Godmorgon! Ännu en sömnlös natt! Förlåt för mitt tjatande. Men du ska veta att dina ord, mail, pm, kommentarer och dina råd och egna erfarenheter betyder JÄTTE mycket! All cred till dig som öppet vågar berätta om liknande känslor Och erfarenheter! Modigt! Jag har lovat dig en ärlig blogg. Det skrämde mig att blotta mig. Det tog emot att erkänna hur trasig jag är bakom mitt inövade leende! Även om det bara är tillfälligt. För oavsett vad framtiden bär med sig så kommer jag att komma tillbaka, stark! Eller snarare starkare. Jag är mitt uppe i någonting. Innan beslutet är fattat och jag vet vilken väg jag ska gå så måste jag skriva aningen kryptiskt.... Jag kunde somna igår. Jag somnade av ren och skär utmattning. Men med en "okay" känsla i magen. Bättre än på länge. Jag somnade efter en AW på min Kalmar-frus balkong. Kaffe och tanke skingring. Kom hem till väninnna jag bor hos. Tog en teledejt med en god vän och kollega inom branschen. Tog ytterligare en teledejt med min pappà. Jag "hatar" att erkänna det. Men ibland har pappa rätt. Han kan vara ganska klok faktiskt... Så efter pepptalk, ältande och samtal så kunde jag somna. MEN jag vaknade ändå upp med samma ångestattack igen! Kallsvettig, skräckslagen, med andnöd, panik och en extrem smärta i bröstet. jag börjar dock känna igen känslan och tackla det bättre. Men jag klev upp och körde in till akuten. Tidigt. Jag vill inte må såhär! På sjukhuset var det några patienter före. Jag ifrågasatte mig själv om jag överdriver mina känslor. Då frågade en farbror mig "vad är det för fel på dig?" Jag skrattade till och svarar, - Ja, du... Jag vet faktisk inte! Efter en stund av väntan bestämde jag mig för att åka hem. För på något sätt så hade ångesten nästan hunnit försvinna helt. Konstigt det där, hur kan någonting så fruktansvärt obehagligt slå till från ingenstans!?! OCH plötsligt försvinna igen???? Håller jag på att bli galen??? Jag åkte hem och la mig med kläderna på i sängen.... Jag somnade och sov tre timmar till och vaknade och kände mig ganska utvilad. SKÖNT! Skämdes lite över att jag mitt i natten kört in till sjukan, Men men. -Ny dag, nya möjligheter! Igår var det full fart i butiken. Jag kör 50% , ALLT ska bort under våran Lagerrensning som pågår just nu! Det är skönt för mig att gå in i min "försäljningsroll" gömma mig bakom min "glada fasad" och hjälpa alla exalterade kunder att planera sina rabatter och uteplatser. Det distraherar mig. Men bara tillfälligt. När butiken är stängd, kunder och personal har gått hem så kommer tankarna igen...... Vägskälet. Frågorna. Ovissheten. Rädslan. Sorgen. Besvikelsen. -Fan rent ut sagt!!! Satans, helvetes jävla skit! Fula ord, men inget av dessa ord beskriver rättvist min frustration och till viss del maktlöshet! Jag väger för och nackdelar mot varandra. Jag försäker vara lugn, sansad och strategisk. Men det är inget enkelt val. Detta är mitt livs största beslut. Tiden börjar rinna iväg, betänketiden är snart slut. Usch, nu gråter jag. Tårarna rinner okontrollerat! Jag känner mig ensam. Ensam i beslutet. Det finns ingen annan än jag själv som kan ta beslutet..... SNART ska jag förklara. Allt. Inga bortförklaringar, inga svepskäl. När jag vet, så ska du också få veta. Nu ska jag torka tårarna, ta en kopp te. Tvinga i mig någonting att äta och öppna upp butiken. Jag ser fram emot morgonkaffe med personalen. Det ger mig ett tillfälligt lugn och en tillfällig trygghet...Mina tjejer är fantastiska! <3 Nog om mina känslor och min ångest! Nu ska du iallafall få lite bilder från butiken: Perrsikoträd och Bambu <3 tack för att DU finns <3 kram / My Martens
