Vardagspussel! Att inte få tiden att räcka till. Att känna sig otillräcklig. Att känna sig enormt misslyckad i rollen som "Den perfekta mamman" Jag kom hem sent ifrån jobbet. Jobbade över och Lilleman fick vara med. Storhandlingen står kvar som en punkt på min to-do-list. Jag försökte kompensera upp mitt dåliga mamma-samvete över att vi kom hem så sent med att låta Lilleman bestämma middag. Hamburgare beställdes såklart. Jag tänkte föröka vara lite huslig och valde att göra dom själv. Vi tog en dejt-night. Lilleman somnade först 20:45. Normalt sett lägger han sig 19:30. Ännu en stressfaktor över att inte hinna med. Mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Jag har i stort sett inte varit hemma senaste vecka. Dammråttorna leker i hörnen ?. Min pedanta sida skriker inombords av frustration. Men just nu får det vara helt okay!❤️?? Jag jobbar dubbla jobb just nu. Jag röjer upp mitt liv, min ångest och min ekonomi efter min totalkrach i juli. Jag "stödar" och jobbar med mig själv. (Svin jobbigt, påfrestande och gör j*vligt ont!?) Jag är inte ute efter din sympati. Tvärt om! Jag är SÅ trätt på alla "feel-Good-fasader som florerar på sociala medier. Det sätter varningsord stress och press på oss! Den perfekt latten, det perfekta hemmet, inga dammråttor, ingen tvätt utan skinande rent och glänsande perfekt ✨ Den perfekta mamman, den perfekta hemlagade barnmaten, den perfekta födelsedagen. Den perfekta mannen, den perfekta relationen. (LOL ? Finns den?!) -VARFÖR sätter vi så mycket press på oss själva? Måste allt vara SÅ perfekt hela tiden? Som ensamstående mamma. Som separerad kvinna så har jag vid ett FLERTAL tillfällen blivit jämförd med någon form av andra sortering?! Både irl och genom blogg! -VEM är du att dömma mig, Utan att känna mig? utan några som helst belägg? Andra sortering?! Som 29årig kvinna, mamma, företagare, med erfarenheter på både gott och ont så kan jag skriva under på att jag är ALLT annat än just perfekt! Jag fick växa upp snabbt. Jag bodde själv redan som 13-14åring. Jag har sett och upplevt saker jag inte önskat min värsta ovän. Men all ärr på både in och utsidan påminner mig om vem jag varit, vem jag är och vem jag vill vara. Jag har vuxit mig stark, lärt mig att uppskatta vardagliga saker. Lärt mig att inte ta någon eller något för givet. Jag har varit på botten. Riktigt djupt nere. Men jag har också rest mig upp. Klättrat, klättrat och klättrat. Med näbbar och klor! Jag befinner mig just nu mitt i en resa. En resa påväg tillbaka upp från just botten. Jag är inte där än. Men jag är närmare idag än jag var igår. Så nu min köra vän så tycker kag att vi avskaffar ordet PERFEKT!!! Jag är både kantstött & trasig. Jag är rädd för att både såra och bli sårad. Men jag är också väldigt medveten om det, vilket gör det möjligt att påverka både mig själv och min framtid! ❤️ Jag är mottaglig för förändring! Men jag är och kommer aldrig att bli perfekt! Ikväll är jag helt slut, både fysiskt och psykiskt! Jag låter dammråttorna vara kvar, min to-do-list också. Istället tänker jag nu dra täcket över huvudet luta mig tillbaka och säga: "Jag duger som jag är, det är helt okay att bara vara en kväll"???? DU duger som du är, glöm aldrig det ❤️ Släpp prestationsångesten och tror inte på "dem perfekta fasaden" ikväll släpper jag prestationsångesten och prioriterat mig själv och min sömn. Jag ska krypa ner brevid Lilleman och somna till hans andetag! Från en mamma till en annan mamma! Kraaaaaam ? /My Martens
