Hej! Wow..... en låååååång dag, med en massa känslor ?. En del av mig orkar inte skriva. En del av mig har BEHOVET av att skriva.... Delade känslor. Att skriva har alltid hjälpt mig i svåra situationer. Just nu känner jag mig känslomässigt upp och ner och mörbultad som f*n! Jag kämpar med att få i Lilleman man mat. Det går sådär.... Men en smoothie och ägg på morgonen gick faktiskt ner. Sen tog det stopp. En piggelin nu ikväll och några riskorn och en kycklingbit. Vätskeersättning och vitaminer tvingat jag i honom. Jag fullkomligt matat, smoothie med allt möjligt för att ge honom extra näring! Både havregryn, chiafrön, bär och frukt . Blir såååå frustrerad över hela situationen? Vi kom till sjukhuset imorse. Fick träffa Ludvigs nya läkare. Jonas hämtade oss hemma och följde med in i väntrummet. SKÖNT med stöd ?? På sjukhusen känna det nästan lite kusligt. Vi är på Astrid Lindgrens barnsjukhus, får vi varit varje gång vi fått åka in akut. Men saken är den att med de nya restriktionerna så är det nästan HELT folktomt på de ”öppna” ytorna. Detta i kombination med att man vet hur det ser ut på insidan, hur mycket dom har att göra, gör det ännu ”läskigare”. Alltså vårdpersonalen..... vilket krig dom strider i, riktiga superhjältar??❤️ Så... Hur gick det idag. Sådär faktiskt. Vi fick inte göra det som var tänkt och planerat. Vi gick igenom händelseförloppen med nya läkaren. Jag fick beskriva dom olika tillstånden. Ludvig fick svara på en massa frågor... och han gjorde en övergripande summering på vad som gjorts och vad man ska fortsätta med. I lördags på själva påskafton så togs det enormt mycket prover. Men änsålänge har man inte fått provsvaren på dessa ännu. ( kö/ hård belastning på labb) . Jag FÖRSTÅR situationen, men känner mig ändå frustrerad ???♀️ Idag var infektions sköterskan tyvärr sjuk. Så därför kunde dom inte ta nya proverna som man hade planerat att ta ? Samma sak här. Jag förstår men blir ÄNDÅ frustrerad ?? Vi fick åka hem efter någon timme.... Vi kommer under morgondagen få ett samtal, ( måste vara standby på telen ) för att få en ny tid och komma in för ytterligare provtagning och undersökning förhoppningsvis redan imorgon. Vi fick order om att åka till apoteket och köpa bedövnings-plåster ( Emla tror jag dom heter) För att sätta på Ludvig ca 1 h innan nästa provtagning. På fredag ska vi också in igen, för att göra ett ultraljud på magen.... Läkaren berättade lugnt och sansat om kommande vårdplan i utredningen . Trots att jag ansträngde mig, så kommer jag ändå inte ihåg hälften? ( såååå mycket nu! ) Han nämnde några saker man vill utesluta. Han pratade om att kika närmare på njurar, mjälte, och göra odlingar. Resten blev grötigt. Allting flyter ihop i min skalle just nu. Jag är SÅ fokuserad och min hjärna går på högvarv! Ändå blir det lite luddigt emellanåt!?! Jag är RÄDD! Rädd för vad man ska komma fram till.... Ledsen över att jag ingenting kan göra... och frustrerad över hela situationen???? Om och om igen så påminner jag mig om att ANDAS! ?? Jag försöker att meditera, men kommer inte till ro. Jag upplevt en inte stress som är min värsta fiende just nu. Alla ni som någon gång har gått i KBT vet att isolering, går emot ALLT vad KBT innebär. För mig är denna isolering vi befunnit oss i en enorm utmaning i sig. Jag behöver man rutiner, min luft, träning, och mina promenader. Allt det känns väldig, väldigt avlägset..... oron över Ludvig är så j*vla brutal att jag bryter ihop flera gånger om dagen.... Ångesten kommer som ett brev på posten och jag känner att jag prövas just nu, På ALLA plan! Då och då får jag ett ryck och försöker att distrahera mig praktiskt. Städar, sorterar, försöker att jobba..... Sen ligger jag där. Bredvid Ludvig i soffan. Titta på Netflix. Sover ihop. Kramar om honom när han fryser och frossar. Försöker få honom att inte känna sig rädd/orolig. Idag när vi var påväg hem från sjukhuset så frågade Ludvig om han någonsin skulle bli frisk. Han såg inte mitt ansikte och tur var väl det, för då brast det för mig. Tårarna bara forsade! ?? -Jag vågar inte ens tänka den tanken!!!!!!!!! Jag fann mig snabbt och svarade överdrivet fejkat glatt, ”självklart kommer du det älskling, snart är du tillbaka i skolan och kan spela fotboll med dina kompisar” ? Det där sansade mellanläget försvann.... Lilleman tittade skeptisk på mig och Jonas tog över dialogen..... ? Ja, som ni märker av det jag skriver så är det en salig blandning. Högt och lågt. Hopp, förtvivlan. Om vartannat.... Nu ikväll har jag skriver en att-göra-lista tills imorgon. Det hjälper mig att somna. Då vet jag vad jag ska göra när jag vaknar. Svårt med rutiner i denna situationen. Jonas sover inte hos oss ikväll. Det stör mig. Det tär på mig att vi är särbo just nu..... gillar det inte alls! Ikväll nåddes vi av nyheten att Adam Alsing gått bort. Faaaaaaan! Endast 51 år gammal. Han dog av sviterna av Covid - 19 bekräftade hans fru?? Jag lider med hans familj och ingenting jag skriver gör denna känsla rättvis. omtanke och kärlek ?? Jag kände inte Adam personligen. Men har ändå samlat på mig några roliga minnen genom åren. Adam var en av dom förra jag gjorde en intervju med i samband med Ensam Mammas pressträff för länge, länge sedan. Sedan försökte man värva mig till ”Sveriges värsta bilförare” ( obs tog det som en förolämpning och tackade surt nej ?) Träffade honom med Bobby privat... och ärligt talat så fullkomligt älskade jag hans ”radioröst” och humor. Detta fick mig verkligen att reagera. Just för att han var så ung... Jag menar 51 är ingen ålder! ?? Det känns såååå overkligt! Det är många Corona offer, som dött av detta vidriga virus. INGEN är såklart mer eller mindre värd. Men när någon så folkkär person som majoriteten kan relaterat till på olika sätt går bort.... så blir situationen också ännu mera obehaglig ? Det blir så påtagligt! Vilka i frid Adam ?? Stina och Sture håller sig i närheten av Lilleman hela tiden ?? Jag vet att det är MÅNGA anhöriga där ute som förlorat någon ni bryr er om. Många människor Befinner sig i sorg. Många människor oroar sig för anhöriga som krigar mot Covid - 19 just precis, just nu ???? Vårdpersonalen krigar, och går på knäna just nu .... och alla berörs på olika sätt. ( om någon av er läser detta så vill jag ännu en gång understryka aatt : NI ÄR OVÄRDELIGA❤️) Ingen är mer eller mindre värld, oavsett om man är offentlig eller inte. Att jag precis som många andra kan relatera till Adam är inget konstigt ❤️ Men vill också understryka att jag även vill skicka styrkekramar och kondoleanser till alla anhörig som förlorat någon i denna vidriga pandemi! Som inte omnämns genom alla offentliga profilera olika sociala-media konton ?? Livet är skört.... Jag personligen är egentligen inte rädd för att dö. Men jag är rädd att förlora mina närstående och jag är rädd att drabbas av någonting och inte kunna finnas för Lilleman ?? Rädslor är inget konstig. Det hör till. Men för mig är det viktigt att kunna ventilera det med min närstående . Tex Jonas. Kin ( som är som en syster) , min ”Kalmar fru” , Åza, och dom som jag ha daglig kontakt med .... Jag känner mig då och då ensam i våran situation. Det är påfrestande att inte veta. Att stå bredvid Lilleman som verkligen inte mår bra..... Men då lyfter dom närstående mig. Jag vet att jag inte är ensam ❤️?? och även om ni inte kanske förstår det här inne.... så betyder även ni, och eran omtanke JÄTTE mycket ! Det var egentligen ingenting nytt gällande Ludvig jag har att komma med idag. Han är inte iallafall sämre?? men tyvärr inte heller bättre. Vi tar en dag i taget och jag ska nu försöka somna för att ladda om batterierna inför imorgon ???? -Tack för att du finns ??❤️ / My Martens
