Hej! underbara du! Tack för ditt stöd! Dina hejarop och din omtanke <3 Det ger mig verkligen ett ljus i min mörka tunnel just nu... Jag måste även passa på att TACKA diverse olika journalister som har respekterat mitt val och min önskan att inte göra intervjuer via telefon/personligt möte... Som då accepterat det och skrivit och citat från mitt blogginlägg. Pga att lim ork inte räkt till! -TACK! <3 Ett undantag gjorde jag. En "jobbig" känslosam intervju...... Därför vill jag ge ett Extra TACK till Johannes på Expressen som är den enda jag pratat med personligen och som verkligen citerat mig precis efter vad jag sagt och då bevisat att det forfarande finns äkta, proffesionellt journalistik! -Tack Johannes! Vilka intensiva dagar jag befinne rolig i! Jag lämnade butiken i tårar, efter inventering och sammanställning med konkursförvaltaren. Smärtan är maximal! Det är juridiskt sett inte MIN butik längre... Min uppgift är att underlätta konkursförvaltarens jobb och vänta. Avvakta och invänta nästa steg. Att vänta är svårt, ovisshet är någonting som ger dubbel ångest! Ska vi öppna för utförsäljning en sista gång..... Eller ska allt säljas på auktion?! Guuuuuud vad jobbigt! Det är "bara" metariella ting. Jag VET! Men samtidigt är det min butik, mitt skötebarn som jag lagt nästan tio år av mitt liv på. Min själ... blod, svett och tårar! Och nu slaktas det mitt framför ögonen på mig! Allt jag yggt upp på nästan tio år raserades på några dagar....... Konstig känsla. Förutom det så är fastigheten och tomten såld. Till min x-man, Ludvigs pappa. Jag stannade kvar i butiken ensam... När jurister, revisorer, personal, värderingsman, konkursförvaltare och alla andra åkt. Jag ville vara ensam...... Jag satt på golvet, radion avstängd. i mörkret.... Allt såg så "dött" kallt och nästan spöklikt ut... Min varma, ombonade känsla är helt borta! SÅ många minnen innanför dessa väggar! Glada, roliga, katastrofala, ångestfyllda..... Och nu skulle jag säga "hej då"! Jag grät! Skrek och skakade som ett litet barn! Ännu en ångestattack attackerade mig utan förvarning......... Luften tog slut, smärtan tog över och paniken spred sig och jag fick den här obehagliga känslan "jag kvävs, jag dör" ! Den är så fruktansvärd att uppleva! Jag vet ju att jag inte dör. jag har under ett par veckor tampats med detta och läst på en del..lyssnat på psykologen och nära och kära.... Jag fokuserade på andningen och tog sakta tillbaka kontrollen... Sen reste jag mig upp, gick igenom alla lokaler och tog farväl...... Usch! Nu rinner tårarna igen! Tar dom aldrig slut?!!! Jag vet inte omjag behöver komma tillbaka, förmodligen så behöver jag det. Men nu har jag gjort mitt "hej då" på mitt sätt.... Likt Ronja Rövardotter så skrek jag över hela lokalen! Frustration, besvikelse, sorg och brutal smärta! -Hej då min fina butik...... tack för dessa tio år! Tack för alla erfarenheter (på både gott och ont). Nu släpper jag taget............. Jag ska på något sätt hitta ett sätt stt resa mig stark ur detta. Och komma tillbaka. Jag vet inte hur, men jag vet att jag bara måste hitta ett sätt. Nu ska jag vara i Timmernabben med vänner över Helgen. Bara vara. Orkar inte vara ensam just nu. På måndag får jag fortsätta jobbet tillsammans med min konkursförvaltare och får se vad som står på schemat här näst. /My Martens
