Villkorslös kärlek! Hej fina du! I veckans poddavsnitt berättar jag om känslorna kring beslutet jag tagit. Gå in och lyssna på min och finaste ÅZAs podd MULTIMAMMORNA HÄR ?? Som mamma, som förälder, som bloggare, som människa så tror jag att många av er delar min åsikt gällande att barnen kommer först! I alla lägen! PUNKT! När Ludvig föddes jan 2011 så var jag överlycklig! Lyckligt ovetande om att jag strax skulle bli ensamstående mamma med en splitrad kärnfamilj ? Min lilla kille var det bästa som hänt mig. I min planering och närmaste framtid ingick det INTE att separera från Ludvigs pappa. Den uttjatade historien orkar jag inte älta mer. Ludvigs pappa hade varit otrogen och gjort en annan kvinna gravid. ( Inget ont som inte har något gott med sig) Lilleman fick alltså en lillebror född samma år. Dom här två killarna är alltså födda samma år och idag bästisar? Sedan denna dagen då jag blev ensam med en tio veckors bebis så har jag utsatts för prövning efter prövning. Men samtidigt så växte sig bandet mellan mig och Ludvig bara starkare... ❤️ Vi fick en tillfällig bostad först, sedan ett eget hyreskontrakt och sedan köpte vi vårat första hus. Men trots flyttarna som vi behövde göra så blev grundtryggheten hos varandra. Jag var egen företager och pendlade mellan Holland/Öland. (hehe jag små fnissar lite för mig själv när jag inser att pendlingen alltid har och alltid kommer att vara en stor del av mitt liv ??✈️) Åren har gått och senaste åren har vi haft växelvis boende, dvs varannan vecka. Vi har haft en bra relation, men samtidigt har både pappan och jag haft en oro inför Ludvigs skolstart. Jag har haft en stor klump i magen inför framtidens ovisshet, detta har stressat mig enormt! Mardrömmar och en inre stress kring detta som vuxit sig starkare och starkare. Sedan oktober 2015 har vi bott häruppe i Sigtuna, norr om Stockholm. Jag och Lilleman stormtrivs i denna vackra lilla idyll med ett par hundrameter ner till vattnet och strandpromenaden. Vi har fantastiska grannar som vi umgås med dagligen, ett super härligt dagis med många vänner. Lilleman har flygpendlar ner ( en flight på 50min) till Kalmar/Öland. Det har fungerat riktigt bra, och Lilleman har vuxit enormt med detta ansvar. -SÅÅÅÅÅ stolt över dig min älskling! ✨?? MEN, nu när Lilleman börjar skolan till hösten så får man inte längre ha två olika skolor (såklart) Så nu under våren så har vi befunnit oss i en umgängestvist. Alltså INTE en vårdnadstvist utan en fråga där vi båda föräldrar har velat ha Ludvig boende hos oss. Jag yrkade på Sigtuna och Lillemans pappa på Öland tillsamman med sina syskon. ( två äldre bröder som jag själv levt med i 6 år och två yngre syskon med hans nuvarande) Som mamma så FÖRSTÅR jag hans pappa också, men vi kunde från början inte enas kring detta. Ingen av oss kunde tänka sig att släppa iväg Lilleman och bli varannan helg förälder. Jag har rent praktiskt försökt att överväga för och nackdelar med Öland/Sthlm (med omnejd) och försökt få det att fungera. Mina jobb och samarbeten har krävt mig här uppe, jag har INTE lyckats lösa det. Hans pappa driver företag nere på Öland, och har sin familj och släktingar där, plus att han har 5 barn med tre olika mammor så en flytt upp till Stockholm för dom är inte heller ett alternativ. Jag och pappan har under våren diskuterat med med respektive advokater, fått sitta i förhör med familjerätten, socialtjänsten osv. (Detta är obligatoriska förhör, inför en rättegång) Mitt hjärta har gått i tu över detta?? Sen var det en dag som jag och Ludvig verkligen pratade om detta. Både pappan och jag har försökt att hålla honom HELT utanför detta, för att inte lägga någon separationsångest eller rädsla på honom. Där har vi varit 100% enade. Barnen ska ALLTID KOMMA FÖRST! Men en tanke som slog mig när jag pratade med honom.... Det var det att jag står in för två situationer i denna tvist. Det första är att jag eventuellt skulle vinna, dvs att umgängesrätten skulle falla på mig och han då skulle bo här uppe och träffa sin pappa varannan helg plus lov enligt överenskommelse. Alternativ två skulle vara helt tvärt om. Jag ordagrant bryter ihop inombords över självaste tanken på att bara få ha min Lilleman varannan helg. Det GÅR bara inte!!!! Att inte få vara en del av hans skolgång, hans utveckling och att inte få ha honom i min vardag skulle ta livet av mig!? Jag funderade vidare. Tro mig, detta har jag grubblat över tusentals gånger. Försökt att hitta lösningar svar på alla obesvarade frågor. OM jag skulle vinna, OM jag skulle få ett domslut på att han får bo hos mig. Skulle jag vara lycklig då? Eller framförallt skulle LUVDIG vara lycklig då? -Nej, det skulle han inte. Han vill inte välja, han vill bo varannan vecka, han vill ha det som han alltid har haft det. Sin mamma och pappa lika mycket ...och sina syskon i närheten. -Fan, fan fan! Jag ville bara slita mitt hår, gråta, skrika, sparka!!!!!!!!??? Hur ska jag lösa detta, praktiskt, ekonomiskt och känslomässigt! Nej, jag lyssnade på min magkänsla, på mitt mamma hjärta, på min inre röst. Jag kommer ihåg hur min mamma och pappa grälade om detta mer eller mindre helt min uppväxt. Pappa kom och gick när jag var mindre. Jag saknade honom jämt! SÅ VILL INTE JAG ATT MIN SON SKA HA DET! ( När jag skrev ett tidigare inlägg och berättade o att jag stod inför ett svårt beslut så började många att tycka till. På både gott och ont. Många tror/trodde att det bara handlade om min karriär. Givetvis handlar det om mycket mer än så. Även om jag roddar, bloggar och är relativt offentlig så har även jag en integritet. Jag kan inte dela med mig om allt till 100% MEN, att Ludvig inte kommer först, eller att jag ens har övervägt att ha honom varannan helg, DET har ALDRIG varit ett alternativ! ) Jag bestämde mig, där och då. Jag gjorde en "walk over" i den pågående tvisten. Jag ringde upp min sons lapa och grät samtidigt som jag berättade hur jag kände, och vad jag tänker göra. Han blev mer än lättad, glad och tacksam över detta. Vi var helt överens. Jag ringde min advokat, jag ställde in allt. Veckan innan vi skulle varit i första Tingsrätts förhandlingen. Mitt beslut var taget. Jag VÄLJER att flytta ner och tillbaka till Öland. Inom loppet av en timme en helt vanlig tisdag så hade jag hunnit ställa in tvisten, säga upp lägenheten, skaffa en ny lägenhet och sagt upp mig från vissa jobb och samarbeten. Nu känns det helt rätt i mamma hjärtat! Jag och hans pappa är rörande överens om att detta är bäst för Ludvig. ❤ Ingenting annat spelar egentligen någon roll. Jag kommer att fortsätta jobba med bloggen, med podden, som PT, med träningsresor, event och andra åtaganden. Jag kommer fortfarande att vara i Stockholm i stort sett varje vecka. Men min grund och min bas blir nere på Öland. Tillsamman med mitt hjärta, med mitt ALLT, med min Lilleman❤ Jag får flygpendla emellan och vara den som får anpassa mig utefter dessa förutsättningar. Jag tog detta beslut för Ludvigs skull. Allt praktiskt, och allt detta medför får lösa sig på vägen. Jag kommer landa på fötterna även denna gången.... Ludvig är överlycklig och jag ser framemot att komma hem till Öland. /My Martens
