Tezz! Min älskade, finaste trognaste vän. jag förstår verkligen det där uttrycket "Hunden är människans bästa vän". Tezz är 15 år gammal. En Bordercollie /schäfer blandning. Jag träffade Ludvigs pappa som hade henne sedan tidigare. Vi fann varandra direkt. Det sa verkligen KLICK. Alltså mellan mig och Tezz❤️ Jag var då precis fyllda 18 år. Det är alltså snart 12 år sedan. Sessan dess har hon vandrat vid min sida dag för dag, år ut och år in. När vi separerade så var jag beredd att lämna ALLT förutom Ludvig & Tezz. Tezz var iof inte min, men jag gav inte med mig på den punkten! Tezz har nämligen varit min vapendragare i min föredetta handelsträdgård My's Blommor. Hon har gått lös i butiken och läran känna både personal och stamkunder. Hon blev som en intevnatrie i butiken. Vilken lyx, både för henne och mig. Att få röra sig fritt i våra lokaler, vara utomhus större delar på dygnet och vara med mig alla dagar i veckan. Så när vi separerade så föll det sig naturligt att hon skulle fortsätta vara med mig och Ludvig. (Tyckte jag hallfall ) Sen kom konkursen den 4 juli förra året. ( Läs det inlägget HÄR ). Inte nog med separation ifrån mina anställda, mina kunder, min trygghet, mitt liv, och ALLT annat som den drog med sig. jag minns så väl när jag satt på gruset på baksidan intill lastkajen. Jag grät..... jag grät samtidigt som konkursförvaltaren var inne i lokalen, jag blev myndigförklarade och bad om att få gå ut för att hämta andan. Jag trodde nämligen jag skulle kvävas. Jag fick ingen luft. Den smärta som jag kände inom mig, på alla plan krossade mig totalt. Då kom Tezz fram till mig, precis som hon alltid gjort. Hon puffade på sig med sin blöta nos, kröp upp i knät och tröstade mig. Jag borrade in mitt ansikte i hennes päls, och grät. Vi satt där tillsammans, hon tröstade mig tills jag kunde andas normalt och sakta men säkert resa mig, skaka av mig och gå in för att svara på alla miljontals frågor kring allt ifrån bokföring, försäljning, leverantörer, avtal osv.... Det jag insåg var att livet aldrig kommer att bli sig likt. Det skulle bli svårt för mig att ha hand om Tezz som tidigare. jag var "bortskämd" med att ha kunna ha henne med mig på jobbet varje dag. Var jag i Stockholm eller Amsterdam dit jag pendlat i över tio år, så var hon trygg med sin reservhusse eller någon av tjejerna i personelen som hon kände mer än väl..... Det fungerade och hon mådde toppen! ☺️ -Tezz, Min fina stöttepelare! Samma sak var det efter separationen, när jag köpte vårat första egna hus. Då var hon också ett enormt stöd. Det blev vandaliserat, jag blev utsatt för hot, trakasserier och genomgick ett rent helvete. Sönderskurna däck, trasiga fönster orm i brevlådan osv...... Utan Tezz då så hade jag aldrig klarat av denna tuffa period. Vi har gått igenom mycket hon och jag. Tillsammans. Skulle kunna skriva en hel bok om bara det. Jag lämnade Tezz hos sin reserv husse farbror Lothar inför skolstart förra året ( läs det inlägget HÄR ) Med en tanke om att hämta hem henne så fort skolan var över.... Men precis som jag innerst inne visste när jag lämnade henne så blev det inte så. Jag visste det i hela hjärtat. Jag kände det inom mig?? men jag försökte förneka det för mig själv och istället fokusera på att hitta lösningar. En lösning efter skolan, att hitta en vardag där det fungerade. Tezz har varit med mig i Stockholm en hel del. När jag bodde hos Maggan, så var hon med där hemma också, hon trivdes i olika cityparker så som humlan och Vasaparken. Hon trivdes vart som helst... bara hon var med mig. När vi flyttade upp till Sigtuna så kände sig även hon hemma. Vacker natur, långa brandpromenader osv. Men med alla mina jobb för att hålla näsan över vattenytan efter konkursen så blev det omöjligt. Jag började jobba på SATS direkt efter utbildningen, där kan man såklart inte ha Tezz med sig. Skulle jag låta henne vara ensam hemma på dagarna? Nej. Skulle jag låta henne vara själv i bilen och jag springa in och ut och rasta henne. NEJ! Jag var till och med och tittade på ett hunddagis i Märsta. Men det kändes inte rätt. Tezz är för gammal. Hon förtjänar bättre!!! Så jag bestämde mig för att låta henne stanna kvar hos sin reservhusse som är pensionär och bor på landet. Hon springer lös i hans stora trädgård och har sällskap hela dagarna..... -DET betyder ALLT för mig!??❤️ Hur j*vla ont det än gjorde att ta det beslutet så var det det enda rätta. Ännu en uppoffring efter separationen, konkursen och hur livet har tagit ny vändning. Nu låter jag som en gnällspik. Men jag är j*vligt trött på stora beslut och tunga uppoffringar. Jag är inte mer än människa. Det gör ont!!!!! Idag var första gången sedan Augusti förra året som vi träffades....... SOM Lilleman tjatat. Han saknar henne enormt mycket! ❤️ Men tyvärr så var det inte samma gamla vanliga Tezz. Långt ifrån faktiskt.? Tezz har gått vid min sida sedan jag var 18 år. Inte vikt av en sekund om jag inte varit bortres. Idag kände hon inte igen min röst, hon hörde inte när jag kallade på henne. Jag blev chockad, stelnade till. Kallade igen, långt innan jag var framme vid dörren, ropade genom trädgården. Hon kom fram... efter många om och men. Tittade konstigt, gick långsamma fram. Min "gamla" Tezz hade skällt och ylat av lycka och rusat fram emot mig. När vi bål möttes blev hon glad, tokigt glad, kröp upp i min famn, ylade, tjöt och pussade på mig. Men min fina Tezz kan knappt se eller höra längre..... Hon är riktgt gammal nu ? -Jag fick en chock! Farbror Lothar skämmer bort henne med kärlek och lite go-saker?? Hon springer lös i en riktig idyll för en gammal hund. Hon verkar inte ha ont, inte mer än att hon som vanligt är lite stel... men det hör ju till på ålderns höst. Många nya gråa hårstrån, det hör också till..... Men jag kände inte igen henne. Inte hennes personlighet, och det här "vimsiga" sidan som jag nu fick se. Hon är kanske senil? Usch! Jag vet inte...... Jag hade sett fram emot att låna henne så ofta vi kan under våra Ölands veckor, ta långa mysiga promenader längsmed vattnet. Låta henne bo kvar hos Lothar där hon nu känner sig hemma.Hon ska INTE behöva pendla mellan mig och honom. Men jag ville finnas där för henne, hennes sista år. Dagligen, med promenader, kärlek och mys. Men om jag ska vara helt ärlig så är jag lite chockad över hennes tillstånd. Jag tror inte att det kommer att bli några "sista år tillsammans" . Hon var riiiiktigt gammal och skruttig om man jämför med min pigga tjej som jag lämnade för ett år sedan.... Jag ska ta henne till en veterinär nästa gång de är Ölandsvecka. Jag behöver rådfråga och vill ha professionell hjälp. Jag ska ringa veterinär Sattu uppe i Skogsby imorgon när jag sitter i bilen mot Stockholm. Hon har räddat livet på Tezz för längesen när hon fick cancer i livmodern. Hon har alltid hjälp mig med Tezz. Jag känner mig trygg med henne. Usch, nu står jag inför ännu ett stort, tufft enorm jobbigt och avgörande beslut! -Fina älskade Tezz, jag älskar dig av hela mitt hjärta!❤️ / My Martens
