Hej fina! Var beredd på ett BRUTALT ärligt inlägg! Döm mig inte utan att ha gått i mina skor..... Att stanna upp ibland och bara vara. Ensam. Andas. Fundera. Reflekter. Det är För mig ganska svårt. Jag är oftast påväg någonstans.... Men vad är det jag flyr ifrån? Mig själv? Den frågan ställer jag just nu mig själv. Jag har ALLTID haft många bollarna luften. Jag har ALLTID fått klara mig själv. Jag har en bakgrund som många inte ens kan föreställa sig. Jag är inte redo att dela med mig av den ännu. Men jag skriver på min bok. En självbiografi, där jag berättar ALLT! Saker jag inte pratat med någon om. När jag är redo så kommer jag att dela med mig. Inte nu. Jag har använt mina erfarenheter till att bli starkare. Jag har lyckats ganska bra. På många sätt. Jag har haft ingenting, jag har haft mycket. Jag har stött på hinder, sorg och svek. På ALLA plan. Jag har fallit ihop som ett trasigt korthus! Jag har gjort misstag. Jag har nått framgång. Men jag har också fallit så långt ner man kunnat falla, samtidigt som jag famlat i mörker efter en väg mot ljuset. Jag ville inte leva. Jag ville ta mitt liv. Men någonting inom mig fick mig att vilja leva och valde att kämpa. Jag var väldigt ung. Visste du att jag som 14åring hade tre jobb och försörjde mig själv? Visste du att jag som ung suttit inlåst på ett paragraf 12 hem? Den absolut vidrigaste tiden i mitt liv! -Har jag blivit bitter och destruktiv för det? Nej! Jag har ALDRIG fått någonting gratis eller tagit någon eller något för givet. Jag är ett maskros barn som tack varar mina erfarenheter har blivit stark, målmedveten och väldigt driven. Jag är inget offer. Men precis som allà andra så har jag mitt bagage. Ibland kommer saker ifatt. Ibland så faller man tillbaka, inte ner på botten men man får ett tillfälligt bakslag. Trots år med uppehåll och noll kontakt så har Jag idag en bra relation till både min mamma och min pappa. Jag älskar dom enormt mycket och är väldigt tacksam för det. Igår ringde jag min pappa och grät. Pappà jag är trött! Det skulle jag inte klarat av att göra för några år sedan. Jag har alltid varit som Pippi Långstrump, "kan själv". Jag gillar Pippi, hon ör stark. Men ibland måste man våga visa sig svag. När jag pratat med pappa så ringde jag även min mamma. Men just precis just nu så befinner jag mig i en väldigt påfrestande situation. Jag ÄR trött! Nu menar jag inte bara jetlaggad, från New York. Utan nu menar jag trött efter 10år som egen företaget, efter 5år på "flykt" för att hitta hem sedan separationen från Ludvigs pappa. Jag var ensam med Ludvig från det att han bara var ett par veckor gammal. hela min värld rasade, igen! Trasig, sårad, ledsen och besviken. Trots otrohet och svek från Ludvigs pappa så har vi en fin relation idag. Ludvig har en fantastisk Lillebror som är född samma år. Där och då tyckte jag allt var fruktansvärt. Men när jag ser dom två små killarna ihop, så ser Jag kärlek. syskonkärlek. så kan jag inte annat än att le. jag ler ifrån hjärtat <3 Det tog några år, men nu gör jag det. Ludvig har en fin styvmamma. Det tog också flera år att kunna förlika mig med! Men Ludvig gillar henne och gör han det, så gör jag faktiskt också det. Hon "tog" min man, min familj och allt jag hade. Men vad sjutton.... Med distans till det och när tiden har gått så kan jag ju faktisk se att det var riktig kärlek. Den dag jag kunde erkänna det för mig själv och förlåta Ludvigs pappa.... Den dagen började jag må MYCKET bättre. Alla frågor HUR ska det gå när Ludvig ska börja skolan!?! Då kan inte Ludvig bo i två städer. DEN rädslan att behöva hamna i en vårdnadstvist har förföljt mig i flera år. Det är EN av anledningar till min brutalt dåliga sömn på sista tiden! Mardrömmar, panikångest och gråtattacker när Ludvig varit hos sin pappa. Ludvig är mitt ALLT!!!! <3 Jag har nu bestämt mig. Jag har ransakat mitt mammahjärta och lagt mina egna känslor helt åt sidan. (Såklart) vi har gemensamt hittat en lösning. Jag och Ludvigs pappa. Inte helt okomplicerat men det kommer att bli bra.... Den låter jag stanna inom familjen tills det är aktuellt. Men det är en skön känsla att kommit fram till vad som är bäst för alla inblandade. Varför tar jag upp detta nu??? Jo, för att Igår när jag flög ner från stockholm till Kalmar så hörde jag ett våldsamt gräl mellan två föräldrar som separerat. Hårda ord, bitterhet, ilska RAKT framför barnen...... SKÄMS! Gråtande mamma, gråtande barn! En aggressiv och något för hetsig pappa. En trasig och förkrossad familj. Man MÅSTE sätta barnen i första hand. Det är inte alltid lätt. Vi har också grälat, men INTE framför barnen. Ibland har man fått svälja, svälja, och svälja! Vi alla gör fel. Vi är ju inte mer än människor. Men från en förälder till en annan förälder, -HÅLL KÄNSLORNA i styr! Tänk efter två gånger, sätt barnen i första hand! Det där grälet utanför Arlanda fick mig att må väldigt dåligt..... Jag förstår, Men jag förstår inte. Och av egen erfarenhet så kan jag säga att med tiden så känns det bättre. Gråt ut, bryt ihop, ta hjälp av nära/kära eller en psykolog. hitta ett sätt att må btre, oavsett vad du gått igenom! stanna inte i bitterheten! Livet är för kort för att slösa bort på att vara bitter. Du kan aldrig påverka någon annans framtid, men du kan påverka och ta kontroller över din egen. DET är vad jag själv gör just nu! Tar kontrollen över mig själv, min och Ludvigs framtid. Och Tezz såklart! Mina två närmaste <3 Jag har kommit långt trots minà 28 år och min trasiga själ. Men jag har fortfarande en bra bit kvar. Jag jobbar med mig själv hela tiden. Jag har sedan en tid skaffat en life-coach. För att få hjälp med nya verktyg som ska kunna hjälpa mig på rätt väg och för att laga mig hela vägen inifrån och ut. Ibland blir jag irriterad på min life-coach, för att det svider när man får höra sanningen. Det kan göra riktigt ont! Men man måste våga se sanningen och lära sig att förstå den för att kunna komma framåt och må bra. Jag försöker. Jag står just nu inför ytterligare ett vägsjäl. Ska jag gå åt höger eller vänster? Det kan ingen annan välja åt mig. Jag måste ta besluten själv. Just precis nu, i skrivande stund så vet jag faktiskt inte. Men jag kämpar, jag kämpar hårdare än någonsin! När jag vet, så kommer jag att berätta. När jag bestämt mig för åt vilket håll jag ska gå så kommer du att få följa med..... Ett djupt inlägg idag. Men detta är vad som snurrar i mitt huvud just nu. I denna EXTREMT ytliga bloggvärld är det långt ifrån alla visar upp sin verklighet och sitt "rätta jag" allt ska vara så j*vla perfekt hela tiden! "Happy, Happy Happy" I mitt liv, som också kan se väldig "perfekt ut" med resor, gala-premiärer, lyxiga tillställningar, modevisningar, modelljobb, osv.... så är det faktiskt så att jag mår SKIT just nu! Jag är INTE perfekt, jag har ett kraftigt bakslag. Och vet du vad.... Det känns helt okay att erkänna det för dig <3 och när jag ändå är igång och erkänner saker. Jag har börjat röka igen, just nu röker jag som en galning! Är jag stolt över det? -Nej! Skäms jag över det? -Ja! Ska jag sluta (igen) -JA! Utan tvekan! När jag är redo! Jag har lovat dig en ärlig blogg. Hoppas att du kan ta mitt brutalt ärliga inlägg! Lite tankar från mig till dig..... Nu ska jag åka till butiken My's Blommor och jobba. Vi hörs sen. Massa kärlek och kramar <3 /My Martens
