Okay. Jag har duckat för frågor och påståenden kring mina sista månader. Många har noterat att jag lagt upp ”gamla” bilder, att mina inlägg har kommit glesare och glesare.... Jag menar verkligen inte att föra någon bakom ljuset. Men jag har behövt en paus. Sanningen är att livet ännu en gång gett mig en käftsmäll som resulterade i att jag tappade fotfästet fullständigt. Benen slogs undan på mig och allt blev dimmigt. Samtidigt som det klarnade och pusselbitarna föll på sin plats. Det upplevs lika rörigt som det låter. Jag har legat inlagd på sjukhus. I flera veckor faktiskt . Jag har ganska nyligen fått en diagnos. Jag har en kronisk sjukdom. På gott och ont att man förstod det först nu, när jag är 33 år gammal. Tack och lov så finns medicin att få🙏🏻 Jag kommer att behöva lägga om min livstil ytterligare för att kunna leva ett så ”normalt liv” som möjligt. Jag har redan för ganska många år sedan lagt om mitt liv. Gjort en STOR LIVSSTILS förändring. Detta har jag nytta av nu, idag när jag behöver göra det , men ta det ytterligare några steg. Det var nämligen ett nödvändigt ont, efter att jag kraschade rakt igenom den berömda väggen 2016. Jag har jobbat med KBT, beteende förändring, blivit bättre med rutiner och struktur. Minimerat stress. Äter regelbundet. Tränar och motionerar regelbundet. Jag tog även bort alkoholen, och har endast druckit 2 gånger på 5 år. -Jag saknar det inte alls. Alkoholen triggar nämligen min ångest. Den gör mig inget gott. Vi kan ta det i ett separat inägg då det är mycket jag vill säga kring just detta. I samband med min egen krasch gjorde jag alltså denna livstids förändring, och det har hjälp mig jätte mycket 🙏🏻 Men trots min dagliga kamp i att ”hålla balansen”, så lyckas jag inte alltid att få bort ångest och trötthet som även det blivit en stor del av mitt liv 😖 Dessa två faktorer i kombination är brutalt svåra att hantera. Jag har även vidareutbildat mig, gått många, många månader i ren och skär kbt med olika inriktning. Jag är som ni vet både coach , tränare och kostrådgivare . Jag har även ett stort intresse i hälsa och välmående på många plan. Men trots egen erfarenhet, gedigna utbildningar, läkare och terapeuter lyckas jag ändå inte att bibehålla mitt välmående. Det mina vänner.... Det ÄR frustrerande! 😤😖💔 Jag hamnar återkommande i dessa mörka svackor. Från en dag till en annan så försvinner energin. Livslusten, glädjen och saker som vanligtvis gör mig glad försvinner . .... Det blir Bäcksvart. Vissa gånger kan det hålla i sig kortare perioder, andra gånger månader. Jag får en känsla i kroppen och då vet jag, nu nu kommer det att bli sådär märkt igen. Konstigt nog finns det en enda sak som hjälper. Det är min älskade Lilleman❤️ Moders känslorna är verkligen ett starkt vapen i skarpt läge 👊🏻 Ett exempel är att om jag knappt kommer upp en morgon, så lyckas jag ändå ta mig upp, och ändå ge honom en mysig frukost, med tända ljus och extra kärlek ... Varje morgon! Men så fort han går utanför dörren så kraschar jag. Jag kan sova hur mycket som helst. Min energinivå är ändå låg .... Men att ha honom hos mig gör att jag håller strukturen, måltiderna, läxor osv. När han är hos sin pappa blir det lätt att jag stannar kvar i sängen helt. Då är ser en kamp att bara ta mig till toan, eller göra något så enkelt som att borsta tänderna .... Visst är det konstigt att ens barn kan plocka fram bränslet inom mig även när det är soppa-torrt på energi?! ❤️ Efter att Lilleman blev sjuk i Corona förra året så var det någonting som förändrades i mitt mående. Han fick det så tidigt att inte ens sjukvården visste hur man skulle göra. Det var kaos i samhället, kaos på sjukhuset 8,6 kaos inombords. Han åkte in och ut på sjukhus i ca 3 månader. Han var riktigt riktigt dålig. Jag var rädd att förlora honom... Avslutningsvis fick han dessutom dubbelsidig lunginflammation och det tog LÅNG tid innan han var sig själv! 💔 När han tillslut blev frisk så och jag kunde slappna av och i samma stund som jag gjorde det så kraschade jag igen. Jag sov bort hela midsommar och veckorna som Ludvig var hos sin pappa så låg jag mest hela tiden. Jonas stöttade mig ❤️🙏🏻 Ni kanske minns att jag skrev att fått ett ”bakslag i min utmattning” ? Ytterligare en utredning Det var på sätt och vis sant... Det var vad läkaren sa till mig. Sedan började en ny tur med kbt. denna gång 5 månader. Stresshantering och en arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare och någon mer. När mitt läkarteam i slutet av denna period samlades med mig, så såg dom allvarliga ut. Ganska bekymrade. På ett sätt som faktisk skrämde mig. Man förklarade att jag förväntats må bättre än vad jag gjorde. Man förväntades bättre resultat i ”skattnings formulären” . ( ni som haft någon släng av psykisk ohälsa vet vad jag menar) . Jag fick en akutremiss till en ny läkare. En ny plats. Komiskt nog där allting började 2016. Jag gick in genom dörrarna och slogs av tidigare minnen. Det knöts sig i min mage och jag övervägde att gå ut igen. Jag grät innan jag ens hade kommit in. Observera att detta utspelar sig samtidigt som jag ”håller god min här inne och på min Instagram) . Samtidigt som Ludvig flyttat upp på heltid och behöver mig mer än någonsin. Jag måste, tänkte jag. För Lilleman skull 💪🏻❤️ Jag slog undan rädslan och gick vidare. Jag träffade en ny läkare. Jag gillade honom direkt. Vet inte varför. Men vi förstod varandra. Då började en ny utredning. Han menade att man inte fokuserat på varför jag fick den krasch jag fick. Han menade att de tidigare utredningar som gjorts eventuellt var fel. Suck tänkte jag. Inte kan det väl stämma. Jag har ju spenderat månader, med dessa utredningar. Det var några tuffa veckor innan jag fick svar. Den diagnos jag fått, vände upp och ner på allt! jag har en kronisk sjukdom. Jag kommer att behöva äta medicin livet ut. Jag är inte frisk. Jag kommer inte att bli frisk. Anledningen att jag hamnade på sjukhus är för att mina skov har blivit värre och värre. Det blir dom utan medicin ju äldre man blir tydligen. Just precis nu i skrivande stund befinner jag mig under ”infasning” av mina mediciner. I början fick Jag så extrema biverkningar att jag blev inlagd. När jag kom in akut till sjukhuset så trodde jag att det skulle vara någon natt eller möjligen två. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det blev flera veckor. En tid jag just nu inte ens orkar gå in på. Men varför jag berättar detta är för att det inte är hållbart längre att driva bloggen men inte vara ”här”. Mina kanaler har sköts så bra dom har kunnat med hjälp av mina många tidsinställda inlägg och bilder som inte är tagna här och nu. Redan när jag började må dåligt så planerade jag och min Kordinator så att jag skulle ha en ”buffert” med både inlägg och bilder. Utöver detta så har min vänner, min Jonas, och min Kordinator Milla hjälpt mig att få det att se ut som om allting är som vanligt. Man har filmat hemifrån mig, samtidigt som jag legat inlagd. -Det är bus-enkelt att få det att se ut som ”vanligt” lite skrämmande. Men nu känner jag att om jag ska kunna skriva här inne, så behöver jag vara öppen med mitt mående, för annars funkar det inte. En period har det fungerat riktigt bra, och det var ett nödvändigt ont. Jag har sagt det förut, men säger det igen. Denna bloggen är en skugga av min vardag, i med OCH motgång. Jag mår bättre än vad jag gjorde på sjukhus. Det går åt rätt håll, men jag mår verkligen inte bra. Min energi är låg, min kropp svarar inte som den ska, och jag är fortfarande under infasning av mina mediciner. Det kommer att ta några månader innan jag blir ”stabil” säger man. Jag lämnar blodprover 1-2 gånger veckan och har så mycket läkarbesök att bara dom är en utmaning i sig. MEN.... Bloggen, och Instagram får komma i andra hand. Efter mig själv, min hälsa och min familj 🙏🏻 När jag känner för det, och när jag har lust ork och energi helt enkelt 😌 Jag kommer berätta om min diagnos när jag är redo och känner för det. Men just nu ligger fullt fokus på att hålla huvudet över vattenytan och börja komma in i dom livsstils förändringar som jag behöver göra för att leva ett så normalt liv som möjligt. Det finns saker som jag kommer behöva ta bort. Det finns vissa beteenden jag måste jobba bort. Jag kommer alltid att få vara lite ”på min vakt” , vad det gäller min j*vla sjukdom! Men som ni som känt mig länge vet. Jag är ett ”maskrosbarn” som blev vuxen snabbt, ( FÖR snabbt) bodde ensam i tidig tonår, försörjde mig själv som minderårig. Jag har upplevt misshandelsfall, psykiskt och fysiskt. Jag har blivit våldtagen och nedbruten. Jag har upplevt, sorg och svek. Men allt detta tillsamman har gjort mig till den jag är idag . STARK & ENVIS 💪🏻 Jag kommer att klara av detta också... Jag ska ska bara jobb lite till med acceptansen, och förlika mig med min diagnos. Just nu mår jag som du kanske förstått inte så bra... Men jag kommer tillbaka, med ytterligare en erfarenhet och ännu starkare 🙏🏻 Jag söker ingen empati med detta inlägg utan vill bara ännu en gång belysa psykisk ohälsa och verkligen ta bort stigmat kring psykisk ohälsa. Det är ingenting att skämmas för! Det finns många gånger hjälp att få. Till dig som finns där ute, och inte mår så bra..... Du är INTE ensam ❤️ / My Martens
