Hej! Jag har försökt att skriva detta inlägget HUR många gånger som helst..... Börjat skriva några rader, och sedan raderat allt igen. -Det gör SÅ ont!? Det är just det. Nackdelen med offentligheten genom bloggen..... Jag skjutit upp detta i flera veckor nu. Undvikit att dela med mig, då vi behövt ”landa”. Men grejen är att bloggen är en inspirations-sajt där jag delar med mig av tips, träning, och allt annat skoj som jag jobbar med. MEN, den är också en ”dagbok” där ni ganska naket och avskalat får följa mig och min vardag. Där många uppskattar igenkännande-faktorn och följt min resa genom olika situationer.... I både med och motgång. Därför har senaste veckorna varit svåra. Väldigt svåra. Då jag inte riktigt vetat hur jag skulle förhålla mig här inne. Vad ska jag skriva om när jag inte kan blogg om vardagen så som den sett ut sista tiden. Just nu, är det ett känslomässigt kaos inombords. Blandade känslor av både hopp, förtvivlan. Sömnlösa nätter och okontrollerat med tårar emellanåt. I det stora hela mår jag bättre än på många år. Men i relationen är det tyvärr inte så? Jag har i ett försök att undvika och ”ducka” för ämnet, börjat blogga väldigt opersonligt, inte kunnat lägga upp de storys hemifrån oss, som jag brukar på instagram tex.... Vilket såklart ni reflekterar över. Därav mina korta svar i kommentarsfältet osv. Just för att undvika det jag nu ska berätta. Jag behövde några veckor själv att ”landa” i detta. Jag har valt att flytta ifrån Jonas. Så, de senaste veckorna har varit upp och ner. Flytt. Med allt praktisk som följer.... Känslomässigt, Ni fattar. Upp och ner. Jag träffade Jonas efter att jag levt ensam i nästan sex år. Jag vet att jag klarar mig själv. Jag trivdes väldigt bra med det. Jag blev bekväm med att bara tänka på Lilleman och mig själv. Men plötsligt så var kärlek där. När jag som minst anade det så träffade jag min Indian. Min långhåriga indian ❤️ Raka motsatsen till mig själv. Vi är så olika varandra att det nästan blev lite komiskt. Men olika kan också vara väldigt bra. Så länge man delar grundvärderingar osv. Vi blev lite som Yin & Yang. Jonas fyllde det tomrum vi saknade. Vi skapade en egen liten familj. Jonas friade, den lyckligaste stunden i mitt liv (efter att Ludvig föddes) Vi planerade bröllop, barn och framtid. MEN. Precis som livet kan vara så är det inte alltid en dans på rosor. Vi har också haft det tufft. Min vardag, med pendling mellan två boenden och vardagar sliter enormt på mig/oss. Jonas turnerar och reser också varje vecka.... Det finns många saker som spelar in. Bara tanken på att skaffa barn, som då också skulle behöva pendla mellan två städer, slitas mellan oss båda pga av min situation. Det knäckte mig. Det gjorde mig fullkomligt livrädd! Jag känner mig otillräcklig. Hur jag än gör så räcker jag inte till, 100%. För någon. Det är en sak av flera som spelar in. MEN. Just nu finns inte längre några alternativ, än det jag precis gjort, flyttat. Jag vill inte gå in på mer detaljer än jag gör i detta inlägg. Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att flytta ifrån Jonas..... Inget enkelt beslut, och inte heller gemensamt. Men jag kände att jag inte hade något val. Behövde bryta den onda cirkel vi hamnat i. Jonas och Ludvigs relation är outstanding ❤️ Kunde inte fått en bättre styvpappa än Jonas. Jag bor nu i en jätte mysig lägenhet i Vasastan. En charmig mini 3:a som jag försöker ”boa” in mig i. Jonas har och är ett jätte stöd för mig/oss. Även i flytten. Just precis just nu i skrivande stund så sitter jag i passagerarsätet och Jonas kör?? Vi är påväg ner till öland. Jonas stannar npgra dagar. Vi ska ”bara vara” med Ludvig .... bara vi, Tillsammans. Jag vet inte mer än så just nu..... Har inga fler svar att ge. Tar en dag i taget. Vi är fortfarande förlovade, och bär våra ringar. En symbol för oss själva, som visar att vi fortfarande kämpar, att vi INTE har gett upp. Men jag behöver luft. Jag tänker/vill inte prata mer om det. Av respekt mot Jonas, mig själv och ”oss”. Men nu vet ni. Så tar vi det därifrån..... /My Martens
