God kväll mina älskade cyber vänner! Det är med dubbla känslor som jag skriver detta inlägg. Jag har varit påväg att skriva om detta i veckor, kanske månader. Men inte vågat. Du som följer min blogg vet att både jag och bloggen har gått upp och ner sista året. Detta har varit svårt att både ta in och hantera för mig själv. Samtidigt är det så att om jag överhuvudtaget ska kunna fortsätta blogga så måsta jag vara mig själv här inne och skriva från mitt hjärta. Jag har luddigt skrivit att jag inte mår så bra ibland. Jag har skrivit en del om min ångest tex. Och mina sömnproblem. Det har gått i vågor. Sista tiden har jag behövt ha lite för mig själv för att "landa" i situationen och framförallt, förstå mig själv. Nåväl. Nu gör jag ett försök, så får vi se om detta inlägget publiceras eller hamnar i utkast igen. För ca 1 år sedan fick jag diagnosen Utmattningsdepression, min kropp hade egentligen börjat lägga av LÅNGT tidigare. Men jag bara fortsatte att köra på, tills den dagen det blev helt mörkt. Ni som följer mig här inne känner till Konkursen ( Läs DET inlägget HÄR ) Kort och gott så låg jag under enorm press INNAN konkursen, jag körde på, adderade jobb och projekt för att vända mitt sjunkande skepp. Ensamstående mamma, pendlade mellan Öland / Amsterdam/ Stockholm. Jag byggde upp grossistverksamheten och krigade på. Mina närmaste bad mig bromsa. Jag lyssnade inte. På osäkra och naiva ben kastades jag in i bloggvärlden genom tv3 produktion... Med både okunskap och dyslexi. Men jag förstod ganska snabbt att man kan både inspirera, sprida pepp och influera.... Men också försörja sig på den. Entrepenören i mig började använda bloggen för att stötta upp My's Blommor. Både med marknadsföring och ekonomi. Men det räckte ändå inte. En otroligt påfrestande tid där jag hade fullt fokus framåt, och helt orädd för konsekvenserna tog på mig mer och mer. Jag önskar att jag hade lyssnat på varningssignalerna ifrån närstående men framförallt från min egen kropp. Men jag var verkligen inte mottaglig. Kraschen blev ett faktum, följande månader gick till utredning, misstanke om skattebrott skulle redas ut. (Frikänd såklart! ) Men under själva utredningen och efterarbetet så var jag fortfarande "i det", jag arbetade aktivt och det smällde inte till ordentligt förrän jag verkligen stannade upp. -Hur många tror du fanns där för mig efter konkursen? Inte många..... Fan, jag förlorade många miljoner... men ännu värre, jag förlorade mig själv! Mitt i allihopa förlorade jag flera närstående, dödsfall. cancer. -JÄVLA CANCER!!!! Här började jag tappa bort mig själv helt och hållet. Slarvade med kosten, sömnen, slutade träna och blev sjuk i omgångar. Detta ledde till att min husläkare skrev ut ångestdämpande, vilket gjorde det ännu värre eftersom biverkningarna inte var nådiga. Jag kämpade med näbbar och klor.Men allt blev mer destruktivt. Jag tappade greppet! Jag fortsatte ge mig på nya projekt, mer jobb. Ett sätt att komma tillbaka både ekonomisk och känslomässigt tror jag. Jag behövde en paus och tänkte att an träningsresa till Portugal skulle göra mig gott. Så jag gav mig iväg med min väninna, Pischa som coach, och alla goa wörkout människor. En vecka där min ångest eskalerade. Jag vred och vände om nätterna. Gick undan och grät. Jag var ett känslomässigt kaos, och kände mig konstig. Jag började känna mig orkeslös och tung. Benen gjorde inte som jag ville.... Kroppen började lägga av på riktigt. Samtidigt under denna kaos som jag försökte dölja för mina vänner och medresenärer så gott jag kunde, så hade jag några roliga stunder...Jag minns särskilt en situation där jag och Annica körde pingis turnering en kväll. Jag skrattade okontrollerat och glömde bort allt för en stund. -Underbart! (Läs tidigare inlägg från denna resan HÄR om du vill, inte kan du tro att jag är mitt påväg in i en totalkollaps?) Jag landade i Stockholm, fylld med dubbla känslor, bra energier av gemenskapen i nyfunna vänner. Men det som hände var att min kropp la av. Det är SÅ uppenbart såhär i efterhand och med distans till det. Jag vaknade och kom inte upp ur sängen. Jag kunde inte lyfta armarna. Kramp och smärtor i bröstet som resulterade i en ambulanstur in till sjukhuset. Jag fick ingen luft.... Jag trodde jag skulle kvävas. Doktorn informerade mig om att detta var en panikångestattack och att det var psyiskt. -Men snälla doktorn?!!!? Jag kände hur ilskan växte inom mig, jag blev arg och förtvivlad på samma gång. Snäste ifrån och förklarade att jag minsann kunde veta skillnad på fysisk och psykisk smärta. Jag hade minsann varit med om värre, jag förklarade att jag var PT och hälsoinspiratör som själv förespråkar en sund livsstil med en balans i en alltmer stressad vardag. Jag förklarade hur jag upplyser mina egna klienter. Hur jag coachade mina klienter till en sundare livsstil och gav dom verktyg för att lyssna på kroppens egna varningssignaler för att inte hamna i utmattningsdepression, och falla rakt in i den berömda väggen. -PANG! Där trillade poletten ner och den självinsikten som jag fick..... Den smärtan och rädslan går inte att beskriva med ord. Jag minns hur allting blev svart, sen blev det dimmigt och en mörk period väntade . Det blev så mörkt att jag trodde att jag skulle dö.Jag ville inte dö, men jag ville heller inte leva. En likgiltighets-känsla som inte går att beskriva med ord. Jag drömde mardrömmar, fick panikångest attacker, om och om igen. MEN, inte en enda gång fick jag en panikattack när Ludvig var hos mig. Konstigt det där. På något sätt fick jag ihop vardagen när han var hos mig, även om den var långtifrån den vardag som vi tidigare haft. Jag sov när han var på dagis, men lyckades hålla ihop i övrigt. hans kärlek gjorde mig SÅ mycket starkare, även när det var som mörkast. -Kanske en mamma-intution? Någon som vet? Dom där varningssignalerna som jag tidigare varit så duktiga på att upplysa andra om, hade jag själv ignorerat. Hur kunde JAG, som jobbar med välmående, låta det gå såhär långt? Kunde jag inte ens hantera mina egna verktyg som jag använder för att hjälpa andra, fungerar dom inte ens på mig själv?! Känslan av misslyckande, känslan av att HELT tappa bort mig själv höll på att kosta mig livet. Där började en utredning. Alltså i maj 2017. Man kunde se och följa tidigare sjukhusbesök och min läkare förklarade att mitt tillstånd inte kommit nu.Utan att jag levt med det under en längre period. Sviter av flera år av stress och press. En barndom jag flytt ifrån i hela mitt vuxna liv. Minnen, svek och traumatiska situationen som jag försökt förtränga bubblas upp till ytan. Allt på samma gång. Jag hade avslutade mitt skitår 2016 med konkursen, dödfall och låg på akuten på självaste nyårsafton. Min kropp la av även då, några månader tidigare. Blindtarmen fick akutopereras bort. Gallsten och inflammation på det. Nu när jag ser tillbaka på det så har mitt immunförsvar strejkat en längre tid. Från att varit fullt frisk utan en sjukdag i hela mitt vuxna liv, till att Orken har försvunn helt och mitt immunförsvar checkat ut. Minnet har blivit katastrofalt. Kroppen har slutat svara, och jag har kämpat för att överhuvudtaget komma upp. En kemisk obalans i kroppen, ett kortisol påslag som jag inte kunnat få ner. Resulterade i en viktuppgång på drygt 17 kilo. Vilket vissa troll här inne påpekar med jämna mellanrum. Jag som pt, och hälsoinspiratör OCH bloggare har fått ta emot SÅ mycket skit pga av viktuppgången. Men för min del, det enda som jag verkligen varit rädd för. Det har varit min egen hälsa och om jag ska komma tillbak och bli mig själv igen. Vikt och utseende slutade jag att bry mig om för längesen. Utan min hälsa så spelar ingenting någon roll..... Här inne på bloggen har ni fått ta del av en del. Några inlägg om ångest, några inlägg om dålig sömn. Mitt sätt att "ursäkta mig" eller förklara mig. Men jag har gömt mig bakom tidsinställda inlägg för alla de dagar jag inte kommit upp. Veckor av gamla bilder och uppdateringar när det varit som värst. Jag trodde verkligen att det inte kunde bli värre! Men jag hade fel. Utredningen har tagit tid. Den pågår fortfarande. Men nu har jag ÄNTLIGEN kommit in i nästa steg. Behandlingen. Varför min utredning har tagit så lång tid beror på flera saker. Bla på att det finns en sjukdomsbild hos mina föräldrar och närstående. Därför har man behövt göra flera utredningar, utesluta vissa saker och ta steg för steg. Det har varit en riktigt bergodalbana. Från en dag till en annan förmådde jag ingenting. Medicin under perioder... för min del så har medicin inte fungerat. Biverkningar och ännu mera ångest och smärta. Så efter många om och men så togs man bort det helt. Vi fokuserar på KBT och läkarbesök. Jag försökte stoppa ALLA pågående projekt. La i handbromsen på riktigt. Det fanns inga alternativ. Mitt skrivande för Hälsa & Fitness bla, mitt PT jobb på SATS. Alla åtaganden, alla event, alla jobb, träningsresa, redaktionella jobb, modeplåtningar osv. Alkohol tog jag bort helt redan för 1.5 år sedan. Jag låg i min lägenhet i sigtuna och sov. Blundade, krampade, och mådde fruktansvärt dåligt. Vardagliga saker som att gå upp, klä på mig, borsta tänderna... kändes som omöjliga uppdrag. Då och då så fick jag någon konstig form av energi. En drivkraft att försöka "komma tillbaka" och ta kontrollen över mitt liv igen... och Ibland med stöd ifrån mina underbara grannar (och numera vänner för livet) David, Julia och Marie. Så lyckades jag ta mig upp och ut. Då kunde jag ta mig för saker. Jag minns hur jag en gång försökte lura er alla, både bloggläsare, press, och vänner. Jag osade från ingenstans JA till tre event. Samma dag. (Bindefeldt, Erwik och Wonderland) Min strategi var att socialicera, "göra min grej" nätverka, plåta pressbilder och få det överstökat. Bilderna skulle då finnas i tidningarna i veckor, mina vänner skulle se att jag levde, bloggen skulle ha bildmaterial för flera dagar framåt . Jag inbillade mig att detta var en bra ide. -ICKE! Jag kraschade igen, akut in till sjukhus. föll ihop som en fura. Pinsamma löpsedlar och ännu mera ångest. Detta beteende låter säkert väldigt konstigt när du läser detta. Jag själv har inte förstått mig på mig själv. jag har febrilt försökt att få tillbaka min balans, men utan framgång. Just det där, den där drivkraften att lösa allting, att ta konrollen över mitt liv igen, ta tillbaka MITT LIV. Det är kopplat till min andra diagnos. ADHD. Det kom som en chock.... Men ändå inte. Jag har aldrig känns mig som en "sån där" adhd person som inte kan sitta stilla tex. Det har ingenting med att just sitta still att göra har jag förstått nu. Det finns dessutom en hel drös med olika typer av ADHD. stunden. Såhär ligger det till. Jag har och är rädd för att DU ska döma mig. Rädd för att inte bli accepterad för den jag är. Samtidigt så har jag även varit livrädd för att aldrig komma tillbaka, att aldrig bli "mig själv igen". Detta är MIN blogg, här inne bestämmer jag! Bloggen är till för den som vill följa mig, i med och motgång. Jag kommer att vara brutalt ärlig om hur jag mår, och vad som händer nu. Jag vill att DU som känner dig annorlunda, lever med en diagnos, gått igenom en tuffa perioder... eller som inte alltid mår så bra. Jag vill att du ska känna att du är INTE ensam <3 Jag får behandling av Sveriges främsta specialistpsykiatri. Resan hit har varit lång, svår, och gjort j*vligt ont! Men nu är det ett steg i taget. Jag mår bättre än på länge! Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, jag uppskattar små vardagliga saker som jag tidigare tagit för givet. Jag uppskattar att vara i nuet. jag uppskattar att må bra en stund. Jag håller på att lära känna mig själv. Att lära mig hantera mina känslor och den jag är idag. Jag prioriterar HELT annorlunda mot vad jag tidigare gjort. -Jag är tacksam över den insikt som jag har fått, och jag känner ÄNTLIGEN att jag är tillbaka! Den dagen jag låg där inne på sjukhuset, insåg hur det låg till. Förlikade mig med det... och vågade be om hjälp. Den dagen vände det. Jag mår BRA av att hjälpa andra. jag mår bra av inspirera. Och ärligt talat så har det verkligen gått i vågor sedan maj 2017, min kraft att inspirera har kommit och gått. Jag har gjort så gott jag har kunnat, utefter min dagsform... Här inne vill jag att ni ska kunna kommunicera med varandra, hitta pepp och inspiration. För om jag kan få någon att känna sig mindre ensam, då är jag nöjd! Jag öppnar härmed upp mitt tidigare låsta kommentarsfält, Varsegod FRITT FRAM! Men sköt er, var snälla mot varandra och sprid kärlek! Det finns inga dumma frågor.... Här inne ska vi gemensamt fokusera på pepp, motivation och välmående. Välmående för dig kanske inte är detsamma för mig. Men precis som jag äntligen har förstått, så fokuserar jag på att göra det som får mig att MÅ BRA. Det hoppade jag att du också gör... Vill avsluta mitt sedvanliga mega-mega långa inlägg som jag alltid lyckas få till, när det är något svårt att skriva om. Jag vill både TACKA och ge min blivande man en stor eloge som har, och som står ut med mig. Mitt i alltihoppa träffade jag Jonas. Min klippa! Dom banden vi knyter genom att ta oss genom det här. Dom banden är ovärdeliga. Nu måste jag lätta upp detta tunga men samtidigt befriande inlägg, Nu ska jag föröka göra som Viktor Frisk, jag ska omvandla mina diagnoser till min SUPERKRAFT! -Men jag lovar att jag inte ska bada naken på Sergelstorg ;) hehe! / My Martens
