Att vara anhörig till någon som drabbats av stroke är svårt. Men att vara anhörig till någon som drabbats av demens är banne mig omöjligt! Kombinationen är fruktansvärd! J*vla sjukdommar!

Godmorgon, gonatt... eller Hej ?? Klockan är 03:31. Jag kan inte sova! ? Många tankar, många funderingar, mycket känslor......

Igårkväll, åt vi middag hos våra vänner. Ludvig busade med sin kompis och jag och hans mamma hade en lång catchup?☺️

Vi kom hem väldigt sent för att vara oss. Vi gav oss iväg från våra kompisar i Skogsby, men vågade inte köra övre vägen hem till oss i Kleva, utan körde ner via färjestaden. Jag var rädd att vi skulle köra fast på småvägarna mellan övre och nedre vägen. ( Ni som vet ni vet, svårt om man inte känner till Öland)

För saken var den att var snöstorm☃️ vägarna gick knappt att köra på. Blötsnö och 1+, som sen slog det om och blev -1 = blixthalka☃️

Ludvig och jag var lite oroliga påvägen hem. Vi borde nog stannat kvar hos våra vänner. Men jag förstod inte hur mycket snö det kommit på ganska kort tid ? Det är dessutom ”öppet” på Öland, så vägarna hade blåst igen på vissa ställen och det hade bildats obehagliga drivor. Nåväl.

Vi kom hem efter många om och men. Jag körde i 30-40 hela vägen hem och varierade mellan hel och halvljus. Ludvig höll utkik efter rådjur och annat och vi tog oss hem ?

-ALLTID bättre att ta det säkra före det osäkra!

Igår var en tuff dag. Eller.... rättare sagt, hela veckan har varit tuff?

Jag försöker att hålla skenet uppe. Då jag personligen mår mycket bättre än på länge. (Ja, bortsett febern och streptokockerna). Min energi, min ångest och min ork är en god bit påväg tillbaka.

MEN, här nere.... hos min extra pappa och hans fru, så kommer jag tillbaka till deras verklighet. Deras miserabla och extremt påfrestade situation. jag bestämde mig för ett tag sedan för att inte skriva om detta. Men inatt gör jag det. Jag skippar såklart detaljer och så... Men i det stora hela.

Deras situation är på riktigt för j*vlig! Nu kommer svordomarna på löpande band och jag är så ledsen och frustrerad att tårarna rinner samtidig som jag skriver? Det är nog därför jag inte kan sova.

För det första. Jag kom ner till Öland och möttes av en sönderslagen extrapappa. Jag hade inte tänkt att skriva det, men nu kan jag inte låta bli.

Han har ramlat ur sängen på natten. (Vilket såklart kan hända) Skadat skallen, fått en läskig gul-grön "blåtira" över halva ansiktet, och en stor bula som går ut flera centimeter på huvudet.

han har såklart fått åka in till sjukhuset, blivit röntgad och omhändertagen sovit kvar där under observation. Sedan fått komma tillbaka till hemmet.

Jag har INTE blivit informerad om detta. (Vilket gör mig tok-FÖRBANNAD?) Detta hände tydligen när jag precis kom hem från Thailand. Jag har ju pratat i telen med honom, men han har "glömt" att berätta just detta.....

Jag önskar att någon som jobbar där kontaktat mig. Jag STÅR som hans närmsta anhörig på papprena. Det ligger även en papp-talrik där jag skrivit på ena sidan till min extrpappa "Vi älskar dig, du är stark och ska kämpa! kramar/ My & Ludvig. På andra sidan står det ett meddelande till personalen. "RING mig, vilken tid som helst på dygnet, med MITT mob nr och mitt namn"

-Ändå har inte någon ringt???!?

Detta är inte någons fel, detta är systemets fel!!!!!!!

Jag vill alltså INTE skylla detta på personalen . UTAN SYSTEMET. Om våran katastrofala regering kunde få tummen ur någon gång och inse att vården behöver bidrag, stöd och resurser med fler personal, utbildningar ect. Så hade våra äldre sluppit ha det såhär.

Då hade även vårdpersonalen, sluppit att bränna ut sig själva (vilket många gör), då dom försöker räcka till och "täcka upp". Men faktumet kvarstår, vården är kraftigt underbannad och personalen får varkem resurser eller lön för det dom gör. En ond j*vla cirkel som gör mig gråtfärdig!

-Jag personligen är livrädd för att bli gammal och sjuk!

Vården är KRAFTIGT underbemannad! ?Enhetschefen trodde att jag blivit informerad, men det är sköterskorna som sköter sådant. Sköterskorna går på rullande schema, dom har många patienter förutom min extrapappa att ta hand om. Dom räcker inte till, och gör så gott dom kan. Så samtalet till mig har antagligen bara "fallit mellan stolarna" .

Nu gick det som tur var helt "okay", med tanke på omständigheterna.

Nästa grej som tynger mig/oss, är att han och hans fru inte bor tillsammans.

Dom står i kö för detta. Men återigen. Platsbrist, vårdbrist långa köer och många frågetecken. Min xtrapappa är 77 år. Dom har varit tillsammans nästan hela livet. Det är klart som f*n man vill att dom ska få bo tillsammans .... Han bor på bottenvåningen. Hon bor på övervåningen. Dom träffas så mycket som det går. MEN.

Hennes sjukdomsbild har förvärrats. (Radikalt enligt mig.)

Hon lider bla av demens. Vilket innebär att hon är känslig för förändringar. Hon känner sig inte "hemma" på hemmet. Hon blir stundvis förvirrad och letar efter min extrapappa.

Vi fick ett glädjebesked i veckan. Ett förslag om flytt och vård på ett annat boende. Vi tackade ja. Ett demensboende där dom båda har möjligheten att få bo tillsammans. (-Jiiiiiippie! ?????)

MEN. Som vanligt för och nackdelar med allt. Mindre rehab för min extrapppa tyvärr..... Inte samma dagliga rehab i det fina stora rehabrum han har idag. Men anpassat demensboende för hans fru.

Framförallt så är det positiva att dom får bo TILLSAMMANS och att vi då får inreda med DERAS rum personliga saker. Det är ju trots allt viktigt för hennes sjukdomsbild (igenkänningen) och för trivseln för dom båda.

Jag tror och hoppas innerligt att det ska leda till att båda trivs bättre och att det får bli så lugnt och strukturerat som möjligt för dom. Så i det stora hela. Fler fördelar än nackdelar.

Nu inväntar vi flytt datum och sedan bär det av. MEN, denna nyhet glädjs dom båda av. Men det innebär också att hans fru blir orolig och ännu mera förvirrad av detta. Idag när vi kom upp så var hon aggressiv, och extremt förvirrad. Hon ville ta sig ut och förstod inte varför hon inte kunde det. Jag har sett tecken på demens i flera år. Men INTE på detta sätt.

Hon var förtvivlad, och min extrapappa gjorde sitt yttersta för att lugna sin fru och förklara för henne att dom inte skulle flytta ännu, men inom kort. Tårar, sorg, rädsla, förtvivlan. Ja... alla känslor som detta medför. Det gick inte att nå fram till henne. Hon tog inte in det vi sa.....

Alltså på riktigt, det är sååååå fruktansvärt att se dessa två må så fruktansvärt dåligt. På olika håll, och samtidigt vara så maktlösa. Min normalt sett, SÅ starka extrapappa kämpar med rehabiliteringen, och att hitta en vardag i sin nya situation. Förlika sig med att det aldrig kommer att kunna bli som innan hans stroke.

Samtidigt kan dom inget annat göra än att helt förlita sig på "systemet".

Min extra pappa har drivit förteg och jobbat i hela sit liv. Slitit som ett djur och alltid tagit hand om sig själv (och sin fru). Han är speciell som få och stark och envis som en åsna. (På ett bra sätt)

Bara några veckor innan han fick sin stroke så var han hemma hos mig, skruvade möbler, lyfte tungt och allt var som vanligt. Lekte med Ludvig och vi fikade och skrattade.

På ett sätt tog jag honom för givet, (har jag insett i efterhand) Jag inbillade mig nämligen att han skulle bli minst 125 år och alltid vara lika stark och frisk??❤️

Sista åren tog han hand om sin fru, hemma med hjälp av hemtjänst. Han förstod aldrig hur sjuk hon var. Jag vet inte om han inte "ville" förstå, eller om han inte var mottaglig för det. Jag har försökt intensivt i två år att förklara det. Men först nu, idag, förstod han det. Det blev en rejäl "käftsmäll" för honom, i hans redan utsatta läge.

Denna veckan har hon diagnoserats med demens och han har fått det beskedet till sig. (innan har det varit symptom, tecken på, utredningar, osv. ) Så inte nog med att han kämpar med helheten, att förlika sig med att inte kunna bo hemma, inte kunna ta hand om sig själv, (STOR Omställning för honom ), rehab, boendefrågan, hennes förvirring... nu ska han behöva ta in detta också?

Om jag bara för en lite stund hade kunnat ta bort den smärta, förtvivlan och lättat på det mörker som min extrapappa just nu befinner sig i. Då hade jag bytt och tagit den smärtan i hans ställe... -Nu på en gång!

Jag har läst på. Samt träffat en kurator på sjukhuset där jag fick stöd, hjälp och information om att vara anhörig till någon som drabbats av stroke.

Jag fick tips och råd. Jag tog med mig broschyrerna hem och har försökt att läsa på.

Men att vara anhörig till någon med demens, det är något HELT annat. Det är rent ut sagt för-jävligt!

Det jag såg idag.... situationen. Dom emellan. Mellan mig och henne. Ludvig som blev indirekt chockad. Det går inte att beskriva med ord. Så svårt. Så smärtsamt. Så sorgligt.

Tårarna bara rinner när jag skriver detta??

I välmening försöker jag att åka ner till dom 2 gånger om dagen när jag är här nere. kompensera upp för Stockholms veckorna. För att dom ska få sällskap och glädje. Förgylla vardagen, peppa och stötta.

Men även för att dom ska få ses så mycket som möjligt. Jag brukar köra upp min extrappa till henne. Så kan vi fika och umgås där.

Men i samråd med både hennes och hans personal så fick jag förklarat för mig att hon blir ledsen, upprörd eller arg (aggressiv ) när min extrapappa åker ner till sig igen. Hon förstår inte det, blir förvirrad, letar och vill ta sig ut.... och det rör om mer än vad det gör nytta. iallafall just nu....

Så därför är det bättre att vi hälsar på honom två gånger och henne en gång........ ja, ni fattar. Man får föröka anpassa sig efter dagsform.

-Så j*kla svårt!

När jag är i stockholm, så jagas jag av mitt dåliga samvete över att jag är sålångt bort och inte är här. Det dåliga samvetet ligger där och gnager hela tiden. Äter upp mig vissa nätter. När jag är här nere så räcker jag ändå inte till och känner mig ÄNNU mera maktlös!

Ja.... JAG klarar mig såklart.

Men jag lider så in-i-helvete med min extrapappa och hans fru. Att se dessa två hamna i denna miserabla situation. Båda behöver vård. Olika vård. Båda vill bo tillsammans, men det har inte gått.

Nu håller jag tummar och tår för att flytten kan ske så fort som möjligt så att dom kan få "landa" i hela situationen, tillsammans och att den strukturen förhoppningsvis hjälper hennes tillstånd, vilket då underlättar för min extrapappa!

Ja.... långt inlägg. Mycket känslor. Att vara anhörig till någon som fått en stroke, det är svårt. Men att vara anhörig till någon med demens, det är banne mig helt j*vla omöjligt!!!

-J*vla skit situation!???

Det gäller att ta vara på dagen, njuta ev livet. Vara tacksam för hälsan och vara rädda om varandra ❤️ Glöm inte det....

/ My Martens