Hej! Jag är just nu i Vadstena, där jag är född och uppvuxen. Det är en konstig känsla att komma hit. Staden i sig är underbart vacker, med gamla byggnader, kullerstensgator, mysiga gränder och nära till vattnet. Lite likt mitt smultronställe Visby. Det är mycket som har hänt och som jag lämnat bakom mig. En del saker har jag bearbetat, andra inte. Men nu är jag här. Jag körde efter skolan igår. Nervös och med en stor klump i magen. Min farfar har gått bort. Detta beskedet fick jag dagen innan jag skulle åka till Visby. Jag var inte beredd. Efter många om och men så bestämde jag mig för att åkte ändå. Där på plats i Visby fick jag ett ordentlig känslomässig utbrott, i kombination med alkohol. Du kan läsa det inlägget HÄR. Hur som. Min farfar tog jag kontakt när jag var ca 8-9 år. Jag samlade mod till mig och mamma sökte upp honom och stöttade idèn. Det medförde att mina andra kusiner också tog upp kontakten <3 Sen den dagen jag kom hem till farfar första gången så fick vi en fin relation. Farfar och hans fru var med mig på ridskolan, jag var med dom till deras sommarhus, åkte båt, fiskade, fiskade kräftor och fick några riktigt fina år tillsammans. Vi tog igen den tid som vi aldrig haft innan. Det året jag blev omhändertagen av LVU, tappade vi kontakten helt. Det gjorde jag med dom flesta. Farfar blev sjuk några år efter, hamnade på sjukhus. Kroppspulsådern brast och han överlevde mirakulöst! Vilken kämpe! Då åkte jag till sjukhuset och satt med honom där, ochvi tog upp kontakten ett tag igen. Men det vara under mina "vilsna år" Så den rann ut i sanden och vi sågs inte på några år igen. Sen träffade jag Farfar hemma hos min faster några gånger. Sista gången som vi sågs var 2011, då jag var höggravid. Sedan dess har vi inte setts. Det ger mig ångest. Så tråkigt. Just precis just nu ångrar jag att jag inte åkt förbi förra året när jag funderade på att åka till Vadstena. Jag har varit påväg flera gånger men fegat ur i sista stund.... Nu igår kväll fick jag ta mitt egna avslut. Inte bara jag. Utan jag tillsammans med min pappa. Pappa var inte välkommen på begravningen. Vilket såklart sårade honom. Väldigt mycket. Jag tycker inte att det är rätt, den åsikten retar säker många men den står jag för! Pappa och jag gjorde våran egna kvälls ceremoni. Tog ett sista farväl. Pappa känner som jag fast tusen gånger värre. Det gör så ont i hjärtat för deras skull. Mitt hjärta blöder.... Detta är och blev så fel. Så fruktansvärt fel. Pappa träffade inte farfar på 28 år. Han fick aldrig sagt att han älskade honom, han fick heller aldrig kraften att reda upp det som varit, och eventuellt börja om. Han var också påväg dit förra året. Nu är det försent.... Nu rinner tårarna igen. Det är sånt här man pratar om som inte får hända. Det är en svår känsla att förlika sig med. Vi lovade varandra att VI aldrig skulle hamna där själva innan vi lämnade farfar igår. Förlåt, farfar.... Farväl farfar <3 Om du precis som jag har haft en del knepiga familje förhållanden. Ta vara på tiden, gör någonting åt det innan det är försent.......... Det önskar jag att jag hade gjort. Det får jag lära mig att leva med. / My Martens
