Jag har bestämt mig. Efter veckor av ångest så har jag äntligen tagit mitt beslut. PÅ bilden ser du en rödgråten och svullen My. Jag känner mig trött, ledsen, sliten... Men framförallt så känner jag mig tom. Helt tom. Jag skulle bara vilja dra täcket över huvudet och vänta på att stormen ska blåsa över. Men det går ju inte..... Det är bara jag som kan ta kontrollen över mitt liv och min framtid. Min panikångest är i fysisk form det absolut VÄRSTA jag varit med om! Och då min vän ska du veta att jag har varit med om en hel del. saker jag inte önskar min värsta ovän ska behöva uppleva! Detta beslutet jag våndats med under en riktig mardröms period ska jag kunna stå för HELA mitt liv. Det berör inte bara mig. jag måste gå igenom ALLA konsekvenserna och påföljderna. Vad händer om jag väljer den vägen... Vad händer om jag väljer den andra. Hur påverkar det Ludvig. Hur påverkar det mig. Jag kör på just nu, i ett farligt högt tempo. Jag VET. Men snart är jag framme. Jag har satt upp både mål och delmål. Jag tar hjälp av psykolog för att hantera min panikångest. Förutom det så har jag har i snitt haft ca 15-25 samtal /per dag gällande detta, med rådgivare och inblandade parter, Samtidigt som jag med ett "leende på läpparna" försöker att hålla ställningen i butiken tillsammans med mina tjejer. Jag vänder just nu ut och in på mig själv för att göra det bästa möjliga av situationen. Jag anstränger mig så mycket, och är så fullt fokuserad på att klara av detta just nu att det inte finns någon tid för andrum! Det kommer du snart att förstå varför......... Denna situationen är inte mänsklig! Jag är nere i ett svart hål! Förutom detta så har vi just nu Lager-rensing i butiken, Mys Blommor. 70% på ALLT! Detta innebär sjukt mycket folk. Fullt ös från morgon till kväll. Jag är i butiken mellan ca 07:30- 20-21:00. Igår mitt på dagen, så bröt jag ihop. Jag tappade kontrollen. Jag hade ca 30 meter kö. Yes, 30 METER kö. En vänlig bloggläsare som inte var ifrån orten kom fram och gav mig en sak. Mycket omtänksamt. När kvinnan gått och jag hjälpt och expedierat några kunder till så slog det till.... från ingenstans. Det knöts sig i bröstet. Jag jag kunde inte höra vad kunden framför mig pratade om, jag såg att hennes läppar rörde på sig, men jag kunde inte ta in vad hon sa. Allt ljud blev bara ett såll. Jag blev yr och kände att jag tappade kontrollen. Jag kände hur andningen gick från normal, till hyperventileringsläge. Jag försökte behålla kornollen.... Framför mig stod ca 100 människor, nya kunder, gamla kunder, många bekanta ansikten. en del okända. en del bloggläsare. All uppmärksamhet riktades emot mig. Jag kunde inte hejda det, tårarna började rinna okontrollerat. Jag ropade på mina kollegor på våran interna kom-radio. Blev avlöst och lyckades tränga mig igenom alla människor. Mitt på dagen , mitt i min egna butik, rusade jag ut genom hela butiken till fika rummet vidare in på toaletten. Föll ihop i en hög. Skakade, grät, och kräktes. Av ren och skär jävla ångest. Känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. -Varför kan man inte kontrollera sina egna känslor? Varför???? Jag vet att detta är ohållbart. jag vet att jag inte kan fortsätta som jag gör. Det kommer jag heller inte att göra. Jag ska ta x-antal kliv tillbaka. Men just nu, fullt fokus, en sak i taget. Ett delmål i taget. Jag har bestämt mig, jag har tagit mitt beslut och du ska få veta. Jag ska först genomföra, det som behöver genomföras. Sen ska jag informera mina nära och kära. Sen ska du få veta. Nu morgonmöte med personalen...... Kram / My Martens
