Hej! Nu har der varit tyst på mins sociala media kanaler. Jag har befunnit mig på sjukhus med min ”extra pappa”? Vid den där bryggan på bilden ?? hämtar jag min energi. Där samlar jag kraft stannar upp och andas. I både med och motgång så har jag hittat ”min” Borg här nere vid den där bräckliga brygga, som ligger ett par minuter från där jag och Jonas bor. Jag går ner dit, året runt. Oavset väder och vind? När jag var där häromdagen så fick jag det där samtalet jag inte vill ha. Sedan har de Senaste dagarna varit kaos. Både tid och rum har flutit ihop....? -Jag är ett känslomässigt kaos! Min älskade vän, mentor, stöttepelare.... som för mig varit en ”extra pappa” sedan jag lärde känna honom vid 12 års ålder. Han har fått en stroke. En stor stroke med dåliga prognoser. Jag finner inga ord. Mitt hjärta går sönder? Det finns ingen som han! Han såg mig, en trasig flicka som kom ur en brokig bakgrund. Redan där och då, första gången vi träffades så såg han MIG. Han såg mig på ett sätt som ingen annan gjort. Sedan den dagen har han funnits vid min sida. I vått och torrt. I med och motgång. Han har alltid trott på mig. Varit en stöttepelare och ett bollplank. Trots ålderskillnad så växte det fram en vänskap. En vänskap så speciell att jag inte kan sätta ord på den.... Trots att inga ”riktiga” blodsband finns så är vi familj❤️ Han har lärt mig SÅ mycket! Fått mig att våga tro på mig själv och fullfölja mina drömmar. Aldrig tvekat. Alltid varit ärlig, även i svåra stunder. Alltid fått mig att känna mig speciell och omtyckt. Under de år som jag känt mig ensam så har han klivit fram extra mycket. När jag varit låg, ledsen eller kämpar med något så har han stöttat, pushat och uppmuntrat mig att kämpa lite till. Fått mig att lägga i den där växeln man inte trodde fanns. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, utan att rättvist beskriva mina känslor och våran relation med ord! Just nu har jag kommit hem ifrån sjukhuset i Kalmar. Jag bilade ner halva natten igåe. Var rädd att tiden skulle rinna ifrån mig. Att inte hinna fram i tid. Jag ringdes min riktiga pappa. Han kom fram före mig. När jag väl kom fram så kände han igen mig. Sträckte sig efter mig trots förlamning på vänster sida... Vi båda grät av lycka och jag låg i hans famn❤️ Han kämpar, han är en riktig krigare som redan överlevt cancer, hjärtoperation och rest sig stark vid svåra sjukdomar tidigare. Är det någon som inte ger upp så är det han! ?? Vi har haft en underbar dag trots omständigheterna. Pratat gamla minnen, skrattat? Grötigt. Han har varit ”med”. Men han blir svag, och ”försvinner” ibland. Vi vet ingenting just nu. Man vågar inte lova eller hoppas på för mycket. Ena stunden svarar han på tilltal. Andra stunden når man inte fram....... Delvis förlamad. Doktorn säger att prognosen inte är positiv och säger att man ingenting mer kan göra just nu ...... MEN jag ser kämparglöden, jag ber till gud att han ska få kraft och ork att resa sig igen ?? Jag är inte redo än, jag vill ha honom kvar!!!!!!! ??❤️ Det sköterskorna berättar när jag körde ner var att han frågat efter mig och Mys Blommor. Det försöker jag se som något positivt ❤️ Jag skyndade mig och är SÅ glad att jag hunnit komma ner och att vi haft denna dag tillsamman.... Nu sitter jag hemma. Jag vet inte hur. Men jag ska föröka sova, och kör tillbaka in imorgonbitti, om inget förändras inatt ?? Samla kraft för att ge honom energi, ork och en kämparglöd! Ge honom all min kärlek och få honom att kämpa lite till ❤️ /My Martens
