Då och nu. Reflektion, ett gott skratta... och en enorm tacksamhet Alltså dom här två! Så mycket kärlek....❤️ Det finns så mycket känslor som jag skulle vilja omvandla i ord. Så mycket jag vill förmedla... Ni som känner mig vet att just dessa inlägg har en tendens att bli sjukt långa och personliga ?? Jag känner en enorm Tacksamhet över hur vi har det idag. Hur allt börjat falla på sin plats och jag får uppleva kärlek på riktigt igen. Hur Lilleman och Jonas relation vuxit fram och dom blivit familj. På ett naturligt och ömsesidigt sätt. Långt ifrån självklart! Speciellt inte när man träfar en turnerande artist som åkt runt och spelat med Basic Element i 23 år, det är låååååång tid. En ungkarl uti fingerspetsarna. Men trots det så hittade vi "oss" Just helheten, och relationen mellan partner och sitt/sina barn är också extremt viktigt om man ska bygga upp en familj med någon som har barn sedan tidigare... -Jonas är världens bästa styvpappa! och världens bästa blivande man!❤️ Jag blev ensamstående med Lilleman när han var ca 12 veckor. Det vet dom flesta av er redan.. Jag var full av hormoner, ammade fortfarande och fick en käftsmäll när livet raserades. Tanken på någon ny man fanns inte på världskartan där och då. Jag behövde landa i att vara mamma, och även ensamstående mamma. Med åren övergick det i växelvis boende men första året bara med mig, Sedan trappades umgänget upp mer och mer ju större han blev. Ingen lätt period. Men den dagen man då jag skulle börja fylla vardagen med annat de dagar han var hos sin pappa var jätte knepigt!?♀️ Det kändes så tomt utan Ludvig och för att fylla upp den tomheten och sorgen så fyllde jag det med jobb. Dygnet runt! Det fick dagarna att på något sätt rulla på... Jag minns hur mina väninnor puschade mig till att börja dejta. Jag protesterade högljutt! ? Jag följde motvilligt med på en fest som sedan skulle bli utgång. jag kände mig SÅ malplacerad! ? -Jag Passade verkligen inte i! Detta var i Kalmar. Jag minns exakt hur jag kände mig, förirrad! Jag hade levt med Ludvigs pappa sedan jag var 18 år. "den där tiden" var förbi, för mig. Singel tiden. Jag var livrädd för att släppa in någon, skeptisk till alla som visade intresse. "Alla" haha! ? nu lät som att det var hur många som helst, det var det inte. Men det fanns en och annan som bjöd ut till dejt eller visade någon form av intresse. På stapplande ben så skull jag på min första dejt? Den var hemsk! Vidrig, pinsam och fruktansvärd!??? Det tog ytterligare 8 månader innan jag vågade mig på ett nytt försök. Då träffade jag en "reko" kille. Bra kille, bra familj, driven och egen företagare. "En svärmorsdröm på papper lixom" En kille jag började dejt. Jag han aldrig bli kär, men försökte vara mottaglig gör att föröka iallafall ? Jag trodde vi var "på gång". Men lång historia kort, vi hade setts i nästan 3 månader. Då var min väninna mer än insatt i vårat dejtande... Hon var ute en kväll när jag var hemma med Luvdig, och träffade killen. Hon hälsade och sa du måste vara "XXX". Hon sa inte mer än så, kallade honom inte pojkvän eller liknande. Men det räckte för att han tittade förskräckt på henne och utbrast, ( HÖGT inför både mina och hans vänner) - "alltså jag är inte tillsammans med henne (mig) , vi ligger bara, alltså på riktigt, alla ensamstående mammor är ju andra sortering och ingenting man bygger framtid med, -Det fattar ni väl?!?” Hahaha! ???Dramat där efter går vi inte ens in på! ? Han fick sina fiskar varma. Han ska nog vara glad att han lever som förolämpade mig så som han gjorde framför mina bästa killkompisar som också var med min väninna.....? - Men låt mig säga såhär, vi sågs inte mer. När vi idag pratar om detta så skrattar vi hysteriskt. Åt vilken idiot som han ärligt talat var. För i min värld (kvinnor från venus och män från mars, tydligen) Så dejtade vi... exklusivt. NI vet klassiska saker så som middag, bio, promenader osv. Alltså inte "bara" det där han påpekade. Där och då kröps jag in i skalet igen och träffade ute någon på nästan ett år till. Hade ingen lust! Men hela den där biten var ny för mig. Att dejta, och vara mamma. Jag funderade där och då mycket på det han hade sagt. Var vi andra sortering? såg man på det så? -Herregud vad förvirrande!!! Jag önskade att det kunde funnits en handbok för detta... Det kändes som att vi var ifrån två olika planeter! Men man lär sig något nytt hela tiden. Jag var singel i nästan 7 år. Någon kortare relation som inte ledde till något. Men jag behövde dessa år. Jag "landade" i mig själv, och i vad jag står för och vad jag vill ha... I det långa loppet. Det är inte roligt att vara med en "bad gay". Verkligen inte! -Det var jag, Lilleman och Tezz mot världen! ❤️?? Jag har haft det stormigt nog i mitt egna liv, sedan jag själv var barn. jag ville ha en trygghet, ett lugn och ville träffa någon som kompletterar mig, älskar mig för den jag är (med fel och brister) Någon som accepterar Luvdig till 100% och tar sig an honom också på ett naturligt sett. Jag ville också få känna den där fåniga förälskelsen som den övergår och blor en djupare kärlek där jag på riktigt älskar den jag väljer att dela mitt liv med. Jonas dök upp i en svår period för mig❤️ Hur han lyckades ta sig innanför mina skyddsmurar vet jag inte riktigt?? Men på något oförklarligt vis så lyckades han med det. Han är den enda mannen som Ludvig har sett mig med, han är den första mannen jag släppt in i Ludvigs liv! -Vilken lyckoträff!?? Jag kunde inte önskat mig något annat. jag är så otroligt GLAD, TACKSAM och lycklig över oss och det vi håller på att skapa. Den gemensamma framtid vi just nu håller på att bygga upp..... -Lucke me!? Jag älskar verkligen denna bilden, vi tramsade och flamsade så mycket att jag grät av skratt??? Jonas däremot hatar bilden för att hans ben ser långa och smala ut! haha! Men jag älskar ju min långa indians smala ben! #kärlek! Foto: Linda Brolin Ville bara dela med mig av detta. Just för att jag själv reflekterat över detta och då och då nyper mig i armen för att försäkra mig om att det är sant. Vi har våra meningsskiljaktigheter,. vi tjafsar precis så som dom flesta andra gör. Men vi har "det där" Det där som är ovärdeligt!❤️ Så till era alla där ute som är ensamstående föräldrar och sitter fast i "singelträsket" och precis som jag tyckte att det var sjukt ovant, läskigt, och nästan surrealistisk emellanåt.... -HÅLL ut, ge inte upp! En dag står han där.... Mr Right! ? Kram Kram / My Martens PS: Tack Linda för dom fina bilderna på oss, du är BÄST!
