Hej! Ikväll är energin i botten! -Vilken j*vla skit dag! Jag Ställde klockan extra tidigt för att komma in lite tidigare till min extra pappa. Lämnade lilleman i skolan och åkte till sjukhuset. Han var förväntansfull. Han fick åka liggande sjuktransport och jag tog min bil och körde samtidigt...Han skulle flytta till sitt korttidsboende. Vi möttes av vänliga ansikten och han fick ett varmt välkomnande. Jag var med första stunden, vi lät honom träffa sin hustru. Lika mycket tårar denna gång??❤️ Jag lämnade honom i trygga händer för att göra ärenden. Fixa med räkningar, säga upp abonnemang, och andra praktiska saker som dom behöver hjälp med. Detta hade jag planterat att göra samtidigt som jag skulle serva min bil. (Den stora, dyra servicen ? Bläää vad tråkiga pengar) och självklart följde det en massa extra kostnader, så som vinterdäck, torkarblad m.m. Men men. Sådant hör ju till! Men sedan har ALLT krånglat. Ni vet allt som kunnat gå fel, gick fel..... När jag tillslut hämtade Lilleman i skolan så körde vi tillbaka till korttidsboendet då min extrapappa ringt mig. Han hade väntat heeeela dagen enligt sig själv ? Men det hade inte gått mer än några timmar. Men jag blev ändå så glad över hans samtal. Han var glad och ville berätta om första dagen ??☺️❤️ När vi kom fram, så han vi bara Sätta oss med honom och för strax därefter få höra av personal att man inte för sitta med när dom ska äta. Ingenting jag hunnit få information om (??!) Men jag möttes av allt annat än ett trevligt bemötande, och blev ombedd att vänta på rummet och ge dom övriga lugn och ro (??!) Det gällde både mig och Ludvig som minst lika förvånat tittade upp och blev ställda av tonläget. Ärligt talat så bara rann bägaren över för mig. Jag bet ihop där och då efter några ännu konstigare svar och dialoger. Jag har kämpar så hårt i nästan tre veckor, hållit en positiv fasad och peppat min extrapappa. Hoppat mellan hopp och förtvivlan från en kritiskt läge där överläkaren talade om dagar (!?!) Vänt och landat i hoppet när det sakta men säkert stabiliserat sig. Försöker förlika mig med att det aldrig kommer att bli som förut. Men ändå på något sätt ska bli ”bra”. Jag är här nere100% och har varit på sjukhuset varje dag i stort sett hela dagarna. Jag har som ett exempel varit med vid VARJE måltid, hjälpt till med rutiner och praktiska saker. Men framförallt varit ett stöd. Jag körde till boendet direkt när han ringde. Jag VET att det kommer bli nya rutiner på detta boende. Tanken var att sakta men säkert hitta dessa nya rutiner och förbereda honom på att jag kommer behöva åka hem till Stockholm och pendla igen. På boendet är det mer ”hemtrevligt” än det sterila sjukhuset... Mer personligt och ombonat på något sätt. Andra människor att umgås med och många fördelar, som jag tror kommer göra gott ❤️ Hustrun på övervåningen och möjligheter att kunna ses❤️ Jag intalar mig själv att det kommer att bli bra. Ett steg i taget. Vårdplan, sjukgymnastik, och en långsiktig plan om att dom ska kunna bo tillsamman. Men att bli så j*vla dåligt bemött när det är första dagen för oss och framförallt honom på detta boende fick mig att bryta ihop när jag kom hem igen....... grinade som ett barn?? Hela situationen kom över mig. Pricken över i med en allmänt dålig dag! ( plus en onödig P-bot på det) Jag tror ändå att detta boende kommer att bli bra, det bemötandet i fick på förmiddagen när vi kom dit var fantastiskt! Personligt, varmt och min extrapappa var känslosam men glad. Han kände till en av personalen privat sedan innan. Enhetschefen är jätte bra! Varm och omtänksam?? Han var glad och tyckte om sitt nya tillfälliga rum, nu ikväll berättade han att sängen var mycket skönare. Vi får inte ”inreda” rummet ännu. Men imorgon ska jag ordna fram några personliga foton, och köpa nya kläder, nån blomma och hygienartiklar. Kvällens bemötande kanske helt enkelt bara grundar sig i att någon haft en minst lika dålig dag som jag själv ???♀️ Jag visste inte att man inte fick vara med vid måltiderna, jag har inte heller hunnit sätta mig in i dom nya rutinerna innan. Det är första gången jag har en nära anhörig i denna situationen. Allting är nytt för mig/oss också.... Jag har inte hunnit med mycket alls känns det som. Lovet har stått på paus, men ändå inte. Tex tvätta håret, tvätta kläder, eller andra små vardaglig saker som jag prioriterat bort ? MEN, imorgon är en nu dag?? Nu är det daga för välbehövlig sömn! Fick sms på min stina av Jonas. Jag saknar mina kissar och min indian något enormt! ❤️ Men, en sak i taget.... allting SKA bli bra. Det vet jag. -Kram och gonatt... tack för att du finns ? /My Martens
