Jag har blivit klok som en bok på kuppen.... jag har lärt mig att acceptera och slöja det jag inte kan påverka. Jag har sörjt och bearbetar det jag så länge blundat för. jag tar emot hjälp och är mottaglig för det. Min ernegi rent fysiskt har börjat komma tillbaka, min kropp svarar och jag har börjat gå ner alla dom kilona som jag gick upp under min krasch. Kilona spelar egentligen inte så stor roll. Men däremot att kroppen fungerar, min puls är under kontroll, jag orkar gå liiite längre varje gång. jag har börjat hitta en helhets balans. Ibland skyndar jag på igen, far iväg och lägger i en växel i 320 igen. Men då bromsar min läkare mig, eller så inser jag det själv och så bromsar jag mig själv igen ☺️ Lifestyle jobbet passar mig som handen i handsken??? Visst är det mycket jobb, en massa ansvar och en utmaning. Men jag får min stimulans, jag tillhör en gemenskap och får jobba med det som jag är riktigt, riktigt bra på. Båda ägarna till Lifestyle stöttar mig till 100%. ?? Dom är väl medvetna om min historia. mer än vad många andra är. Ändå valde dom att tro på mig och rekrytera mig till deras team. Sådant glömmer man inte. Samma sak är det med alla dom som fanns i min medgång. När jag tjänade miljoner och allting gick väldigt bra. Dessa människor fanns inte där när jag kraschade. Inte heller under alla mina sjukhusvistelser. Viss pallade inte med hur jag mådde, eller mitt ältande. Vissa ville inte förknippas med konkursen. Andra "försvann" utan anledning, och vissa fick ett ultimatum av en gemensam vän. och poff så försvann majoriteten. Allt på samma gång.... Jag har också lärt mig av min misstag. Jag har förlikat mig med dom, tar med mig dom som en erfarenhet och kommer aldrig hamna där igen! Misstag kommer man såklart att göra. Fel gör vi alla ibland... Men inte samma misstag om och om igen. Som sagt... Två år. Mycket har hänt. Allting blir erfarenheter, på både gott och ont..... Men man väljer själv vad man gör med dom....... Så. för att summera detta långa, lite flummiga inlägg. Varje år på "årsdagen" så stannade upp, och reflekterade över dessa två händelserika år. -WOW vad mycket jag varit med om. Vad mycket jag har lärt mig. Jag har dessutom mitt under min mörkaste period träffat kärleken! ❤️ Ingen enkelt ,match för varken mig eller jonas. Men vilka band vi hunnit knyta redan nu... Kärleken kom när som minst anade, men när jag behövde det som mest. Så just, idag vill jag fokusera på att verkligen skicka energi till alla som behöver det. En stor skopa energi, och kärlek från mig. För det ska du veta. Alla har SIN kamp, det syns sällan på utsidan. Men du vet aldrig vad någon annan har varit med om eller vad han/hon kämpar med! Oavsett hur mörkt det kan kännas så vill jag säga att efter regn kommer solsken.... Även jag tvekade flera gånger. MEN på något konstigt sätt så landade jag på fötterna och lyckades resa mig igen...... Kram Kram / My Martens
