Att vara eller att inte vara. Att veta eller att inte veta. Att göra eller att inte göra. Godmorgon! Inatt har jag sovit bättre än på länge. jag hade väldigt svårt att somna. Jag somnade sent, Långt efter midnatt. Funderade, och kämpade emot ångesten. Jag fokuserade på andningen, och hanterade det ganska bra. När jag väl somnat, så vaknade jag inte. Jag sov ända tills klockan ringde! DET var extremt välbehövligt! Nu har jag precis tagit en morgonkaffe med min väninna <3 Många frågor som snurrar i mitt huvud just nu. Ibland önskar jag att man bara kunde säga ifrån sig ansvaret, låta någon annan bestämma eller "styra upp". Krypa tillbaka, gömma sig.... Slippa konsekvens tänkandet. Bara flyta med och inte behöva oroa sig, analysera, eller fundera.... Det låter lite fånigt. Det är ju inte så det funkar. Jag VET det. Men bara för en kort liten sekund, så har jag ändå tänkt så. Lite barnsligt, blåögt och naivt. Men GUD så skönt det har varit! Men i verkligheten funkar det dessvärre inte så. Jag ställer mig dessa frågor om och om igen , "Vem är jag?" "Vad vill jag?" "Hur känner jag?" Det är tre olika frågor som gör ont inombords att försöka besvara. Dom svider som eld! För vad jag vill och hur jag känner stämmer inte överens. Min hjärna säger en sak. Mitt hjärta säger en helt annan sak. Jag har en inre konflikt. Missförstå mig rätt. Jag har inte "tappat det" Jag lider inte av schizofreni. Jag benar bara ut det sista, för att kunna ta beslutet som jag ska kunna stå för och leva med. Resten av mitt liv. Det handlar egentligen inte om vad nån annan ska tycka eller tänka om mitt beslut. Man kan aldrig vara alla till lags. DET har jag lärt mig. Det handlar om att jag själv ska försöka att förlika mig med beslutet och att jag inte i efterhand ska ångra att jag tog det. Eller behöva ställa mig frågan om vad som hade hänt om jag gjort ett annorlunda val. För DET skulle vara fruktansvärt plågsamt och ge mig ångest även i framtiden. Ångest är helt nytt för mig. Den är verkligen ingenting som jag vill vänja mig vid. Första riktiga Panikångest-attacken kom som en chock! Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag fick ingen luft, jag trodde att jag fick en hjärtattack. Det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont! Jag ville bara krypa ur mitt eget skinn! En extremt obehaglig känsla. Jag blev ärligt talat chockad över hur fysiskt ont det gjorde. Jag blev livrädd. Jag samlade mod till mig och skrev om det öppet HÄR. Dina tips och råd och kommentarer värmer verkligen. Genom bloggen och dig har jag faktiskt fått ett OTROLIGT stöd. Det har blivit en hjälp och "bearbetning" i min process. DU betyder väldigt mycket för mig, TACK <3 Självklart VET jag att jag måste ta emot hjälp. Dvs professionell hjälp. Jag är medveten om det, och jag har nu kontakt med en psykolog. Jag skäms inte över att tala om det. Någon skrev här inne på bloggen "Att våga vara svag, är att vara stark" Ojojoj vad dom orden värmde! SÅ SANT! Det ska vi alla dela med oss av och tänka på när vi av olika anledningar inte är på topp <3 En sak vet jag. Anledningen och det som framkallat min ångest och även panikångest är att jag ställts inför det faktum att jag måste göra ett vägval. Att ta mitt beslut, som jag jobbat med dygnet runt på sista tiden. MEN i mig själv så är jag en kämpe, en överlevare, ett maskrosbarn. Jag SKA ta mig ur detta. Jag vill INTE fortsätta leva med ångest. Panikångest attackerna har fått mig att tänka till. På riktigt. Jag har tidigare tänk, "det händer inte mig" "Ångest kan väl ändå inte vara så farligt" osv. Men det har jag den hårda vägen insett att det gör det visst. Hur stark och självständig jag än anser mig vara så är även jag sårbar. Med det sagt så menar jag inte att jag "ger upp" Tvärt om, jag ska verkligen inte ge upp! Just nu lyser varenda varningslampa rött och både kropp och själ säger ifrån. Det som ändå, mitt i detta TILLFÄLLIGA kaos är positivt.... Det är att jag är medveten om det. Och att jag för FÖRSTA gången i hela mitt liv har stannat upp, rannsakat mig själv OCH vågat be om hjälp. Jag har stått på egna ben sedan 14 års ålder och NU som först vågar jag gå utanför min "comfortzone" och be om hjälp. Läskigt, men ändå skönt. Jag vill inte må såhär, jag vill inte på riktigt "gå in i väggen". Jag vill bli hel, inifrån och ut. Min älskade Lilleman, min mening med livet, mitt ALLT, han är 5 år. En pojke som behöver sin mamma mer än någonsin <3 Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om jag fortsatt precis som tidigare och kört på i 380km/h i full fart framåt.... Mot enkelriktat.(citerat min psykolog) Vart slutar den kraschen? Det ska jag inte ta reda på! Jag försöker dra ner tempot, kraftigt! OCH hitta rätt fil, rätt väg... som INTE slutar i en bergvägg eller en återvändsgränd. Jag skrattade till när psykologen uttryckte sig på detta sätt. Men den enkla och lite "barnsliga" jämförelse satte sina spår i min tankeverksamhet...... -Tack för det <3 -By the way, har jag berättat att jag extra knäcker som modell och figurerar i olika reklam sammanhang? Såhär ser en trött, rödgråten, och svullen My ut. Sugen på att boka mig för en plåtning? Jag förmedlar glädje, hälsa och en fris fläkt! HAHAHA! -NOT! Är det någonting jag har så är det iallfall självdistans ;) Det finns inget smink i världen som kan få ordning på mitt yttre just nu! Inte en lösögonfrans sitter kvar... dom har jag nämligen gråtit bort! Kylmasken jag somnade med för att jag någonstans inombords hoppades på att dämpa svullnaden gjorde inte riktigt dom underverk som jag hoppats på ;) -Skämtosido! DET är okay just nu. Jag är inte på topp i mitt inre, och definitiv inte i mitt yttre! Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Gråter till och från, smiter undan från koderna i butiken. Snörvlar, sköljer mig med kallt vatten och kliver fram igen. Konstgjord andning helt enkelt. Men NU ska jag ha ett möte, ett morgonmöte som förhoppningsvis ger mig den kraft, och den inte styrkan som gör att jag klarar av att välja MIN väg. Ta MITT beslut. Hur ut-tjatat detta än måste vara för dig (och även för mig själv) Så börjar jag se ljuset i tunneln. Jag börjar sakta men säkert att minska konflikten inombords. Men jag behöver några svar till, jag behöver analysera ytterligare en gång till "vad hände om jag gör så, vad bli konsekvenserna om jag gör si" OSV. -Inte för någon annans skull, utan för MIN skull! Vissa/någon har skrivit här inne att jag ska berätta NU, NU, NU. OM jag hade bestämt mig, OM jag hade haft svaren på alla mina egna frågor som jag tampas med , OM jag hade vetat vilken väg jag skall gå så hade jag berättat det. För oavsett vad jag kommer fram till, förhoppningsvis redan idag. Så innebär det en resa. En resa som man genom bloggen automatiskt får följa. OM jag fortsätter att blogga. Vilket jag har sagt att jag gör så länge som jag orkar och så länge som jag känner att jag vill det <3 jag ber om ditt tålamod... retar du dig på mig. Ignorera mina inlägg en tids, till allt lagt sig. Svårare än så är det inte! Nu vill jag bara önska dig en riktig toppen dag! All kärlek till dig från mig <3 Stor kram! / My Martens
