Här har jag spenderat min kväll........ Ensam. Många tankar. Jag är inte på topp. Men jag har också mått sämre förut. Samtidigt så kämpar jag inombords med ångest. Sömnen har varit sämre under en period. Då mår jag sämre generellt. Jag drömmer och bearbetar saker som jag jobbar med i min kbt. Svek, och saker från min barndom som jag ”stängt av” Kroppen är starkare. Träningen ger resultat. Dvs kroppen svarar. Tills häromdagen. Då sa kroppen ifrån igen. Jag vet egentligen inte varför. Jag blev förtvivlad. Rädd. Ledsen och besviken. Jag är betydligt lugnare än tidigare. Försöker att hålla ”balansen”, mellan återhämtning och aktivitet. Jag försöker ge mig själv utrymme att läka, bearbeta och utvecklas. Jag jobbar med mig själv, försöker att lära mig av misstag och erfarenheter. Jag tar tre kliv fram och två kliv tillbaka. Försöker trösta mig att det fortarande ÄR ett framsteg. Men jag har mina svackor. En utmattning, och en depression är ingenting som försvinner från en dag till en annan. Jag behöver aktivitet (fart och fläkt) för att inte hamna i depressionen. Att bara vila fungerar inte på mig. Men jag behöver också återhämtningen för att inte fastna i utmattningen. Innan jag träffade Jonas var jag heltodsjukskriven. Länge. Jag åt för första (och sista) gången medicin. Jag åt någon form av antidepressiva. Jag gjorde som läkaren rekommenderade. Men det blev bara värre. Det blev ännu mörkare. Kombinationen av att bara vara hemma, och medicinen gjorde mig likgiltig. Jag ”levde upp” de veckor Ludvig var hos mig. Konstigt nog har det alltid varit så. Det är precis som om jag har en inbyggd mamma-instinkt som håller emot när han är hos mig. Jag kraschat aldrig med honom. Blir inte sjuk, eller låg/ångest/depression med honom. Men de andra veckorna.... utan honom, då när jag åt medicinen. Det blev mörkt. Så mörkt att jag inte vill leva längre. Men jag hade stöd. Utan dem skulle jag inte stått här idag. För att nämna några av mina skyddsänglar, Min Annelie ( fröken inreda) mina Sigtuna grannar. Bobby & Jimi, Kin, Alexandra, Linda (x2) Min Kalmar-fru. Det var några av dom som verkligen stöttade och hjälpte mig att hålla mig ovanför vattenytan..... Jag stod på mig mot läkaren, och bad om hjälp. Men UTAN medicin. För den fungerar inte på mig. Det är individuellt och jag gav den motvilligt en chans. Men är det någonting jag aldrig gjort, så är det att ge upp. Oavsett situation. Jag kämpar. När jag för första gången i mitt liv kände att jag inte ville leva längre så tog man bort medecinen. Jag hade ätit den i ca 3 månader. Gett den en chans, dealat med bieffekterna. Men den gjorde mig bara ännu sämre. -Det var riktigt, riktigt läskigt! Min positivitet och mitt pannben, ”att allting ordnar sig” inställning försvann med medicinen. Det som fungerar för mig....... det som är MIN medicin är min familj, mina nära och kära, mina vänner, min träning och KBT. Detta är så svårt att sätta ord på. Innan jag själv kraschade så förtid jag mig inte på de människorna som pratade om utbrändhet/gått in i väggen/ utmattningsdepresson. Jag tänkte ”det kan väl inte vara så svårt” . -Men jo, det ÄR svårt! Rädslan att aldrig komma tillbaka helt. Rädslan att inte bli mig själv till 100%. Att leva med en ångest som ligger latent och lurar är obehagligt. Jag kan vakna en morgon, känna mig pigg och stark. För att sedan, några timmar senare ramla ner i ”hålet”. Det konstiga är att det som håller mig uppe, förutom Ludvig & Jonas. Det är jobb, aktivitet, och utmaningar. Det ligger i min natur. Jag ”gömmer mig” från det som är svårt eller gör ont med mer och mer jobb. Till en viss gräns är det helt okay. Det är min ”medicin”. Det kluriga är att hitta BALANSEN. Mellan att ta på mig ”lagom” och inte FÖR mycket jobb/projekt. Det handlar nödvändigast inte om bloggen, eller Lifestyle. Lifestyle har bara haft positivt inverkan på mig. Mina kollegor gör att jag känner gemenskap och glädje. Utmaningen tillfredställer mig. Bloggen låter mig leka med kreativiteten och öppnar upp för jobb och samarbeten jag bara kunnat drömma om. -Båda dessa jobb ger mig möjligheten att träffa och lära känna fantastisk människor?? Så till er som ber mig skuta med blogg, Jobb och lämna Sthlm. Det fungerar inte. Det håller mig ”uppe” jag måste bara bli ännu bättre på att hitta MIN balans. Det handlar rent generellt om att ha en balans där jag inte ger mer av mig själv än jag klarar av. Till ”vänner” , till företag folk som ber om hjälp eller tjänster m.m. Ni får se en del här inne. Vissa event, vissa jobb, och vissa saker som provocerar er. Men i själva verket tackar jag nej till ca 90% av event/jobb/aktiviteter som erbjuds. Ni ser inte alla de stunder jag lägger mig för att vila. Eller de stunder vi är hemma och pysslar, leker eller”vara ä är”. Ni ser en del........ Jag anstränger mig för att hålla ”balansen” och använda den energi som efter 1.5 år av utmattningsdepression börjat komma tillbaka. Fördela den energin jag nu har, på saker som FÅR mig att må bra❤️ Familj, vänner, träning, blogg, lifestyle. Helheten. Balansen. Men just nu är jag i en svacka igen.... Jag får väl skylla mig själv som delat med mig så öppet som jag har gjort. Jag borde väl ha lärt mig vid detta laget efter alla är som ”bloggare” att man får både ris och ros. Men saken är den att det kommentera jag får här inne är fruktansvärda.......... men trots det, så fortsätter jag som jag gör. För vet ni vad. Jag får dagligen Mail, pm, DM från andra människor, framförallt mammor som tackarför att jag delar med mig. Som delar med sig av sina egna historier. För vet ni vad..... När man lider av någon form av psykisk-ohälsa så känner man sig väldigt, väldigt ensam. Kan jag hjälpa någon annan känna sig mindre ensam, och ge hopp genom att själv dela med mig.... -Då är det värt det❤️ Därför skriver jag detta inlägget ikväll. För att lyfta fram att du som inte mår riktigt bra, inte är ensam ❤️ Ännu mer fascinerande är kommentarerna som påpekar ???♀️ ”oj, nu mår hon bra igen, hon hade vanliga kläder på sig och var bland folk” HUR någon mår ser man inte alltid på utsidan!!! Jag själv kan föröka ”kamma till mig” sätta på mig färgglada kläder, lite rosa läppglans och fixa till mig för att föröka piffa till vardagen med enkla ytliga medel som åtminstone gör att man SER gladare ut, än vad man känner sig.... Inte klär jag mig i svart, låser in mig i en garderob och väntar på bättre tider!?! Jag försöker anpassa dagsformen till en vardag som jag själv sakta men säkert bygger upp. Alla bär på ett vaggar, och en ryggsäck av erfarenheter. Tänk på det innan du dömmer..... Att ge någon ett varmt leende kan betyda SÅ mycket mer än man anar.... Kram kram /My Martens
