Foto: Linda Brolin Hoodie Elly Pistol Skor MAGIC STEPS Just nu är jag Sur som ättika!!!!! ? Detta är ett LÅÅÅÅÅÅÅNGT inlägg, luta dig tillbaka om du är intresserad av MIN syn på beslut kring, stina, sture, Lilleman, Öland / Stockholm osv! Jag är riktigt trött på alla elakheter som skriv emot kring dessa ämnen!!!! Min irritation är riktad mot DESSA människor. -Inte mot dig som inte FÖRSÖKER behandlar mig som skit! ❤️ Senaste dagarna har jag varit konstant grinig, lipat till och från och betett mig som ett hormonellt monster! Anledningarna är flera. Först och främst att Cancern i lördags tog Johan ifrån hans familj, fru och barn. Ifrån oss! Det har jag extremt svårt att förlika mig med. Det är så j*vla orättvist!!! Johan var en riktig kämpe, en inspiratör.... en fantastisk människa och vän! Tårarna rinner när jag skriver detta. Den sorg som stackars Charlotta och barn känner kan jag inte föreställa mig. -Fucking, JÄVLA cancer!!!!!!! ?? Livet är inte rättvist! JAG VET!!!! Jag vet av väldigt många olika anledningar. Jag blev själv vuxen j*vligt snabbt. Jag har precis som alla andra ett baggage. Jag söker inte empati. Jag ber inte dig att tycka synd om mig, klia mig på ryggen och stryka mig medhårs! Men jag ber om respekt! -RESPEKT!!!!!?? Jag har en blogg, jag har valt att bli en offentlig person. Jag köper det! Men att stampas på, ifrågasätta och om och om igen behöva förklara mig..... -DET går mig på nerverna! -FUCK OFF alla bittra människor som inte tänker längre än vad näsan räcker! Döm inte mig, utan att veta HELA sanningen! Sitt inte bakom din data/mobilskärm och spy ur dig en massa påståenden och ifrågasättande kring mig som person, mamma, matte osv. UTAN grunder för det du skriver! Jag har sagt det förut, och jag skriver det igen. Det är HELT okay att ställa en fråga, det är helt okay att inte tycka lika. Men att förtala mig, spotta och sparka på mig genom cybervärlden det är LÅNGT ifrån okay! Om vi som bloggare bara accepterar detta och låter nät-hat och nät-mobbning pågå, vad är det då som vi förespråkar! Det är banne mig inte okay! Det ska mycket till innan jag blir arg, men idag är jag uppriktigt sagt irriterad! Irriterad över responsen över mina katter Stina & Sture! irriterad över alla elakheter som detta medförde, och hur dessa diskussioner spårade och dessutom då föll på mig som mamma och mina beslut kring Ludvig! Jag har kämpat emot både det ena och det andra sedan jag var barn. Jag har stött på både med och motgångar, rest mig igen. Det har också format mig till den jag är... stark, målmedveten och med skinn på näsan! ?? Jag har gjort fel. Lärt mig av dessa, rest mig igen. Jag har blivit sviken, lämnad och förrådd. Rest mig upp igen. Jag har under en period inte ens haft egen bostad eller tak över huvudet, och rest mig igen. Jag har haft extrema framgångar som företagare, och sedan förlorat ALLT, och rest mig igen! Förra året var ett av dom tuffaste någonsin. Tre dödsfall, cancern slog till mot familje igen. Konkursen, utreseförbud... Som förändrade ALLT! Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte kan ta NÅGON eller NÅGOT för givet! Jag har lärt mig att vara tacksam över dom små vardagliga sakerna som man ofta tar för givet. jag väljer att skratta istället för att gråta! Jag KÄMPAR! Alla entrepenörer har begått misstag, failat och rest sig igen. Det är den hårda skolan till att bli just en framgångsrik entreprenör! OM man väljer att ta med sig sina erfarenheter och använda dom till något bra. Nu tillbaka till den ömma punkten som startade denna våg av bittra elaka kommentarer, mail och påhopp! Tezz min hund. Stina & Sture. Mina ÄLSKADE ragdolls. Ludvig min lilla Mini-Me!❤️ Först och främst. När jag gick i konkurs så insåg jag DIREKT att, f*ck, detta kommer aldrig att fungera med Tezz? Från den dagen visste jag att det var "lånad" tid med min älskade Tezz, ( bordercollie/schäfer blandning) Lång historia kort. Tezz bodde hos min sons pappa när vi träffades. Inte särskilt gammal då, det sa KLICK mellan mig och Tezz. Sedan den dagen har hon varit med mig VARJE dag. Jag startade upp My's Blommor och hon var med mig på jobbet VARJE dag. Vi separerade, Ludvig var nyfödd och jag hade två butiker, en grossistverksammhet och pendlade DÅ till Amsterdam, nästan varje vecka. Vi bråkade en del om hunden och hon fick tillslut stanna hos mig. Hon fortsatte vara med mig VARJE dag på jobbet. Hon sprang lös i butiken med mig och mina anställda. Hon skapade en relation till mina stamkunder och var en väldigt omtyckt butikshund. På den tiden pendlade jag till Holland/Amsterdam nästan varje vecka. (Med Ludvig i bärsele). Tezz levde alla hundars drömliv. När jag var i Holland, eller på semester osv så var hon i butiken dagtid, hos tejejerna. På kvällarna hemma hos sin reservhusse som IDAG har henne. Tryggt, lugnt och väldigt fördelaktigt för just henne. När konkursen var ett faktum insåg jag ganska snabbt att bortsett från att min "bebis" My's Blommar som jag byggt upp sedan strax innan 18 års ålder just gått i graven och att det ärligt talat krossade mitt hjärta. Så skulle det få stora konsekvenser i både, ekonomi, vardag och ur praktiskt perspektiv. Mycket riktigt. Tezz följde med hem till Sigtuna, men när det var dags för mig att börja jobba, och plugga till PT samtidigt som jag jobbade med det bolaget som jag har kvar.... så försökte jag ha med Tezz i bilen, överallt på möten osv.. Det gick inte. Jag vände mig till ett hunddagis. Bokade plats, det sved ordentligt i min då redan, ansträngda ekonomi efter kokursen. Men jag ville SÅ gärna ha kvar Tezz, då 14 år gammal!!! Min reserv husse ringde och frågade om jag blivit galen. ( Med all rätt! ) Tårarna rann när jag insåg HUR rätt han hade. Vore det RÄTT av mig att låta Tezz vara på hunddagis dagtid medan jag jobbade? Skulle hon få avsluta sin sista tid i livet med att sitta på ett hunddagis ute i en förort till Stockholm? -NEJ!!!!!! -TACK älskade reservhusse för att du fick mig på bättre tankar! Jag såg till Tezz bästa, berättade om beslutet för Ludvig och körde ner till Öland och lämnade henne hos sin reserv husse. Han är pensionär, bor på landet, känner henne mer än VÄL, och hon får springa lös på hans gård. Kunde jag erbjuda henne det? Nej! -Tycker du att jag tog ett felaktigt beslut????????????? Nu till Lilleman, Stina & Sture. Det är ett JÄVLA återkommande tjat och ifrågasättande kring min och Ludvigs situation. Jag blev lämna när Lilleman var några veckor gammal, Otrohetsskandal... bla, bla bla, Lilleman har en bror som är lika gammal och född samma år. Det där orkar jag inte kommentera eller älta mer. Det är som det är. Lilleman älskar sin bror och dom är bästa vänner. Du ser, inget ont som inte har något gott med sig. Vi har kommunicerat, fokuserat på våran gemensamma nämnare Lilleman. Försökt att göra det bästa för alla inblandade. Vissa skriver till mig och ifrågasätter mig på fruktansvärda elaka och nedvärderande sätt hur jag kunde vara så "dum i huvudet och skaffa katter, bo i sigtuna" osv "när Ludvig skulle börja skolan. för det skulle jag minsann veta, hur hemskt det var." För det första. ÅTERIGEN, tänk efter innan du känslokallt uttalar dig om sådant som du faktiskt inte vet så mycket om. Du har en övergripande bild av en situation . Du vet INTE hur det verkligen är eller har gått till. Lilleman bodde med mig i Sigtuna. Två förskolor, två liv, två umgängeskretsar, två familjer och pendlade. Han trivdes och mådde BRA i denna situation! Vi skaffade Stina och Sture..... i min värld var vi HEMMA. Vi skulle INTE flytta på länge, jag hade garderat mig med TVÅ extra kattvakter för eventuella semester resor osv.... Mina grannar som dagligen var hos oss. VI började landa efter konkursen, jag mådde fruktansvärt psykiskt dåligt och tog emot hjälp för det. Jag började jobba med mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Min depression var djup. Obehagligt djup. Men ibland är det väl som man säger, man måste ner på botten, för att kunna börja klättra tillbaka. I min konkurs fick jag med mig en del skulder, Då skriver en hel drös av KORKADED människor (ber om ursäkt på förhand, men vet man inte vad man pratar om och ÄNDÅ ensvist måste skriva en massa bullshit kring detta, då tycker jag att man är KORKAD, riktigt pantad! ?♀️) Då skriver många av er ( tar bara två exempel) " men var det inte ett AB? " Eller " du skrev att det inte fanns några skatteskulder" osv... Jag skrev nämligen det i samband med konkursen, det fanns inga skatteskulder, levskulder osv. Det gjorde heller inte det. Men konkurs var min enda utväg. Odramatisk, och ett nödvändigt ont efter ett hårt kämpande i uppförsbacke där jag ordagrant stoppade in pengar i ett svarta hål. Jag försökte allt, minskade personal, krismöten, stöttade upp med alla medel jag kunde. Tog inte ut lön från det bolaget, sålde av ALLT jag kunde. osv, osv... Jag Sålde min mercedes, bytte den mot en skrotig begagnad skåpbil. För när det väl kommer till kritan fina du, då är materiella ting, bara "prylar". Jag styckade av tomter, sålde mark, hade trippla jobb även då. Men det räckte inte hela vägen. Jag snubblade på mållinjen. Jag förlorade mååååånga miljoner, allt jag lagt in. Både ekonomiskt, men framförallt känslomässigt. Butiken har varit min enda trygghet. i hela mitt vuxna liv, min enda "falska" trygghet. Där och då så förlorade jag även den. TRYGGHETEN. Med osäkra ben har jag sedan dess försökt hitta balansen, och bygga upp en ny trygghet. INOM MIG SJÄLV! Jag fick med mig en skuld av fastigheten som jag och banken delade på. ( Detaljerna håller vi för oss själva, helt ovesäntliga i sammanhanget) Detta i kombination med att jag tidigare hade gett bort ett hyresavtal på min andra butik, för att jag låg på sjukhus efter en trafikolycka ( detta var år 2012) inte orkade en försäljning och hade utsatts för sabotage, sönderskurna däck, hot trakasserier osv.. jag pallade helt enkelt inte! jag stängde min andra butik utan eftertanke. -Smart? Nja... inte direkt. Det drabbade endast mig själv, ingen annan... Poängen med mitt långa utlägg här är att oavsett vad DU TROR! Så har jag en del att städa upp. En del att komma ifatt med. BÅDE känslomässigt och ekonomiskt! Jag bearbetar forfarande det som har hänt. Jag mår MYCKET bättre... På alla plan. Jag drömmer fortfarande om butiken, jag saknar både den, mitt gamla liv och min fantastiska tjejer, kollegor, anställda, vänner och som för mig blev familj,( Evelina och Vickan? )varje dag! -Men livet går vidare, så även för mig! Jag lär mig av mina misstag, jag har utvecklats något enormt sista året. Jag går fortfarande i KBT. Jag förlikar mig med det som jag inte kunnat påverka. -Jag gör om och rätt och kommer tillbaka starkare än NÅGONSIN!!!!! ???? Så nu tillbaka till, tiden efter konkursen, sigtuna och min och Lillemans vardag. I min värld, så visste jag givetvis att Lilleman skulle börja förskoleklass. När Sture och sedan några veckor senare Stina flyttade hem, så var ambitionen att bo kvar. i MÅNGA år. Lilleman skulle enligt mig börja skolan i SIGTNA. Jag ville ha honom hos mig. Ludvigs pappa och familj hos sig. Inte särskilt konstigt. Detta behöver man knappas vara en einstein för att kunna räkna ut! Där började nästa strid. Soc möten, familjerätt, advokater, osv. Livrädd över att förlora min son. Chanserna var 50-50. Det kunde ingen av oss sia om. Jag tyckte att fördelarna var större till mig, hans pappa större till dom... osv. -Vem egentligen bestämmer vad som är rätt och fel? Hur som, som du nu vet om så bestämde jag mig några dagar innan tingsrätt förhandling att göra en "walk over". Lilleman önskade börja skolan med sin bror. Vad skulle jag göra? SJÄLVKLART, satte jag mig själv, mina känslor, mina jobb, min pojkvän, min vardag, .... i andra hand. Mitt nya jobb och min utbildning som börjar NÄSTA vecka ( offentliggör det då) var också precis spikat när detta beslut skulle tas. -Ångest deluxe!!!!! Men, Sanna mina ord, Ludvig kommer ALLTID att komma i första hand! ALLTID! NU till nästa grej som SÅ många skriver, ni är sååå många som tycker och tänka kring detta. "Flytta tillbaka till öland skaffa ett vanligt jobb och bo där" "Bo på öland, ta ett vanligt jobb" osv.. Jag KAN INTE TA ETT (vad ni kallar) "vanligt" jobb! Hur många gånger ska jag behöva förklara detta? VARFÖR ska jag behöva förklara detta? Ni tycker att man kan jobba med bloggen där det finns internet. Jo, men tjena. Tyvärr ser verkligheten inte riiiiktigt ut så! Att jobba med min blogg, som idag är både ett personlig varumärke men också en heltidssyssla kräver betydligt mer än bara internet. ( Det är en LÅNG historia som kräver ett eget inlägg) i stort sett alla förhandlingar, samarbetspartner, och jobb som JAG har kräver mig på plats i just Stockholm. Mitt nya jobb OCH studier, som jag i kombination med bloggen kommer börja nästa vecka kräver mig definitivt i Stockholm. Min ekonomi håller inte för "ett vanligt" jobb på nere på öland. INTE med MINA förutsättningar, min ekonomi och mitt liv. Jag skulle vara i personlig konkurs och bli ett socialfall på bara några veckor. HUR tråkigt det än låter så är det precis så som det ligger till! Mitt liv, min familj, min pojkvän, min ekonomi, mina jobb, mina åtaganden... ALLT finns i Stockholm! ÄNDÅ tog jag beslutet för Lillemans skull om att flytta ner och börja veckopendlar. Jag vet inte hur det kommer att fungera i verkligheten. Det enda jag vet är att jag sedan ett par veckor bor där nere varannan vecka och att jag pusslar och vänder UT OCH IN på mig själv för att få det att fungera! ( -TACK Jonas för att du stöttar MIG och beslutet! ❤️??) Jag trycker ihop alla fysiska möten så gott det går på min "stockholms vecka". Möten, plåtingar, jobb. Jag sitter med flygtider, körschema, logistik och pusslar varje dag. Nästa vecka kommer mitt skol och jobbschema uppe på det... Men med min inställning så ska det bara gå! Jag MÅSTE få det att fungera. Det kommer att bli på bekostnad av mig själv. Men jag ska klara av det!!!!! Där hamnade Stina & Sture i kläm? Dom har bott på kattpensionat ett tag. Det har fungerat okay. Visst x-antal tusen kr i månaden, men dom hade det bra. Tills nu, när ett bekymmer dök upp. Jag skulle lämna kissarna i måndags, enligt ök skulle jag även hämta dom nästa måndag. men då jag jobbar i Frankrike i helgen, så behövde jag ha dom kvar tills på onsdag. Då var det fullbokat och dom skulle ändå behövas hämtas på måndagen. Vilket jag inte fick ihop. Min kära Jonas påpekade att detta inte är varken första eller sista gången detta händer. Han har helt rätt. Förutom det så har dom åkt med mig i bilen mellan Stockholm/Öland. -Är det sjysst mot dom? NEJ!!! Sedan tänkte jag att dom skulle flyga med mig emellan, då behövde jag boka två extra bur-platser vilket heller inte är sjysst mot dom och som dessutom skulle kosta som en halv månadshyra som pricken över i. Återigen... logistik problem. OCH inte sjysst mot Stina & Sture. Därför skrev jag att jag behövde omplacera dom. jag har försökt allt och lite till, det fungerar inte!!!!!!! -Det är inte rätt MOT DOM! Jag älskar mina kissar, extremt mycket! Men ännu en gång så får jag uppoffra mig själv och åsidosätta MINA känslor för att se till deras bästa! Min livssituation har förändrats och det fick konsekvenser. Nu testar vi en grej... just för stunden. Jag håller tummar och tår för att detta ska fungera?? När jag vet om det gör det så får du ta del av denna nya kombinerade lösning... Pust, suck och stön! LÅNGT inlägg, mycket känslor och lite rörigt!? Men du som följer mig, vet hur JAG funkar! Ibland rinner bägaren över... det gjorde den idag! Till dig som inte är en arrogant skitstövel som anonymt sitter och försöker förpestar min vardag! -TACK, dina stötande ord, din omtanke och cyberkram då och då gör att jag står ut med denna skit!??????❤️ Kram / My Martens
