SÖNDAG NYTT PODDAVSNITT MULTIMAMMORNA Hej! Idag har jag svårt att formulera mig. Jag har börjat skriva detta inlägget, raderat allt... och börjat om igen. Hur många gånger som helst. ME TOO Kampanjen har rört om i grytan, det har du säkert inte missat. I dagens poddavsnitt har vi Lulu Carter som gäst. Som med egna ord beskriver händelserna som hon under många år har utsatts för. Jag tycker att det är fint, starkt och modigt att det kommer fram en gemenskap genom ME TOO, där kvinnor stöttar och hjälper varandra. Kvinnor som blivit utsatta på olika vis. Både Cicci Wallin & Lulu Carter har satt fart på detta här hemma i Sverige. -All cred till er två starka kvinnor! tack vare detta så vågar många öppna sig och dela med sig av det som man utsatt/utsatts för. Men det svåraste för mig själv har varit att erkänna det för mig själv. Att förneka, förtränga och blunda för det. Det har varit min specialitet. Men om sanningen ska fram. Det fungerar dock inte så bra. ME TOO har haft stort fokus på offentliga profiler och väldigt många har hängts ut i media branschen. Det är dock, Katastrof att det ska behöva gå så långt som det har gjort nu... innan man internt reagerar! MEN. Det händer inte bara där. Jag vara bara 13-14 år när jag blev våldagen, misshandlad och sexuellt utnyttjad. Under en längre period. Jag var omhändertagen enligt LVU ( Lag om vård av unga) Jag var alltså under myndigheters besydd. Beskydd och beskydd... ja, det kunde man ju önskat. Jag blev omhändertagen av socialen. Man bestämde att jag inte kunde bo hos någon av mina föräldrar. Min mamma mådde inte särskiltbra just då. Och min pappa satt i fängelse, eller var påväg ut från fängelse. Detta är JÄTTE svårt för mig att dela med mig av. Delvis pga av att jag inte velat att mina föräldrar ska behöva ta del av detta. Socialtjänsten bestämde sig för att sätta mig på ett Paragraf 12 hem. I väntan på en utredning, samt en stöd familj. Jag var 13-14 år, oskuld. Jag var bara ett oförstört barn. Jag minns första gången som jag kom in i P12 hemmet. Jag minns rädslan, paniken och känslan just första gången. Då var jag ändå lyckligt ovetande om, vad som väntade..... Jag var ensam tjej. Dom andra var pojkar mellan ålder 15-18 och ett halvt. (När man är 18.5 så slussas man nämligen vidare till ett fängelse och annan typ av anstalt) Bara där tycker jag att socialtjänstförvaltningen gjorde ÅT HELVETE fel som inte tänkte längre än så.... Man kunde sitta på detta hemmet av olika anledningar. Vissa satt där pga av att dom begått brott, misshandel, droger, rån... m.m. Jag satt där pga av pågående utredning. Min pappa ansökte om vårdnad. man såg över alternativen om vad som skulle bli bäst för mig. Så under den tiden så ansåg socialtjänsten att detta var bäst för mig..... Att låsa in mig med ett gäng dårar!? Jag kokar inombords när jag tänker på det! Jag blir illamående! På samma P12 hem så satt även Joakim Lundell ( Jockiboi). Vi är uppvuxna tillsammans och kände varandra sedan tidigare. Han är EN av anledningarna till att jag överhuvudtaget sitter här idag..... Det var en lättad när jag kom in, att se honom där..... MEN, det hjälpte inte Jag kastades till vargarna. Jag blev våldtagen misshandlad och nedtryckt innan jag ens hade hunnit bo in mig. Jag blev hotad att dödas om jag berättande för någon. Jag gömde mig, försökte dölja alla spår. Där och då så dog en del av mig. Detta pågick under hela min period på "hemmet". Vissa dagar klarade jag mig bättre undan än andra. jag lärde mig hur jag skulle "gömma" mig under den "öppna" tiden på hemmet. Jag blev återupprepat våldagen och hotad. Den oskyldiga flickan man hade placerat där, blev en sorgsen, deprimerad och väldigt ärrad själ. Jag ville inte leva, jag ville bara dö. Få bort smärtan! Jag minns hur jag kände skam, förtvivlan, rädsla och chock på samma gång. Jag kände mig smutsig, äcklig och värdelös. Jag kände också skuld. Den där skulden tog måååånga år att bearbeta bort. Jag klippte av mitt långa naturliga blonda hår, jag färgade mig svarthåriga och revolterade i destruktiva självskadebeteenden. Min räddning var att min pappa fick en "prövo tid" med vårdnaden om mig. Jag kom ut ifrån hemmet, och fick en chans till ett nytt liv. Därifrån den tidpunkten har jag fått stå på helt egna ben. Bott ensam.... Blivit en sann överlevare, en fighter. Men allt var bättre än att vara inlåst på hemmet. Hur det gick till, och vad jag var med om efter det. Det kommer du att få läsa i min självbiografi. MEN, som kvinna, som själv har blivit både våldtagen och sexuellt utnyttjad, när jag dessutom var under myndigheters beskydd. Så, vill jag slå ett stort slag för ME TOO kampanjen ! Jag ångrar så djupt att jag inte anmälde svinen! Jag försökte ta upp det vid ett tillfälle, men blev avfärdad.... Jag borde anmält både dom personerna som återupprepat förgrep sig på mig. Men också personal och socialtjänst! -Det ska banne mig inte kunna hända!!!! Det har satt sina spår. Det tog många år innan jag hade bearbetat det värsta av det jag varit med om. Det tog 13 år innan jag berättade det för någon. Det var min första psykolog som fick mig att berätta. Det var även denna period som framkallade min första panikångestattak, många år senare... Det tog mig, många år att lära mig älska mig själv och min kropp igen. Jag hade jätte svårt att ha ett "normalt" förhållningssätt till en sexuell relation överhuvudtaget. Men återigen, jag önskar att jag hade sagt något, gjort min röst hörd... MYCKET tidigare! Både för min egen skull, men också för andras skull som drabbades efter mig........ Med erfarenhet, KBT och bearbetning så har jag gått vidare. Jag önskar inte min värsta ovän att vara med om detta! Jag vill uppmana ALLA som råkat ut för liknande händelser, att anmäla, be om hjälp och stå upp för sig själva! hade jag själv gjort det så hade det sparat måååånga år av psykiskt lidande. Det är aldrig ditt fel som utsatts. ALDRIG! Idag mår jag bra. Jag har bearbetat det som har hänt och kan prata om det med en distans. MEN, vägen dit har varit lång och krokig....... Som jag skriver ovan, jag borde öppnat mig och tagit professionell hjälp MYCKET tidigare än vad jag gjorde. I dagens poddavsnitt, kan du höra när jag och Åza ringde upp Lulu Carter och pratade om hennes erfarenhet av Martin Timell.. Lyssna på Multimammorna, HÄR för att höra hela samtalet! /My Martens
