Där tog det stopp. Där kom den där dagen jag försökt hålla på distans och varit livrädd för. När jag halkat tillbaka i att ignorera kroppens varningssignaler. Där jag tappat balansen i att hålla mig på en nivå som fungerar på för mig. Då jag istället har flytt ifrån det som är jobbigt, min inre kamp mot ångest och oro och tagit på mig mer och mer. (Inte bara jobb !! ) När jag börjat säga JA till alla/allt annat förutom mig själv. Min destruktiva prestations-skalle har tagit över och kört på. Min entusiasm över att vara tillbaka på banans med mer energi än på mycket, mycket länge fick mig att ta denna energi och köra på precis som innan. Trots min support, trots mitt team från psykiatrin. Jag har ökat, ökat och ökat utan att stanna upp och tänka på konsekvenserna. tagit första bästa ursäkt till att inte behöva känna efter. Slarvat med återhämtningen och fallit tillbaka igen. Jag får bra verktyg, men behöver lära mig att använda dom på ett långsiktigt sätt. När jag hamnade på sjukhuset, på hjärtintesinven så kallades jag in till min överläkare två dagar efter. Heltidssjuksrivning 6 veckor. Jag protesterade, sa att jag inte mår bra av det. bad om uppskov då jag ända skall ska ner till Öland. Från Öland jobbade jag och trodde att det skulle räcka med att det är ett lugnare tempo där. Mår alltid bra med Ludvdig. Men kroppen fortsatte att säga ifrån. Några exempel på hur den reagerade, denna gång. Konstant diarré, (otrevligt jag vet), Huvudvärk, genomförkyld med feber till och från . Svårt att sova. Plus en konstant trötthet som också gör att jag blir disträ, glömsk och stressad inombords över att energin försvinner igen. För det är just det min kropp är van att göra. Säga STOPP när jag själv inte gör det. När jag själv inte lyckats hitta balansen mellan aktivitet och återhämtning och vila. Det är just därför mitt immunförsvar är försvagat och checkar ut emellanåt. Det hänger ihop med min utmattningsdeppression. Det som är svårt för mig att förlika mig med. Som även gör mig både ledsen, besviken och frustrerad på mig själv. Det är att JAG har (omedvetet) LÄRT kroppen att jag inte stannar upp förrän kroppen säger ifrån. Många lyssnar på alla andra varningssignaler som jag istället ignorerat. Jag gör det inte med flit, jag övar, övar, övar och övar på att bli bättre på detta. Men ibland ”spårar jag ur”, och ignorerar. Det är lättare i stunden, men slår snabbt tillbaka. Det tar tid att vänja kroppen vid mitt ”nya jag”. Det kan ta upp till år innan kroppen "litar" på mig igen. Precis som med vilken (o)vana som helst. Det tar tid. Tid, innan kroppen förstår att jag tar hand om den och mig själv. I detta fallet så gick jag dessutom över gränsen utan att stanna upp, och kroppen slår undan benen på mig. Ganska logisk när jag sberättar det för dig (eller råder andra av mina närstående att lyssna på sina kroppar och signaler) gör man inte det så går kroppen in i en överlevdas-instinkt, och ser till att man stannar upp. Men väldigt svårt att leva upp till med min historik. Jag är SÅ trött på att vara trött! Jag önskar jag kunde logga in här, skriva att jag mår underbart, att lovet känns toppen och vara konstant positiv. Men just nu är jag inte ”där”. Jag måste ta läkaren och min utmattningsdepression på allvar. Jag måste förlika mig med att denna månad jag har framför mig så ska jag ”bara vara”. Vila, återhämta mig och helt enkelt ladda om batterierna. Så att jag kan komma tillbaka! Med större varsamhet, och en bättre balans än jag haft på senaste tiden... Detta är ett bakslag. Jag får helt enkelt bara acceptera läget och ta en dag i taget. Så att jag kommer tillbaka och kan lära mig att hålla balansen så att bakslagen inte blir såhär stora. Så att jag lär mig att se signalerna i tid..... och se till att bakslagen blir färre än framstegen. Efter regn kommer solsken..... Just nu känns det tungt. Men snart kommer förhoppningsvis energin tillbaka och det känns lättare igen. Jag har spenderat denna veckan i sängen. Med mina mysiga kissar. -Hoppas att du förstår och kan stötta mig i detta??❤️ Kram kram /My Martens
