Hej! Skitig spegel, stökigt sovrum. Vill men orkar inte ta tag i någonting. Denna veckan har spenderats hemma. I sängen. Några läkarbesök och en snabbis på kontoret där. I pratade ihop oss om situationen. Jag har mina kollegors och bolagets ägares stöd?? -Det känns skönt och betyder JÄTTE mycket! Febern har kommit och gått. Så fort jag känner mig mindre febrig så vill jag göra någonting. Min rastlöshet och stressen slår till direkt. Jag vill åka iväg och handla, eller ringa någon, städ, möblera om.... Ja du fattar. Det jag egentligen gör är att jag flyr. Flyr från mig själv, och alla känslor. Försöker att distrahera mig ifrån att vara själv. Ensam. Jag har så in-i-helvete svårt för att ”Bara vara”. Känner mig sårbar, liten och ensam. Denna känslan skrämmer mig. Den trasiga flickan inom mig tar alldesles för stor plats. Jonas är inte hemma just nu. Han komme ikväll ?? Men åker imorgon igen, på gig någonstans. Jag saknar honom och känner mig ganska ensam just nu när han inte är hemma . Men samtidigt tycker jag att det är skönt att han inte ör hemma. Att jag kan gråta ifred, och vara det vrak som jag är just nu. Tårarna kommer okontrollerat och jag kan inte styra det. Detta är inte heller enkelt för Jonas som är livrädda i situationen... förtvivlad över att inte kunna hjälpa, att inte kunna förstå eller relatera till det jag känner. Frustrerad. Och lite arg. Inte på mig, men på utmattningsdepressionen. Det är svårt att vara anhörig/närstående till någon i min situation. Det är också svårt för mig att våga släppa fasaden helt, och vara trygg i att visa mig svag inför honom ?❤️ Detta ÄR en utmaning. Detta är MIN utmaning. Jag går alltid ifrån mig själv och mina behov för att hjälpa andra. -Varför?? För att jag mår bra av att hjälpa andra, och för att det är LÄTTARE att hjälpa andra än mig själv. Men jag har kommit till den punkten i livet där jag inte längre har något val. Jag har blivit bättre på många saker. Lugnat ner mig sista åren, och kommit en bra bit påvägen sedan jag gick in i väggen. Men det räcker inte.... Jag måste VILL inget hellre än att få må bra igen. Jag vill läka mina öppna sår, hitta en hållbar hälsa och balans. Jag har stöd ifrån mina närmaste. (även Jonas även om det inte är helt enkelt... ) Jag har även tagit hjälp av en lifescoach som är fokuserad på just utmattning/depression. Hon kommer vara ett komplement till det som psykiatrin hjälper mig med. Nu påbörjar jag en inre resa......... Den kommer inte vara enkel, smärtfri eller spikrak. Men det finns bara en väg, och det är upp! Där jag ska möta det som gör ont, läka och komma ut på andra sidan. Just nu befinner jag mig på botten. Det får vara så..... just nu. Denna bilden var svår för mig att lägga ut. Det tog emot. Men att våga vara svag, är också ett styrka. Förhoppningvis hjälper det någon annan där ute att känna sig mindre ensam genom min ofiltrerade uppriktighet...... Som ett brev på posten, förutom febern så kommer utslagen i ansiktet, magen krånglar. Min hy gick från en dag till an annan till det där... ??♀️ (Även hårbotten) Som sagt, tänkte först inte lagt ut denna bild. Tagit en gammal, eller bara använt spegelbilden utan ansikte.... Men jag är så trött på den falska ”perfekta” fasaden där ute på näten och sociala medier. En ”perfekt” fasad, en ”perfekt” familj, en ”perfekt” vardag och gud förbjude om man visar en dålig bild eller att man har en dålig dag ??♀️ -That’s not Me! Jag kan inte ställa mig bakom det ledet och göra samma sak. Jag vill helt enkelt inte det. Såhär är det just nu..... Men det finns också bara en väg. Men det är ingen enkelt quick-fix! Tid, tålamod och uppriktighet. -Tack för din omtanke! ❤️ Nu ska jag logga ut. Mobilen på flightmood och sova en stund.... Jag kommer knappt att svara på kommentaren en tid. Då jag är offline mer än någonsin. Men jag läser varenda kommentar när jag loggar in. Och dina peppande, varma ord värmer verkligen jätte mycket ?? /My Martens
