Hej! Ja, som du redan förstått så är jag inte på topp. Inte min extrapappa heller. Men han kämpar, han är så mycket starkare än vad jag någonsin vågat hoppad på❤️?? Jag ser att han är rädd och orolig inför framtiden. Hur svårt det är att inte veta hur saker ska bli, eller hur han ska må. Han är orolig på nötterna trots lugnande medicin så har han extremt svårt att komma till ro. Riskerna för en stroke till är alltid större. Han har sitt ”baggage” med sig från tidigare prostata cancer, hjärtoperation m.m. Men denna gången vet han att det inte kommer bli som innan. Det är svårt för honom att förlika sig med. Att oddsen att komma hem är minimala. Att han någons ska kunna gå igen. Eller att någonsin kunna använda sin vänsterarm. Minimala nästintill obefintliga. Jag försöker finnas som stöd. Vara peppande men ändå realistisk. Inte lova någonsin som kanske aldrig kommer att ske.... För att inte utsätta honom för en eventuell besvikelse som kan leda till en depression. Utan istället hålla kämparglöden vid liv. Försöker fånga de där extra sårbara stunderna och peppa och motivera till att hålla hoppet vid liv, och lovar att vi ska göra det bästa möjliga av framåt. -Men i ärlighetens namn så är jag också rädd. Livrädd att vakna upp till ett samtal och få veta att han inte finns. Rädd för motgångar och komplikationer som ska putta honom över kanten. Det finns inga garantier för någonting. -JAG VET det! Men den där j*vla ovissheten är en sak jag aldrig riktigt klarar av... Imorgon ska han få komma till ett korttidsboende. Inte samma avdelning som hans fru. Men samma hus. DET är ett steg i rätt riktning.... ??❤️ Dom kommer iallafall att kunna ses, då och då. Jag kommer kunna träffa dom båda och slippa köra mellan dom båda och känna mig otillräcklig, som lämnar den ena, för att träffa den andra. Jag står min extra pappa närmast, och har känt mig otillräcklig gentemot henne, som varit hos honom nästan hela tiden..... Så DET blir iallafall lättare, nu när dom får bo i samma stad och hus?? Imorgon kör jag Lilleman till skolan, och åker in och mötet upp mil extrapappa på sjukhuset för frukost innan han ska få åka till korttidsboende. Imorgon börjar nästa steg. Man får bo på korttidsboende en tid, ha löpande dialog med handläggare och förlänga beslutet månad för månad. Hans fru står i kö till ytterligare en annan avdelning och ett eventuellt ”par boende” kan man inte ansöka om förrän ytterligare månader av rehab. Jag förstår, men ändå inte! Jag VILL att dom ska få bo tillsamman, nu på en gång! Men köplatser, olika vårdplaner och annat gör att det inte är möjligt.... Så detta är så nära man kan komma, och det är iallfalla en bra början ❤️?? ”Fortsätt med ditt vanliga liv” säger och skriver många. Jag förstår omtanken, och ni har helt rätt. Men HUR ska jag kunna göra det? HUR ska mitt samvete kunna lämna Öland och åka hem till Sthlm???? Normalt sett pendlar jag emellan, och det ska jag självklart fortsätta med. Men det känns så svårt att lämna Öland denna gång. -Jag är inte redo än!!! Jag vill se att han ”landar” bra på hemmet, jag vill hjälpa honom att känna sig ”hemma” och tillfreds i denna tillfälliga situation. Jag vill se att han är i trygga händer och gå honom att förstå att jag näste återgå till jobb, rutiner och vardag. Men att kag kommer hälsa på varje dag som jag är nere. Försöka få till att man kan höras dagligen på telefonen tex.... -Det känns Så svårt! Just ikväll är det tufft. Jag har krupit upp i soffan, grinat under en filt. Låtit alla känslorna komma fram. Släppt min hörda fasad, varit svag en stund och snörvlat under min filt! Ludvig har två kompisar här hemma. Jag hör hur dom leker och har njutit av att få vara för mig själv en stund. Medan dom har kul ??☺️❤️ Jag är så tvådelad. Vill inget hellre än att komma hem. Hem för mig ÄR i Sthlm (även om Öland också ligger mig varmt om hjärtat) Jag saknar Jonas som åkte imorse. Han har varit här sedan i fredagskväll. Sist vi sågs var för två veckor sedan. Jag saknar mina katter, Stina och Sture. Jag saknar mina rutiner och mitt jobb! Jag saknar mitt liv innan denna sjukskrivning och innan min extrapappas stroke! Men innan jag åker hem så vill jag se att han ”landar”. Jag vill se att han kommer till rätta, och så ska jag klura ut ett schema för pendlingen och få honom att förstå hur det kommer att se ut. Så att han inte känner sig ensam när jag inte är här nere.... Ja, mycket känslor ikväll..... Extra jobbigt när Jonas åkt. Blir så blödig då? Denna situationen sliter på oss alla. Jobbigt för Jonas att se hur jag mår, och svårt för mig att visa hur jag mår. Jag har dessutom ingen energi, utan somnar så fort han kommer ner, då jag känner mig trygg när han är här. Igår gjorde han pannkakor till oss. Han frågade, hur många pannkakor ska jag göra. 12 svarade jag. Vilket slutade med att han gjorde 12 portioner ??❤️ Så nu han vi pannkakor tills idag också.... -Det däremot är ju toppen! Ja... mina kära blogg-vänner. Detta var en uppdatering om hur jag tänker och känner just för stunden. Som ett känslomässigt kaos helt enkelt ? -Önskar dig en fin kväll? kram Kram /My Martens
