Heeeeej! Vilken dag, grått, trist, regnigt, lite kyligt och ganska deprimerande.... jag har spenderat förmiddagen på ett kusligt ställe. Dagen började INTE som jag planerat! MEN, jag lämnar det där... På sista tiden har jag känna mig orkeslös, trött, energifattig... Att jag precis som många andra har varit sjuk gör ju såklart sitt till. Det är mycket som händer nu, stora omställningar, och nya rutiner. Mycket press, tentor, anställningsintervju, test för SATS, och en himmelens massa spännande saker som fortfarande inte är helt "klara" eller officiella ännu. Jag har hoppat över att blogga nån dag eller två, DET är olikt mig! jag har inte varit riktigt lika "öppen" av mig... Trots att jag brukar vara det. Häromdagen när jag var helt liggande, (innan Lilleman kom kom hem till mig) så kraschade jag totalt. Feber och förkylning. Men inte "bara" det. Bröt ihop, jag fick en riktig panikångestattack, igen. Det kändes nästan värre än innan. kanske för att det gått ganska lång tid sedan senaste attacken som var såhär allvarlig. Kanske för att jag försökt att förtränga just den känslan. Jag var lixom inte beredd. Andnöd, ett tryck över bröstet, som om man ska kvävas. Paniken som sprider sig och tar över ens kropp. en känsla där jag på riktigt trodde att jag skulle dö. En smärta, en så otroligt stark smärta... frustrationen och rädslan över att inte kunna kontrollera mina egna känslor, att vilja krypa ur mitt egna skinn, slita mitt hår. skrika, skrika på hjälp. Men inget ljud kommer ur min mun. När jag tillslut fått tillbaka kontrollen över andningen och börjar komma tillbaka till verkligheten så satt jag kvar på golvet. Blöt av svetten och tårarna, kallsvettig, orkeslös, förtvivlad, rädd, ledsen och ensam. Väldigt ensam... Varför mår jag såhär? Varför gör det så ont? Håller jag på att bli galen? Jag satt halvt paralyserad hela dagen, tog mig inte upp, orkade inte klä på mig, äta, svara i telefonen. Jag orkade ingenting. Jag samlade mod till mig och pratade med min egen mamma. Vi har fått kontakt senaste åren, efter många år. -Mamma jag är trött, fick jag ur mig. Sen grät jag igen. Den natten sov jag 16 timmar. Saken är den att detta händer bara dom dagar som jag inte har Ludvig, och inte har någonting planerat eller schemalagt. har jag ett jobb att gå till, eller tider att passa... då blir det inte så. Ska jag till gymmet och jobba så studsar jag upp ur sängen. Tur att det är så det fungerar för mig. Det ger mig en dräglig vardag, och ett "försprång" i att rehabilitera mig. Men en dag utan "aktiviteter" ensam, då kommer ångesten, de vidriga fruktansvärda, hemska panikångesten. Det är då jag krachar. Min psykolog förklarade för mig, att jag fungerar och mår som bäst när det är full fart framåt, när jag har saker att göra eller fokusera på. Då släpper jag inte fram mina egna känslor. Inte som jag borde. Jag jobbar på detta och jag tar emot professionell hjälp. Min psykolog jämförde också mitt sätt "full fart framåt" det är jätte bra sa hen... Använd samma kraft och energi men sluta kör mot enkelriktat!!! Du är farligt bära bergväggen, där vill du inte hamna! Så sant så sant... Jag kände att jag har "dolt" detta för er på sista tiden. Det känns lixom inte "okay" att ha ångest och inte må bra samtidigt som många saker börjat gå åt rätt håll, jobb osv. Jag skämdes.... Många i min närvaro säger "blogga inte om när du inte mår bra" "Skriv bara positiva saker" Men jag har lovat dig en ärlig blogg, och det ska jag banne mig stå för. Jag skäms inte, jag mår inte bra, jag lider av både ångest och panikångest.Jag jobbar på det VARJE dag! Även när det inte syns eller märks. Men jag har fler bra dagar än tvärt om, DET är det viktiga, DET går åt RÄTT håll! <3 Jag vet dock att jag inte är ensam om det, och jag ber dig verkligen om du känner igen dig i vad jag skriver, BE OM HJÄLP, prata med någon, jobba med dig själv. Det gör ont som f*n rent ut sagt, men det är SÅ värt det! Jag VILL må bra, jag VILL vara stark och en bra mamma för min Lilleman. Därför känner jag att det är min förbannade plikt att "laga" mig, inifrån och ut.... Jag är från början ett maskros barn, som vuxit upp, fått skinn på näsan och tagit hand om mig själv sedan tidigt ålder. Jag tyckte att efter allt jag gått igenom så är jag stark som en oxe, ingenting kunde knäcka eller få omkull mig. Så är det också. Jag kommer inte gå omkull. Men i våras och sommars så rasade allt. Näthatet eskalerade på det mest fasansfulla sätt. Vänner lät sig manipuleras och vände mig ryggen. När det stormade som mest, och jag kämpade med konkursen, gasade på och brakade rakt in i kaklet med flaggan i topp, räddade leverantörer och skatteverket från skulder Men jag själv, var långt ifrån på topp. Läs hela mitt konkurs inlägg HÄR Jag bodde tillfälligt hemma hos en av mina bästa vänner. En tjej som INTE finns på sociala medier. (Hennes val och önskan) inte en bild får jag lägga upp <3 . Allting gick i slowmotion. Utan dom få som faktisk stod upp för mig och fanns vid min sida, mina kollegor ifrån Åsens Blommor, min personal (Evelina & Vickan), farbror Lothar, revisorn, pappa, och vänner som jag absolut inte räknade med klev fram... Utan dom så hade jag inte suttit här idag.TACK <3 (Ni vet ville ni är ) Ingen nämnd, ingen glömd.. Jag kraschade total, samtidigt när jag låg där på botten och inte trodde det kunde bli värre, DÅ passade "trollen" på att attackera, hårdare än någonsin, inte "öppet" och offentligt, utan "anonymt" och i flock. Vuxna kvinnor, och mammor. Anonyma nättroll. Det "sparkades" på mig trots att jag redan låg ner, med vit flagga och en ärlig utsträckt hand... Samtidigt går min farfar bort, jag förlorar även en vän i cancer. Centern knackar på i familjen igen... (Satans jävla cancer!!!! ) MEN jag reste mig upp, gjorde en kraftansträngning och tog emot hjälp. Varje dag har sedan dess har varit och är en kamp. Tre kliv fram, två kliv tillbaka. Återfall, sorg, ilska, frustration och glädje om vartannat. Jag har utvecklats ENORMT under dessa månader, vuxit som människa. jag har börjat jobba med mig själv. Jag har rannsakat mig själv, erkänna mina misstag, förlåtit och förlåtits. Samtidigt så har jag börjat bearbeta allt jag "gömt undan". Jag känner mig glad , tacksam och stolt över det. Jag har haft ett turbulent halvår. Följden efter konkursen många, bla mardrömmar om butiken emellanåt. Jag drömmer att det är fullt av folk i butiken, alla behöver hjälp, men ingen ser eller hör mig när jag försöker att ta mig in. jag drömde att jag hade personalmöte, alla som någonsin jobbat i mina butiker var där. Ingen hörde eller såg mig, jag skrek, bankade och slog... Ingen kunde se mig. jag vaknade kallsvettig och insåg att det bara var en dröm. Då kommer tårarna igen... Jag bearbetar när jag sover. Det är fortfarande ett öppet sår. Det är trots allt det jag gjort i hela mitt vuxna liv, mitt livsverk, min passion, mitt allt (efter min Lilleman) jag visste ingenting annat. det var min trygghet, mitt liv. TROTS allt jag gått igenom, både nu och tidigare. Så är jag mer än målinriktad och ser ljust på framtiden. Jag är JÄTTE glad och stolt över att jag bestämde mig för att utbilda mig till PT. Det var lite läskigt att avsluta skolan, då den hade hunnit bli en ny trygghet för mig. Jag kände mig tom och ledsen när jag lämnade skolan. Lite som Bambi på hal is... Jag bygger snabbt upp en "Falk trygghet" i situationer och projekt. Jag måste hitta tryggheten i mig själv. Att få jobba som PT, med det jag brinner för och som jag små-jobbat med under sista 5 åren, parallellt med My's Blommor, på träningsresor, som träningsinspiratör, och skribent... Det är en dröm som går i uppfyllelse. Att få inspirera och peppa människor till att nå just deras mål är en magisk känsla. Mina tidigare erfarenheter både av graviditet, brusten bukmuskulatur och att ha gjort en viktresa ner ifrån drygt 100 kilo, används som verktyg i min coachning. Jag vet både vad man ska och INTE ska göra ;) By the way... när ändå allting var upp och ner, så slutade jag röka också. Så idag är det snart 8 veckor som rökfri, det ni ;) Från tårar till skratt. Vi är bara människor, vi lever bara en gång. Jag vill leva, må bra och uppnå mina mål och drömmar. Jag är driven och entreprenör i mig själv. Det kan ingen konkurs ta ifrån mig ;) Jag väljer att skapa det liv som jag vill ha, jag är inte där än.... Men jag är betydligt närmare idag än jag var igår. NU till det jag egentligen skulle skriva idag. Annelie mer känd på nätet som inreda.com var en av dom som faktisk ganska oväntat kom fram och sträckte ut sin hand, som en ängel när jag behövde den som mest. <3 En genuin, omtänksam, äkta vän. Som delade med sig av sina egna erfarenheter, och vägledde mig genom ovisshet och förtvivlan. Min vän, min stöttepelare och min kollega, TACK Annelie för att du är du! <3 Vi hade i samarbete med henne och inreda.com ett event, bloppis och mingel hos hennes på Lidingö i helgen . SÅ kul! Vill bara börja med att TACKA alla kunder, bloggläsare och vänner som kom ut till oss hos inreda.com på Lidingö TACK! Jag blir alltid så glad och från hjärtat rörd, när jag träffar just er som valt att följa min blogg <3 i samarbete med inreda.com har jag fått möjligheten att erbjuda alla er som inte kunde komma ett exklusivt erbjudande här på bloggen 20% -Vad säger du om det? Inte helt fel, även om det hade varit MYCKET roligare att hänga med oss i helgen ;) Ni var många som mailade, skrev och hoppades på fler tillfällen, det får vi försöka styra upp i framtiden <3 Bildbom från hennes showroom, sååå mycket fint! Passa på koden gäller till 00:00 imorgon. . Använd koden bloppis20 för att få 20% på ditt köp =) Ja du.... nu blev detta ett betydligt mycket längre och mer känslosamt inlägg än jag tänkt mig. -Tack för att du är du... Utan DIG så vore bloggen ingenting <3 Många kramar / My Martens
