Bukplastik dag 6. Rehab. Hej fina! En ruffsig bild på en ruffsig tjej. Ett inlägg med suddiga bilder från mobilen. Bättre än inget just nu. Sorry för HELT bloggtystnad. Ibland behöver jag bara stänga av. Stänga av allt vad socialamedier heter. Det gjorde jag i förrgår. En operation tar på krafterna. Det har gått sex dagar sedan operation hos DR Tuve. Ibland mer, ibland mindre. Jag känna mig super trött... och gaska låg. Deppig. Jag kan äta men har inte någon direkt aptit. Magen har kommit igång och jag har hittat ett "okay" sätt att ligga på. Jag har burit in soffkuddar i Jonas säng. PLUS att jag när jag kom hem från OP fick veta att Jonas säng var en el-säng, som man kan hissa upp och ner! Alltså, den överraskningen var inte fel just nu!!! ?? Jag har legat i sängen nästan ett dygn. Vilat, sovit, tittat på tv. Pluggat. Somnat. Sen om igen. Jag går upp då och då, sträcker på mig, gör lite halvtöntiga gymnastikövningar för att hålla kroppen och blodcirkulationen igång. (VIKTIGT) Vankar runt lite i lägenheten, framåtböjd som ett upp och ner vänt L. Jag sover korta stunder, men vaknar igen. Så jag känner mig lixom inte så utbildad. Men jag vet att första veckan är tuff... Andra veckan var tuff för mig sist jag opererade mig. Tid. Det är bara att ge kroppen den återhämtningen som den behöver☺️ Magen ser fin ut. Lätt svullen, och blåmärken som börjar dra sig tillbaka. Men som sagt, jag är trött. Denna gången lyssnar jag på kroppen och VILAR. (Kissarna håller mig sällskap) Jonas lämnade mig och kissarna igår. Han åkte iväg på gigg med Basic. Han var så gullig innan han åkte. Så omtänksam❤️ Såg till att det fanns allting som jag skulle kunna tänkas behöva. Han ställde sig mitt i natten, innan han skulle åka och gjorde spagetti och köttfärsås som jag kunde värma (???❤️) Min fina Jonas. Han är hemma i eftermiddag igen Så fram tills dess ska jag föröka att plugga lite, och försöka mig på att ta en dusch. Så han har en "fräsch" flickvänn att komma hem till... hehe! ? Alltså snacka om mycket på en gång för honom. Barn, katter, jag (jag är ett ganska stort projekt att leva med, bara jag ?) min pendling, min ångest som kommer och går... och nu är jag dessutom, halvt invalidiserad och ihop-plåstrad som ett paket... Hmm. Jag underar om det var DETTA han hade tänkt sig....? Jag pratade med en väninna om detta igår. Just hur man går igenom första faser. Speciellt första året. När slutar man tycka vardagliga saker är pinsamma, hur snabbt känner man sig trygg i en relation osv.. Jag måste säga att Jonas får mig att känna mig HELT trygg. Jag är verkligen så hemma med honom. Oavsett om jag är stark eller skör, piffad, eller som nu ett ras.... Jag uppskattar verkligen den tryggheten som vi funnit för varandra... Framförallt så uppsattas jag Jonas, för den han är. Och hur han ser på mig ❤️ Vi hörs senare, nu ska jag repetera inför tentan. Stor kram / My Martens
