Hej! Dagen med stort D! Dagen då Lilleman flugit själv för första gången.... Oj, vilken känsla. Både innan, under tiden och efter! Först och främst Sture ville följa med Lilleman till Öland. Han hoppade i resväskan om och om igen. Söööööötis! Ludvig var helt cool. Inte nervös, utan bara förväntansfull! Han vill inte ha hjälp med sin resväska, utan sa bara "Mamma, jag KAN själv" Jaja.... jag ville bara hjälpa till, jag veeet att du kan min duktiga, självständiga lilla mini man! Han blev plötsligt så "stor" i man ögon. Vad hände med min lilla kille jag brukade bära omkring på? Min lilla Lilleman som alltid rest med mig, fram och tillbaka till Holland, som gäng i bärselen på magen när jag jobbade i butiken. Min lilla kille börjar verkligen blir stor! <3 Det knöt sig i magen när vi gick in på Bromma flygplats. Jag var så extremt nervös. Tampades med mina känslor. men utåt sett, inför Lilleman så var jag lugn, cool och inte missat nervös. Det där med pokerface, det är min grej ;) Vi tog en fika i lugn och ro innan det var dags... Så lugn och cool som han var! -Hej då Mamma! <3 Sen gick han stolt ut med flygvärdinnan och vände sig i te ens om.... När dörren stängdes så kunde jag inte hålla emot längre, tårarna forsade längsmed kinderna. Både av stolthet och av att känna mig lite "obehövd".... Min älskade Lilleman! Vilken tuffing du är! Jag är så stolt över dig, hur trygg, självständig och omtänksam du är! En riktig liten gentleman! Vi hörs senare! Kramar /My Martens
