Hej fina! Klockan ringde 05:00. Det tog emot att kliva upp.... Idag har jag PT kunder som avlöser varandra oavbrutet. Jag börjat bli väldigt bokad. Jag trivs i min roll som personlig PT och coach. Jag drivs av att se andra lyckas och uppnå sina mål. När jag möter en eventuell PT kund första gången så ställer jag många frågor. Jag är nyfiken, jag iakttar, jag LYSSNAR, jag ser och jag observerar. Några av frågorna jag ställer är bl.a. -Vad är DITT mål? -Varför just det målet? -Vad är du villig att göra för att nå ditt mål? -Vad får dig att må riktigt bra? En intervju innebär såklart mycket mer än bara dessa frågor. Jag tar reda på bakgrund, förutsättningar, erfarenhet, personfakta, eventuella skador, målmedvetenhet, tidsram och allt som kan vara bra för mig att veta för att skräddarsy ett upplägg som passar just personens individuell mål. Jag ställde mig själv dessa frågor. (Och några till) vad får MIG att må bra? Många gånger så pratat man om vad man INTE mår bra av, Vad man INTE borde gjort. Man fokuserat mer på det negativa än det positiva. -GÖR INTE det! Fokusera på det som får dig att må bra, på det som ger energi och inte tvärt om... IDAG börjar jag MIN resa mot mina mål. Jag anammat Gunde svans uttryck "ingenting är omöjligt"! Det är så sant.... Detta året har varit utmanande på många plan. Mörka, stormiga och svåra perioder. Konkursen med allt vad det innebar höll på att knäcka mig. (Du hittar det inlägget HÄR) Jag var påväg ner för ruinens brant. Jag har nog aldrig varit så nära att gå sönder, att ge efter för smärtan och ångesten. Då har jag som maskrosbarn varit med om mycket, redan innan. Så jag trodde på något konstigt sätt att jag var odödlig och "okrossbar" . Men även jag har mina gränser. konkursen och den både fysiska och psykiska press som jag utsattes för blev en prövning. Detta i kombination med att någon jag aldrig trodde skulle vika från min sida, svek mig, sårade mig och förvandlades till en mardröm.... Sveket från dom som stod mig närmast, som jag älskade som min egna familj, som jag aldrig tvivlat på, utan från hjärtat älskat villkorslöst. DET sveket är en sorg. En sorg som jag bearbetar och sakta men säkert repar mig ifrån. Påföljderna blev en häxjakt och ett näthat som jag aldrig kunnat föreställa mig. Vuxna människor som sitter bakom sina mobiler, datorer och paddor och medvetet går in för att jävlas och förstöra mitt liv. Både människor jag vet vilka dom är, men också helt anonyma människor som verkligen inte känner mig. Påföljderna blev ännu värre. Anmälningar till olika myndigheter. Så sent som i förra veckan. Hat och hot brev. Förtal och rykten. Skitsnck och ryktesspridning, om mig... det kan jag ta. Men när det går till anmälningar och saker där min son blandas in. Då har det gått FÖR långt! Barnen ska inte bli lidande! Ja.... 2016 och vuxen mobbning på skrämmande hög nivå. Jag hade kunnat "slå tillbaka", kunnat "ge igen" , berättat sanningen, för att rentvå mig själv.... men inte. Det är inte min grej , det är inte vad jag står för. Jag vill bara bli lämnad ifred. Jag VET att sanningen alltid kommer fram. Jag vet att den kommer att göra det........... När den väl gör det så kommer dessa lättmanipulerad personerna som svikit mig, förmodligen se saker på ett annat sätt, och då inse sitt misstag. Nåväl, man lär sig mycket genom motgångar. Bla att det inte är någon idé att lägga någon energi på det som man inte kan påverka. Det kan vara svårt, och någonting jag fått påminna mig om.... Men det är helt meningslöst att göra det. Förutom detta så har två cancerbesked och två dödsfall också drabbat mig och min familj. Jag HATAR cancer! Skrämmande, läskiga, vidriga sjukdom!!!! Konsekvenserna har blivit att jag lider av ångest. Även panikångest. Vissa tycker inte jag ska skriva om ångesten. Vissa tycker att "jag borde tysta ner det". Ångest är SÅ vanligt, men ändå så tabubelagt! -Varför? jag är MEDVETEN om hur jag mår, jag är medveten om att jag behöver hjälp. Jag tar emot hjälpen och växer enormt som människa. Jag mår mycket bättre nu än tidigare. Panikångesten kommer fortfarande, men med betydligt större mellanrum än innan. Jag kollapsade fullständig, men vågade be om hjälp. Jag blev mottaglig för en förändring. På bara några månader har jag lärt mig att andas, att ta kontrollen över ångesten och sakta men säkert ta mig upp från mitt svarta hål. Jag gör framsteg. Jag klättrar sakta men säkert uppåt. Faller ner ibland, men håller mig kvar och tar nya tag. Jag skäms inte över att jag lider av ångest. Det är helt okay att inte alltid må bra. Jag är inte "där" än, men jag är betydligt närmare idag... Än vad jag var igår. DET är det som räknas. inget ont som inte har något gott med sig. Jag har lärt mig så sjukt mycket om mig själv, om vad jag vill, och hur jag vill leva mitt liv. På väldigt kort tid. Vissa dagar orkar kah inte träffa folk, jag kliver knappt ur sängen och förmår ingenting. Men det är helt okay. Jag har också den hårda vägen fått se vem/vilka som faktisk finns där när det väl gäller. Fått de vilka som är dom där vännerna med stort V, som man kan lita på även när det stormar. TACK underbara ni <3 Jag har alltid varit driven, och med ambitioner i allt jag gör. När jag nu ställde mig själv samma frågor som jag ställer till mina kunder så bestämde jag mig. Idag börjar min resa mot mina personliga mål. Idag tar jag mitt första steg..... -INGENTING kan stoppa mig! Nu vill Jag att vi sprider mer kärlek och motivation! Skippa näthat och mobbning! Det är inte särskilt coolt. Jag kan inte ta ansvar för andra, men jag kan ta ansvar för mig själv. Jag vill vara en förebild, en inspiration. Både som mamma och som socialmedia influenser. Så nu ger jag fingret åt tre saker! Fuck cancer! Fuck näthat! Fuck vuxenmobbning! Mer kärlek istället! <3 kramar My Martens
