Vackra Sigtuna?? Jag sitter just nu på en brygga. Njuter av lugnet och tittar ut över denna fantastiskt fina utsikt. Detta kommer jag att sakna. Underbara fina omtänksamma peppande läsare! du anar inte hur berörd och rörd jag blir av alla era fantastiska ord och kommentarer här inne på bloggen. Jag vaknade imorse, satte mig framför datorn med en kaffe och blev helt stum. Tårarna ran längsmed kinderna när jag läste era ord, men av glädje. -Från HJÄRTAT, TACK! ??❤ Hösten okt 2015 fick jag nyckeln till våran lägenhet här uppe. Jag trodde att vi hade hittat hem. Att jag inte skulle flytta på mååååånga år! ( Så OTROLIGT less på att flytta ) Här i Sigtuna är vi omgivna av en mysig miljö med gångavstånd till strandpromenaden och vattnet. ( Du kan läsa mitt gamla inlägg HÄR ) Jag var glad och lycklig över flytten. Kände mig tillfreds och såg fram emot att bosätta mig här. Jag slet som ett djur med flytten, fram och tillbaka samma dag, nästan 130 mil och en massa bärande och andra grejer som en flytt drar med sig. . Ville få allt klart tills Ludvig skulle få komne "hem" för första gången. Mina tjejer Evelina & Vickan hjälpte mig från butiken. Mina dåvarande vänner tog emot mig i sigtuna. Jag ville bara få lugn och ro. I både kropp och själ. jag hade i flera år försökt att få "tillstånd" av Ludvigs pappa att flytta tillsammans med Ludvig, med fortsatt varannan vecka liv. När man har gemensam vårdnad så finns det vissa regler kring avstånd. Jag har aldrig velat separera Ludvig ifrån son pappa. Eller hans syskon. Barnen ska inte behöva välja, barnen ska inte behöva hamna i kläm. Det skapar en otrygghet och i mitt fall har det lett till kraftig separationsångest. (Sorry mamma och pappa... men eran separation julafton när jag var tre år, och era gräl genom åren hade jag gärna sluppit. Tack och lov har vi idag hittat tillbaka till varandra ändå ❤ älskar er och jag vet ju hur jag inte ska göra.... ) Orsakerna till varför jag ville lämna öland var många. Öland är vackert, tryggt och barnvänligt. Vi har en flygplats bara några minuter från brofästet på kalmarsidan. Men för mig som inte är född och uppvuxen på öland så blev Öland en "mörk" och ångestladdad plats. Jag försökte så hårt efter separationen att hitta min och Ludvigs trygghet genom att köpa vårat första egna hus. Vi hade mellanlandat i ett läkar övernattningsrum på Östersjö kliniken i Algutsrum. 1rum, en toa och ett pentry kök. Där bodde vi i drygt två månader. Jag, min nyfödda och min bästa vän.. vovven Tezz. Man kunde nästan se mitt gamla hus därifrån. Så nära, men ändå så långt bort. Jag hade precis fött barn, och inrett babyrummet och renoverat delar av huset. Jag var chockad. Ledsen och väldigt sårad. Jag kände mig så katasofalt misslyckad ?? ( Gällande vovven, hon lever. Nej jag har inte gett bort henne. Hon har det mer än bra hos hennes reserv-husse nere på Öland just nu. Jag fick ta ett väldigt osjälviskt beslut här också. Svin tungt, men rätt.. för hennes skull. Mer om det i ett senare inlägg... ) Detta var våren 2011. Då var det inte alla lika "okay" , eller uppmärksammat med kbt och psykolog. Med facit i hand hade jag önskat att jag tog kontakt med någon och fått hjälp att reda ut mina tankar och på så sätt bearbetat händelsen och chocken jag befann mig i. För att inte tala om alla hormoner som man har inom sig som nyförlöst mamma. Jag tittade på min fina lilla pojke och försökte vara stark. Han var så lugn, tyst och "lätt". Ingen kolik, inga sjukdomar, han gav knappt ifrån sig något ljud. Det var precis som att han kände min förtvivlan. Sov gott om nätterna, ammade bara en gång per natt. Var med mig i butiken och hängde i min bärsele på magen likt en koala unge ☺️ Foto: 2011 Amsterdam på blomster auktion. Jag var så ledsen över att drömmen om en kärnfamilj, drömmen om en komplett familj var splittrad. Men försökte att vara stark och få ihop vardagen med då 12 anställda, två butiker och komma in i rollen som nybliven mamma. Jag fick ett hyreskontrakt och flyttade in i en tvåa, jag trivdes inte alls. Men med facit i hand så hade jag nog inte riktigt trivts någonstans just då. Jag önskar att någon hade gett mig rådet att "stanna upp" ett år och inte börja jaga det "perfekta" huset på en gång. jag hade behövt att landa. Istället började gå på husvisningar. Hittade ett nybyggt hus mitt ute i skogen. Paret som byggt huset hade skiljt sig och aldrig hunnit flytta in. Jag fick köpa det och trodde vi hade hittat hem. Här skulle vi bo, Tezz skulle få springa lös, Lilleman skulle lära sig gå och cykel här. Det fanns plats för pool. Jag kunde odla saker i min egna trädgård. Jodå... detta skulle bli bra. Det var vi mot världen ❤ Denna bilden förstorade jag upp och satte upp som vårat familjefoto ❤ Men icke! Lyckan blev kortvarig! Ganska snart efter inflytt började någon jävlas. Sönderskurna bildäck, förstörd ytterbelysning, hot och trakasserier m.m. ? Jag kom hem en natt ifrån Holland. Ludvig var ca 9-10 månader. Han sov i bilbarnstolen när jag bar in honom. Det var vinter, kallt och minus 22 grader. Jag försökte tända lampan. Den fungerade inte. Jag kände direkt att något var fel. Jag försökte lysa med mobilen och tände upp ljus. Jag trodde att det var Strömavbrott. Jag fick panik!!! Det var -22 grader och extremt kallt inomhus minusgrader där också. Jag började elda i min öppna spis och lät Ludvig sova i bilbarnstolen framför öppna spisen. Jag låg med kläderna på och filtar på golvet på en skumgummi madrass framför öppna spisen. Jag var rädd att det var för kallt för honom så jag la honom nära mig. Jag sov i stort sett ingenting den natten, då jag höll koll på att han andades och att han inte var för frusen. På morgonen började jag ringa runt och höra mig för om andra fått tillbaka strömmen. Efter några timmar insåg jag att det inte Varit strömlöst hos någon annan än mig. Senare på dagen kunde elektrikerna konstatera att någon brutit upp proppskåpet och slängt ut alla proppar (eller vad det nu heter). Mitt värmesystem frös sönder då huset stått tomt i tre dagar mitt i vargavintern. Det kostade mig ca 75 tusen. Men framförallt så började mitt psyke att bli väldigt påfrestat... Detta och MÅNGA händelser senare gjorde att jag kopplade in både polis och överfalls larm. Men tryggheten var förstörd. Jag försökte stå emot, visa att jag inte var rädd. Visa att jag var stark! Jag vägrade att ge upp! Tills en dag.... då brast det... jag fick fullkomlig panik, någon var utanför, försökte skrämma mig. Jag hade då börjat parkera bilen precis utanför dörren mitt på gräsmattan. Jag sprang ut från huset mitt i natten. Körde hem till en killkompis och sov där. Tillsammans med Ludvig. Dagen efter kontaktade jag mäklaren och bestämde mig för att sälja huset. Nu var detta en lååååång historia kort. Resten kommer i min kommande självbiografi. Men saken är att jag vet inte än idag, vem eller vilka som låg bakom detta. Jag har valt att släppa det och låta det vara. Sedan mitt år 2013 i Ensam mamma Söker så har jag aldrig blivit störd igen. Vi flyttade in i en bostadsätt med en liten uteplats och grannar åt ALLA håll. Det kändes mycket tryggare och vi fick avslutningsvis ett lugnt avslut utan trakasserier på Öland..... -SKÖNT!✨?? Detta i kombination med alla jobbuppdrag gjorde flytten upp till Sigtuna kom naturligt. Jag själv är inte född och uppvuxen där så jag har heller ingen familj där nere... Nu däremot inför Ludvigs skolstart så känns det mer naturligt att flytta ner igen ☺️ Beslutet jag tagit känns rätt i hela magen, i hela kroppen och i hela hjärtat! Jag ser fram emot en nystart på Öland... Jag känner ingen rädsla ingen oro över att komma tillbaka till Öland. Däremot så är det självklart en omställning, och en hel del praktiska saker som jag behöver att lösa och strukturera upp för att få ihop det med mina jobb och åtaganden. Men det kommer jag att fixa. Jag själv kommer pendla och får se det positiva då jag kommer att få det bästa av två världar. Ölands lugna, vackra natur. Samtidigt som jag kommer att få statspulsen och "stockholms livet", med allt vad det innebär. Jag kommer fortfarande att jobba i Stockholm, men kommer att ha min bas nere på Öland. Ludvig kommer att få ha närheten till både sin pappa och hans halvsyskon. Galet att han ska börja skolan till hösten... VART tog dessa åren vägen? Jag har i dagsläget inte alla svar på hur mycket jag kommer att pendla osv... En sak i taget. Det viktigaste för mig är att beslutet är taget, att Lilleman får börja skolan tillsammans med hans bror som är född samma år. Och att vi har fått en bostad i lugna färjestaden med gångavstånd till stranden. Just nu, många tankar.... och en hel del att styra upp. MEN, som sagt. Ser fram emot flytten och denna nystart som vi komne att få i samband med skolstart till hösten. -TACK för att DU finns!❤ Stor kram / My Martens
