Att stanna upp, vara i nuet och andas ?? Det ser ju vackert och fridfullt ut. Men för mig, jätte svårt! Mina tankar forceras, jag planerar redan flera saker parallellt, och är allt annat än i nuet. Detta är en av Veckans övning för mig själv....... ??☺️ Behandlingen pågår, 2 gånger i veckan hos doktor. Men den svåra utmaningen är att ta med mig verktygen hem, och lära mig att hantera dom ☺️ Ett steg i taget. Jag får jobba med att bromsa mig själv. Jag har alltid bråttom, vill framåt. Så fort jag har lite energi så tar jag full fart. Jag har alltid kunnat jobba på med 200%. När jag var tonåring ersatte man mig mot två anställda. Detta vet under en period då jag var severtris. Jag kunde både ta serveringen, beställningarna och disken. Jag blev stolt, kände mig duktig. FUCK vad fel. Med facit i hand så är det så jag alltid gjort, jobbat på ett nästintill omänskligt sätt. Byggde upp My's Blommor, pendlade till Amsterdam och underbara Holland i tio år. Byggde upp grossistverksamheten, öppnade en butik till. Flög fram och tillbaka, bilade ibland. Samma sak där, stressade och forcerade när jag satte rekord tid på att köra ner på 9.5h genom Sverige, Danmark, Tyskland och tillsut kom fram i Alsmeer. (Söder om amterdam). Jag har alltid haft full fart framåt. Det BEHÖVER inte vara något dåligt. Men om man som jag gjorde kombinerar det med stress, sorg och HELT glömde bort återhämtningen. Slavrade med mat och sömn. Tappade bort mig själv........ Då slår det tillbaka. Det gjorde det också. Tänk att jag nu är 30 år sedan i vintras. Min son är 7 år. FÖRST NU, lyssnar jag på kroppen. Först nu tar jag emot professionell hjälp. Först NU inser jag hur tokigt jag levt under många år. Läskigt. Men också befriande I min väg tillbaka från min utmattningsdepression så får jag en behandling där jag jobbar enormt mycket med mig själv..... Kontrollerar ångest, övervinner rädslor, lär känna mig själv. Reflekterar..... lyssnar och lär ❤️ Det är inte enkelt. Att träffa doktor och kbt är med blandade känslor. Jobbigt och skönt. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Ifrågasatt vad som är fel på mig. Varför fungerar jag inte längre. För bara två veckor sedan ringde jag Jonas. jag föll ihop på gatan och fick en blackout. Tappade minnet för en stund. Kunde bara inte komma ihåg vilket garage eller i vilken statsdel som jag parkerat bilen. Det gick inte. Hur mycket jag än ansträngde mig så kunde jag inte plocka upp dessa bilder hur jag kört in i stan. Så läskigt! Jag fick (såklart) en panikågestattack, tårarna sprutade, kramp, andnöd och yrsel. Jag tappade kontrollen och fick hjälp av en tiggare och några vakter. Pinsamt. Denna händelse skrymde mig. För nu när jag mår så mycket bättre vill jag inte backa så långt. Men min doktor förklarar för mig att det gör ingenting. För det är fortfarande framsteg jag gör. Bakslag är helt okay, och jag hanterar dom bättre och bättre. För övrigt tycker jag att jag börjar bli något av en specialist på att hantera just panikångesten. (inte vanlig molande ångest som ligger latent, utan panikattackerna. ) För mig slår det till på antingen, jag får svårt att andas och blir yr. Första gången trodde jag att jag skulle dö. Ambulans och drama deluxe. Men nu, nu känner jag av tecknen innan, jag undviker vissa situationer där jag märker att det framkallas, jag andas bättre, jag parerar dom bättre. När jag sa det till doktorn, att jag börjar bli specialist. Då skrattade han på ett mjukt sätt.... och sa: "Nä My, du övervinner dina rädslor, du kontrollerar din känslor mycket bättre bär du inte blir lika skräckslagen. Bra jobbat" Det där har jag funderat på.... Hur allt hänger ihop. Känslor, tankar, beteende. I vilken ordning. Hur det ena kan slå ut det andra. Ja... mycket händer inom mig. Jag är så tacksam över saker som jag tidigare tog för givet. Jag har accepterat läget och tar ett steg i taget. Alla ska må så bra hela tiden, enligt 90% av vad sociala medier visar. Bullshit! Ingen är perfekt, och det är helt okt att inte alltid må så bra.... ❤️ Glöm inte det. Det är så lätt att döma någon. Se på mig, hur ifrågasatt har jag blivit här inne. Extremt! Oavsett vem du möter eller vart du möter någon. Alla har ett bagage, alla bär på någonting. Med ett litet extra leende kan du förändra någons dag. -Tänkvärt! Nu ska jag samma ihop mig, ställa mig i solen på gatan här nedanför. Sitter på kontoret just nu. Berättar mer om just kontoret vid ett senare tillfälle. Sabina (Poddkollegan) kommer strax. Men är lite sen pga av trafiken. Så jag ska ta me mig min kaffekopp, ställa mig i solen och andas. Öva på min övning som för mig är JÄTTE svår! Stor kram, tack för att DU finns! / My Martens
