Publiceras 8 december: Lucka nummer 8: ” Ett vägskäl jag är rädd för” Hej igen! Då var det dags för lucka nummer 8. "Ett vägsjäl jag är rädd för"❤️ Jag känner med hela min livssituation att jag alltid behöver välja bort någonting och slits emellan. Men försöker ändå att göra der bästa i alla lägen ?? Men just det här jag funderar på är ett vägsjäl jag står inför. Detta är en grej jag funderat mycket över. Speciellet sista halvåret. Jonas är ju 42 år. Han har inga egna barn. Han och Ludvigs relation är fantastisk. Ludvig tycker verkligen om Jonas, och tvärt om?? Det är ingen självklarheter att man på ett naturligt sätt tar till sig sina bonusbarn/föräladrar. Men i ditt fallet gick det hur bra som helst. Vi har efter många om och men, lyckats pussla ihop ett upplägg som fungerar för oss, med pendling och vardag för oss alla ☺️ Vi pendlar ju som du redan vet mellan Öland-Stockholm. Ludvig har innan pendlat och haft en förskola på varje ställe. Fungerade också jätte bra tack vara alla inblandade.... Både dagmamman och förskolepersonalen såg till att ditt blev möjligt. Tillsammans hjälptes vi alla åt att göra det bästa möjliga och det blev några år som han pendlade på detta sätt. - TACK Magdalena i Färjestaden och personalen på Kids 2 Home i Sigtuna ??❤️ Sen träffade jag Jonas. Vi höll låg profil innan vi gick ut med det. Ville landa i ”oss” och se vart vi hamnade... Ludvig började förskoleklass (gamla motsvarigheten till 6-års) och då kan man inte ha två förskolor. Pga individuella läroplaner och kommande studier. Ludvig ville börja i samma klass som sin bror. Sagt och gjort, jag flyttade ner till Öland och visste ärligt talat inte hur jag skulle få ihop det varken känslomässigt. Hur jag skulle hålla balansen och behålla både jobb och Jonas. Men det gick ❤️ Den tanken jag kommer tillbaka till ibland gäller samma sak. Ludvig går ju alltså i skolan där nere. Vi hjälps åt, och kommunicerar mellan Ludvigs pappas familj och mig och Jonas. Ludvig har fyra syskon på sin pappas sida. Vi har änsålänge inga egna barn... MEN. Jonas är 42 år utan egna barn. Jag är nu 31 år och känner mig säker på Jonas och min relation. Den har inte varit helt enkel, pga av pendling, omständigheter osv... Men vi vet vart vi har varandra och vart vi båda vill och sakta men säkert börjat hitta VÅRAN balans❤️ Men, det som verkligen skrämmer mig är den dagen vi väljer att skaffa gemensamt barn. -Vad händer då? Ska jag behöva pendla mellan mina barn och få sakna våran nya bebis lika mycket som jag saknat Ludvig???! ( Jag går sönder av bara tanken?) Är det någonting som jag verkligen lider av och mår fruktansvärt dåligt över så är det just separationsångesten över att vara ifrån Ludvig... (utan att lägga det på honom! ) -Eller Ska jag ta med mig bebisen och låta Jonas sakna bebisen lika mycket? Det är ju inte heller ett alternativ! Hur mycket kommer Ludvig att kunna träffa sitt nya syskon???? Han är ju världens bästa, omtänksamma store/Lillebror och kommer inte heller vilja välja eller vara ifrån sitt nyfödda syskon ? -USCH! Hur jag än vänder och vrider på detta så kör jag fast. Det känns som om jag tvingas välja mellan mina egna barn!?! Denna anledningen gör att jag blir rädd för hela tanken och inte vet om jag vågar skaffa barn igen....... Ja, några tankar som jag klurar på. Som vanligt inget ”enkelt” beslut. Men mitt liv har aldrig varit ”enkelt” ?? Kram på er! /My Martens *Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
