Hej! Vilket dygn! Fy fan rent ut sagt! jag famlar runt i mörker.. Jag är så ledsen! Jag är helt knäckt! Igår körde jag och min fantastiska kollega 135 mil tur/retur för att hämta ner sista bokföringen. Det var skönt på sätt och vis, då hade jag ett "uppdrag" någonting att göra. Först och främst.... TACK! Tack för alla tio-tusentals mail, sms, samtal, brev, blommor, kramar, kärlek och annat som jag sedan i måndags fått. Jag finner inga ord över min tacksamhet! Det betyder så otroligt mycket! Tack, tack, tack <3 Att jag inte svarar på ditt mail, sms eller kommentar här inne betyder iNTE att jag inte läser det. Det gör jag. Jag kommer i efterhand att gå in och svara på så mycket jag orkar. Så du är välkommen att fråga, så ska jag svara så gott det går. Just nu så är jag mitt i konkursen. Allt snurrar på i 180. Jag gråter, skrattar och hyperventilerar om vartannat. Jag känner INTE igen mig själv! Jag ställs inför frågor och situationer som jag inte tidigare varit i..... Konkursförvaltare, jurister, revisorer osv. Idag har jag och två av mina tjejer varit i butiken. VI väntade på värderingsman och konkursförvaltare. Ångesten kommer och går. Jag kan inte kontrollera den alls. Mina känslor ligger utanpå. Jag får riktiga panikattacker, där jag varken kan andas eller tänka klart. En sådan kom när jag väntade på att tjejerna skulle komma. Jag hade inte tänt upp belysningen i butiken. Jag vill inte att någon skulle se att jag var där. Jag skämdes över mitt "tillstånd" rödgråten, svullen och som ett vandrande vrak. Jag satt på golvet, vaggade mig som en bebis. Kramade mina knän och grät oavbrutet! HUR ska jag ta mig ur detta? HUR ska jag kontrollera ångesten?! Då kom attacken..... Andningen tar lixom slut. De känns som om någon stryper mig. Jag blir illamående, jag får panik. Jag har lärt mig genom tidigare attacker att det släpper. men just precis när man får en attack så vet man inte vart man ska ta vägen. Det gör så obeskrivligt ont, man vill lämna sin egna kropp, man vill skrika men inget ljud kommer. Man vrider och vänder sig inombords, men ingenting hjälper. Benen viker sig, man tappar kontrollen på ALLT, känslor, tankar, andning, hållning. Man rasar.... Efter en kvart- tjugo minuter så samlade jag mig. Reste mig upp från det kalla golvet och sköljde ansiktet i kallt vatten.. -kom igen nu My, du klarare detta! Försökte jag intala mig själv framför spegeln. Under tiden som vi inväntade konkursförvaltaren och värderingsmannen så fick jag motvilligt mota ut kunder. Ca 50 stycken. Jag kunde inte hålla tårarna borta, utan fick artigt men bestämt förklara att "Nej tyvärr, butiken har gått i konkurs, jag får tyvärr inte släppa in någon" Jag är ledsen, det är inte jag som bestämmer men det är så det är. Därefter strömmade tårarna igen, jag minns inte vad kunderna frågade och ännu mindre vad jag svarade. Alla beklagade och lyckönskade... Vad händer nu??? Det är många steg kvar innan konkursen är klar. Först och främst så är jag "omyndigförklarad" och får inte ta några egna beslut. Jag ska bara vara tillgänglig och underlätta på alla sätt jag kan. USCH! Butiken ser så tom, död och skrämmande ut. Det gör ont att vara där.... -Mitt livsverk har på bara några dagar förvandlats till en kyrkogård. Grå, kall, och död. Några saker konkursförvaltaren har upplyst mig om och lärt mig är följande: Jag har tillfälligt utreseförbud och får alltså inte lämna landen innan jag avlagt konkurseden i Tingsrätten den 31 augusti. Mitt mobilabonnemang har stängts av. TROTS att jag betalat alla räkningar och flyttat över det till det andra bolaget. DET förklarade konkursförvaltaren var fel. Dom kontaktade operatören och jag hoppas få igång mitt abonnemang under morgondagen och får förhoppningsvis behålla samma nr. Fram tills dess kan ingen nå mig. -SUCK! Vilket också blir ett problem för konkursförvaltaren som behöver mig genom hela processen. Vi lämnade butiken för en stund sedan, mailade in sista inventeringen och avslutade. Nu får vi bara vänta. Vänta på besked. Besked på OM vi ska "öppna" butiken för konkursutförsäljning, eller om det ska säljas på auktion på nätet alternativt säljas som ett "paket" . Gode gud låt oss slippa en konkursutförsäljning, jag klarar inte det! Jag klarar inte av att möta alla människor på samma gång i butiken som nu inte längre är min egen utan tillhör konkursfövalataren. Men OM jag blir tvungen så ställer jag upp på det. Dom kan nämligen inte tvinga mig till det. Men mina medarbetare... och jag kommer iNTE att lämna dom i sticket utan kommer stå med dom sida vid sida in i det sista och göra det som krävs...... Att se min butiks ordagrant slaktas som jag lagt tio år av mitt liv och hela min själ i. Det gör så ont. j*vligt ont. Att se mina kollegor Evelina och Vickan kämpa sida vid sida med mig genom detta är ovärdeligt! Vilka tjejer, vilka krigare, vilka vänner! -Nu och för alltid <3 KÄRLEK & RESPEKT! Jag har precis kommit "hem" till min väninnna. Jag ska bums gå och lägga mig. Jag MÅSTE få sova. Jag klarar inte mycket mer om jag inte får min sömn. Ångesten äter upp mig inifrån... Jag ska på något sätt ta mig upp igen. Jag SKA föröka att gå stark ur detta... Ville bara egentligen tacka dig, för ditt stöd! Och ge dig en snabb uppdatering om vad som händer. En sak i taget, en dag i taget... Stor kram / My Martens Jag vet inte varför jag plågar mig... men jag sitter och googlar upp gamla bilder... och där rinner tårarna igen!
