hej fina! Här kommer ett lite längre och ganska obekvämt inlägg. Men först några rader om gårdagen som var helt underbar! Vilken härlig midsommar vi haft! Lyckliga barn = Lyckliga föräldrar!!! Hudiksvall är underskattat! Vilken natur, vilket lugn, vilket PERFEKT ställa att ladda om batterierna på! Igår började vi dagen med en sovmorgon. Kin och barnen tog ett morgondopp. Vi väntade tills efter frukosten... Sen åkte vi ut på en liten tur med båten! Ludvig var så jäkla glad! Från morgon till kväll! Det verkligen strålade om honom! Det var ca 29 grader i SKUGGAN! Nu visar sig Sverige från sitt bästa jag! <3 Kin är ju bara helt underbar!!! Genuin, omtänksam, äkta, rolig och en kvinna med båda fötterna på jorden <3 och väldigt klok! Att fira midsommar uppe hos dom var verkligen som balsam för själen. Jag är väldigt trasig just nu. På många plan! Men jag gick lixom in i en "bubbla" där uppe. Jag skrattade och levde i "nuet", slappnade av. Väldigt skönt att vila hjärnan för en stund. Sova ikapp lite grann..... Men framförallt att se hur glad Ludvig var. Han var överlycklig! Jane & Julia som är "stora tjejer" i jämförelse var så otroligt omtänksamma och inkluderade honom i allt vi gjorde. Kins föräldrar Astrid & Bror var också helt underbar! När vi skulle åka hem så vinkade all hej då vid bilen... Jag tror att jag han köra ca 300m in på skogsvägen innan Ludvig började storgråta! -VAD händer frågade jag?! "Men mamma, jag vill inte åka hem jag vill stanna här" svarade Ludvig mellan tårarna. Vi prata lite om detta. Och konstaterande att det inte är sista gången vi ses. Då förklarade Ludvig att detta var den roligaste midsommaren någonsin! DET gör gott i mamma hjärtat! Speciellt just nu när man känner sig lite otillräcklig på många sätt. -TACK KIN, för att du övertalade oss att komme upp <3 Tusen tack! <3 Vi avslutade dagen igår med ett glas bubbel, alkoholfritt för mig och lite smågodis. UNDERBART! Sen körde vi hem. Hem till Sigtuna. Vi kom iväg på eftermiddagen. Jag tyckte det var bättre att köra när det blivit lite svalare. Resen hem gick lätt och smidigt. Jag kände mig mer "som mig själv". Jag tänkte för mig själ att jag lyckats ta kontrollen över allt igen. Att några dagar i Norrlandsluft med underbara vänner hade gjort mig gott. Det hade det såklart gjort. Men det sista beslutet måste ändå fattas. Det sista och största beslut som jag någonsin tagit kommer inte att lösa sig självt. Men att komma hem, var som att kliva in i en ångset bubbla igen.- VARFÖR är det så? Tårarna började rinna.... jag dolde det så gott jag kunde för Lilleman. Verkligheten slogs emot mig på ett fruktansvärt sätt. jag Försökte hålla mig lugn, slängde in en maskin tvätt, packade upp och gosade ner mig i soffan med Lilleman och tittade på film. Jag kämpade emot alla mina inre känslor. Jag lyckades somna, med lätt ångest. MEN vaknar upp med en riktigt panikångest attack igen. Rusande hjärta, hög puls, kallsvettig som efter en mardröm. Svårt att andas, tryck över bröstet. Rädd, trött, förvirrad. Jag ville bara skrika, högt, -HJÄLP! Ta bort mig ur detta! Jag orkar inte mer, jag klarar inte detta, Jag ger upp! Jag famlade upp, öppnade dörren ut, satte mig på gräsmattan i bara nattlinnet och grät... jag grät så mycket att jag inte trodde tårarna skulle räcka till. Jag satt där i någon timme innan jag sansat mig. Innan jag kände hur jag kunde börja andas igen. Jag förstod att detta "bara" var ännu en panik ångestattack. -VAD är det som händer?! HUR kan en ångestattack göra fysiskt ont?! Nu har det varit så här i nästan två veckor. Det känns som om jag inte klarar mer. Jag trodde uppe i Norrland att jag kommit ifrån det. Att det hjälpte med lite ledigt.... men det hjälpte bara för stunden. Det här beslutet jag skriver om är såklart grund utlösande faktor till detta. Men ångest är nytt för mig. Helt nytt. Jag vet inte hur jag ska tackla det. -Hur jag ska hantera det?! -Är det detta som kallas "psykisk ohälsa" ? -Varför är detta ämnet så tabubelagt? -Varför är det ingen som vågar prata högt om det? Det är frågor som ekar i mitt huvud. Jag hade i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig att jag själv skulle få uppleva detta och faktiskt må så fruktansvärt dåligt. Jag har varit med om en hel del, men har aldrig upplevt denna både fysiska och psykiska smärta! Jag skäms inte över att skriva det. Men jag är livrädd över att inte ha kontroll över min situation. jag känns mig maktlös och förtvivlad. Jag kämpar inom mig själv med alla känslor och gör ALLT SOM STÅR I MIN MAKT, för att inte klappa ihop fullständigt!!! Jag har tagit hjälp av en life-coach! Jag har sållat bort allt jag kan på schemat just nu. Prioriterar bara det viktigaste. Det enda jag har kvar är det som egentligen rör beslutet jag skriver om. Denna veckan måste jag ta det. Det skrämmer mig, stressar mig och jag vet fasen inte hur jag ska klara av det!!! Usch nu gråter jag igen! Jag vill inte, jag orkar inte! Jag kommer inte klara av att gör det! Jag greppar efter halmstrån och lösningar som ska göra så att jag slipper.... men jag hittar ingen lösning. Det gör så j*vla ont! Jag kämpar så j*vla hårt, men springer mig bara tröttare... Jag tycker inte om ordet "att gå in i väggen" det är alltför många som tar lättvindigt på det. ett exempel av många, Unga 90-talister som jobbat deltid en sommar och sen kallar sig utbrända. Men nu förstår jag det riktigt allvarliga i det. Jag känner inte igen mig själv, glömmer saker, enkla vardags ting. Kan inte sova. Kan somna mitt på dagen (om jag inte jobbar) för att sedan vakna lika trött igen. slår fel kod på kortet, tills bankomaten tar kortet (suck), handlar i affären, men glömmer matvarorna kvar i affären (dubbel suck) Åker iväg för att göra ett ärende, men kommer inte ihåg varför jag åkte ?!?. När det blir ett projekt att packa resväskan som jag packar upp och ner flera gånger i veckan. Alltså jag är normalt sett ett riktigt "packning proffs" Men jag sitter bara där framför väskan och vet inte vad jag ska göra. Till och med DET känns övermäktigt... Då har det gått liiite för långt. Då inser även jag att jag är ute på riktigt hal is. Jag är inte van vid detta. Jag är en riktig "pippi långstrump" -kan själv! Men just nu så kan jag inte själv. Ni är så otroligt många som varit modiga att kontakta mig, både här inne på bloggen, men också som anonym i privata mail. Jag vill verkligen att du ska veta att jag LÄSER ALLT. Jag är så galet tacksam och imponerad över hur DU vågar dela med dig. lite smått chockad över att inse hur vanligt detta är. Och hur många som varit med om det. Men man kan inte förstå ångest, om man inte upplevt det! Det vet jag nu. bara för att jag inte svarar, på ditt mail eller din kommentar så betyder inte det att jag inte läser den. m Men jag förmår inte att svara just nu. Jag orkar inte. Jag svara inte ens mina nära och kära. jag är tillfälligt folkskygg och kan bara umgås/prata med några få av alla jag känner. Såhär kan jag inte ha det i längden det är ohållbart. Då går jag sönder helt. Det FÅR inte hända. Men jag ör medveten om problemet och jobbat på det. Min lige-coach/psykolog, kbt... Kalla det vad man vill, är en BRA stöttepelare just nu! Jag har en Lilleman som behöver sin mamma. Ludvig, mitt allt, viktigare än NÅGONTING annat! En hund som behöver sin matte. Anställda som behöver sin chef. Jag har så många som är beroende av mig i olika jobb sammanhang. Jag räcker inte till! I ärlighetens namn så klarar jag knappt av att finnas där för mig själv. Jag är trött, väldigt trött....... Tack för att du delar med dig. Jag lovar dig att jag kommer att gå stark ur detta. jag vet inte hur, eller när. Men jag vet att jag ska hitta ett sätt att göra det. Du kommer få finnas med på min resa oavsett vilket beslut det blir. Det blir en drastisk förändring åt vilket håll jag än väljer att gå. Nu är det bara dagar kvar. jag kämpar mellan hopp och förtvivlan. Jag skriver bara öppet och ärligt om vad som rör sig i mitt huvud just nu. Jag är ledsen för att min blogg plötsligt förvandlats till en deppig ångest bubbla. men bloggen handlar om mitt liv, min vardag. Just nu befinner jag mig här, i ett mörkt kaos. Jag hade två alternativ. Att sluta skriva helt. och lägga ner bloggen. Eller att skriva nån gång då och då och helt enkelt vara ärlig. Det ÄR en läskig känsla att öppet skriva hur jag mår och vart jag befinner mig. Det ÄR INTE lätt. Men jag har lovat en ärlig blogg och så kommer det att förbli. Så länge jag håller mig över vatten ytan så kommer jag uppdatera då och då. Denna veckan jag har framför mig är bland det värsta jag varit med om. Imorgon åker jag till Öland. Lämnar Lilleman till sin pappa och kavlar sedan upp ärmarna och gör det som måste göras..... Jag ser mig inte som "utbränd" men jag ser mig som tillfälligt svag. Det gör inte mig till en sämre människa för det, det är precis såhär livet är. Det går upp och det går ner. Och just nu är jag inte långt ifrån botten. Men då finns det ju bara en väg att klättra! -Upp! Kram & tack för att DU finns <3 / My Martens
