Hej! Bloggtyst ett tag..... Långt inlägg med mycket känslor. Just nu är jag helt slut. Jag älskar bilden ovan?? ”My, ta en bild på oss” säger min extrapappa. Båda ler på bilden. Han är minst dubbelt så fotointresserade som jag själv. Han har nämligen fotografera hela sitt liv. Alla bilder vi tar på sjukhuset vill han själv ha. Dessa lägger jag över till honom. Han har alltid dokumenterat allt och lite till. Så till er alla som kritiserar detta: Helt meningslöst. Vi gör som vi vill. Jag gör som han vill. Och vi delar bara med oss av det vi själva vill! -Skulle uppskatta att det respekteras och att alla blogbevakningens anhängare bara lämnar oss ifred! Fick en länk skickad till mig, och dumt nog öppnade jag den och började läsa kommentarerna. VIDRIGA. Vissa troll har ingen skam i kroppen!??? Uppdatering. Dagar och tiden flyter ihop. Jag känner mig som en maskin som går på autopilot. Jag slarvat med mat och sömn. Kommer på mig själv och har nu börjat ställa klockan likt Skalman. glömmer annars. När min extra pappa somnar så vilar jag bredvid. Eller tar en kort promenad runt sjukhuset.... Häromdagen väckte sköterskan mig och gav mig en kudde och en filt. Dom är så omtänksamma både mot min extra pappa, men även mot mig. Vi är verkligen i en”sjukhus bubbla” just nu. Den miljön är ju ganska krävande i sig. Jag är verkligen djupt imponerad över sjukhus personalen. Vilka hjältar! Hoppas våran kommande regering kan lägga mer resurser på just sjukvården! Dom är sjukt underbemannade och underbetalde..... ovärdigt för det jobb som dom gör! Mitt i sorg, rädsla och frustration så känner jag mig samtidigt hoppfull. Vi kämpar. Både jag, familjen och framförallt min extrapappa. Han är så stark att jag inte finner några ord?? För att summera det på ett kortfattat sätt så har den varit en bergodalbana mellan hopp och förtvivlan. En jävla infektion som inte gav med dig, och gjorde det kritiskt. Men efter några dagar svarade han ÄNTLIGEN på antibiotikan ?? Jag grät av lycka när läkaren berättade det på ronden i fredags???❤️ -Vilken lättnad! Han har ju noll motstånd just nu, så det är just en sån sak som kan riskera att putta honom över gränsen. Jag har varit på sjukhuset sedan tidig morgon till sen kväll. För att jag vill det. Jag vill finnas där när han somnar och vaknar. Försöker få ut honom på balkonge en gång om dagen. Låta honom få frisk luft och få känna solstrålarna som jag skrev innan. Vi har SÅ fina stunder där vi kan prata om precis allt. Jag ser de framsteg han gör som inte alla andra ser. Han har fått tillbaka lite känsel i vänsterbenet trots förlamningen... ?? Hans balans är nästan obefintlig, men han kämpar på med sjukgymnasterna. Han sväljer bättre och kan äta nästan helt själv igen ?? Jag försöker få honom att slappna av och inte vara orolig. Han är nämligen väldigt orolig på nätterna och somnar inte förrän på morgonen. Jag förstår honom. Men försöker få honom att förstå hur viktig vilan är för återhämtningen. Hur viktigt det är för att komma ”tillbaka. Men just det där att ”komma tillbaka”. Det är en historia för sig? Hårda besked om att ingenting någonsin kommer att bli som förut. Att han aldrig kommer kunna komma hem igen. Det är tungt. Tungt att förmedla och tungt att förlika sig med.... ? Min extra pappa är 77 år. Men har varit så stark och självgående. Jobbat och varit aktiv. Byggt på sitt garage hemma. Hjälpt sina vänner med reparationer av bilar m.m. Alltid haft sina projekt och byggt på någonting... Han är VAN att alltid klara allting själv. Det är väldigt påfrestande för honom att vara så begränsad som han nu är. Maktlös i och med förlamningen och medtagen och hjärntrött. Jag har fått så bra coachning genom sjukhuset hur jag som anhörig ska på bästa sätt vara ett stöd. Hur man ska sätta upp delmål tillsammans med sjukgymnasterna. Och uppmuntra framstegen..... Han har tagit hand om sin fru på heltid sista åren. Skött hemmet, matlagning och medicinering. Just nu är även hon på ett hem. Jag har hela veckan försökt lösa så att dom ska ses. Men inte lyckats.... Hans bästa kompis och kollega hjälper mig, och stöttar min extrapappa helhjärtat. Vi löser allt det ”praktiska” tillsammans.hämta kläder till frugan. Titta till huset. Betala räkningar och alla dom här självklara sakerna som måste skötas. Dessutom har dom en katt som vi tillslut lyckats fånga in. Hon är hemma hos mig nu. Stina & Sture är med Jonas i Stockholm..... och Lillen är här. Jag har bokat tid för kastering på tisdag. Men insåg igår att Lillen är en Lillan?? Söt, men livrädd! Hon saknar sin matte och husse. Hon har varit ensam i 12 dagar. Hans bästa kompis har varit där och tittat till och matat osv varje dag. Men nu hemma hos mig så ligger hon i ett hörn och vägrar komma fram ... Jag ”tvingar” fram henne då och då. Sitter och pratar med henne. Klappar henne ömt och försöker bygga upp ett förtroende... Hon finner sig i det men går så fort jag släpper henne.... stackars liten! I fredags hade vi vårdplaneringsmöte. Detta förutsatt att morgondagens värden är stabila. Han ska få komma till ett korttidsboende. Jag och hans bästa vän var med på mötet med kommunen, överläkare, sjukgymnasten, och enhestschefen. Det svåra är att han frågar när han får komma hem, han bet mig skjutsas hem honom. Dessa tillfällen måste man vara ärlig. Säga att vi först kommer till korttidsboendet. Därefter jobbar vi utifrån hans möjligheter. Han vill vara med sin fru.... Men kommundel och platsbristen säger annat ? Nu är målet att dom ska få bo på samma hem, men olika avdelningar och att vi ska föröka få till dagliga möten, tex vid måltiderna eller att dom kan vara tillsamman då och då ??❤️ -En strid jag inte kommer att ge mig på! Imorgon fortsätter diskussionen kring detta....... visst borde det vara en självklarhet?!!! Dom gör säkert så gott dom kan. Jag förstår att dom har olika vårdbehov. Men ändå! Dom har ju varit tillsamman hela livet. Jag TROR på att det enda rätta är att låta dom leva sin sista tid tillsamman som möjligt ?? Min optimism säger att hans förbättring borde kunna ge honom mer tid.... Han är ju så stark och målmedveten. Men läkaren envisas med att förklarar riskerna för komplikationer och en propp eller stroke till. Jag FÖRSTÅR det men vill ändå tro det bästa! ❤️ Jag har även fått en information om stroke genom kuratorn. Intressant och extremt viktigt! Ludvig har varit uppe på sjukhuset några gånger. För en vecka sedan med Jonas. Och igår med hans pappa. Hans pappa känner min extrapappa sedan 14 års ålder. Igår var han med några timmar och min extrapappa var sååå glad att han kom❤️?? Det gjorde mig glad i hjärtat att se hur glad han blev.... Jag uppskattar det enormt. Idag har Ludvig varit med mig på sjukhuset halva dagen. Andra halvan har han varit med kompis. Nu ska Ludvig vara med mig i 2.5 vecka. Så nu blir det ordning på mat och sov-rutinerna igen..... Jonas kommer ner till helgen tror jag..... Ja, detta var en lång historia kort, och som vanligt ett långt inlägg när jag har mycket känslor inom mig..... Jag är tacksam för ditt stöd och din omtanke. Det betyder mycket i denna situation ??❤️ Kram & Gonatt.... /My Martens
