Jag ser hur mina pusselbitar faller på plats. Hur den ena saken efter den andra löser sig.... ?? Livet börjat äntligen ta den form som jag så länge strävat efter. Men ändå är det något som inte stämmer. Ändå kan jag inte bara må bra. Detta inlägg tar emot, och ”som vanligt” när jag börjar skriva känslosamma inägg så har dom en tendens att bli långa och lite felstavade. Jag ber er ha överseende med det, jag ska försöka dela med mig av detta på ett sätt så att ni ska förstå. Jag vill också understryka att jag är OTROLIGT tacksam över att Ludvig är frisk, och att han efter omständigheterna mår bra ❤️ Jag är tacksam för fler saker i livet just nu.... Våran älskade Svea som ger mig såååå mycket kärlek ?? MEN, min energi är på botten! Och därför ska jag ta en PAUS! Men, på mina villkor! Här kommer ett personligt inägg från mig till dig. Jag skriver inte detta för att jag vill ha sympati, eller förståelse. Jag skriver detta för att jag VILL dela med mig. Jag har genom alla år varit öppen och ärlig i både med och motgång. Det är det som gjort att bloggen fungerat även när det varit tufft. Det är det som gjort att jag fungerat även i uppförsbacke. Men på senaste tiden har jag försökt att behåll mitt ”bakslag” för mig själv. Men då låser det sig helt, och jag vet inte vad jag ska skriva om..... Därför vill jag dela med mig av vad jag går igenom just nu. Och VARFÖR jag hamnar i detta bakslag. Samtidigt som livets pusselbitar faller på sin plats så kämpar jag med mig själv. Jag har en inre fight som är extremt påfrestande! Demoner, ångest och sömnproblem. Resultatet av långvarig stress! Mina sömnproblem har eskalerat, mina hormoner är HELT ur balans. Ångesten är tillbaka och jag är noll kontroll över mitt mående. Skillnaden nu, och när jag fick diagnosen som ”utbränd” dvs, utmattnings depression då var det illa. Riktigt illa. Året var 2016, och mitt nervsystem la av. Detta var konsekvenser av lång påtaglig stress. Detta är historia, vissa tycker att jag återupprepar mig. Men i verklighet är det så att jag lever med en ständig balansgång och får alltid jobba med att ”bromsa mig själv” , och jag är inte 100% återställd. Jag har fått professionell vård i flera år. Inget jag skäms över, utan någonting jag tycker är viktigt att man kan prata om. Idag lever vi i ett samhälle med enormt stress, och psykisk ohälsa är tyvärr MYCKET vanligt! Kan man bli frisk när man nått botten, och gått igenom den ”betämda väggen” ? Det är en fråga jag ställt till läkarna hundra gånger. Ja, det kan man . MEN, det tar lååååång tid att läka de skador jag fått i hjärnan. Bakslag hör till? Men, jag kommer ALLTID att behöva väga vågen med aktivet och vila/återhämtning. ⚖️ Aktivitet & återhämtning ⚖️ Jag har rest mig, kommit upp på ”andra sidan” . Men jag är också känsligare för vissa saker. Det är bla därför jag tror att jag fått mitt bakslag just nu.... Hela kombinationen av hösten, Ludvig, flytt från öland. Flytt av studion, dubbla jobb, oror och en extrem stress slog undan benen på mig. Jag brukar alltid vara öppen och ärlig mot er. Men denna gången har jag behållt det för mig själv för jag trodde att det var bäst så. Men det funkar inte alls , jag är nämligen kass på att skriva om jag inte är ärlig ?? Så att bloggen har varit opersonlig, och inte alls som den brukar på senaste tiden beror på att jag fick för mig att inte dela med mig av detta...... -Det blev bara ännu ett ångestpåslag för mig! Därför känns det som en regel lättnad att skriva detta inägg. Men också lite ”läskigt” att eventuellt bli dömd för att jag hamnat i ett bakslag igen.... Det är nämligen så att jag skäms över att inte må bra hela tiden. Jag skäms över att säga nej till att umgås med kompisar för att jag inte orkar. Jag skäms över att kroppen inte lyder mina tankar. Jag skäms över att jag mår som jag gör.... MEN. Som ni säkert har förstått så har vi haft det tufft! Livet har levererat käftsmäll på käftsmäll senaste halvåret. Uppdatering om extremt långvarig sjukstuga : Sjuk innan jul ca 2 veckor i mitten av december. Sjuk i januari. Planerad operation av käke och visdomständer, komplikationer och feber. Liggande nästan 3 veckor. Sedan ambulans ? in på sjukan. Influensa typ B ( jag har aldrig varit så sjuk.... Trodde f*n jag skulle dö på kuppen) . När det sedan gick över ca 3-4 veckor sedan, då var det Ludvigs tur ??. Sen blev han frisk? Och jag trodde att allt var över och att vi OMÖJLIGT kunde ha mer otur. Då, då tåg Corona Ludvig ? I nästan 3 månader var vi hemma, i total isolering ( det går emot allt vad kbt säger) och var extremt påfrestande! Jag höll på att bli galen av oro, och mådde fruktansvärt dåligt. Vid två tillfällen var jag rädd att han skulle dö. Att han inte skulle klara sig. Den mentala press och inre stressen slog omkull mig..... Jag satte på mig stålrustningen, blev rationell och agerade ”exemplariskt” . Det är nämligen så jag gör i kris, hanterar situationen väldigt bra.... Men glömmer att ge mig själv den återhämtning jag behöver. Efter MÅNGA turer fram och tillbaka så kunde vi pusta ut. Att se Lilleman frisk igen är en fröjd för ögat, och ren och skär lycka i mamma-hjärtat ?❤️?? ( bild från igår när vi var i Rönningeby) När Ludvig blev ovanligt sjuk för att vara barn med Corona så blev även jag sjuk under tiden. Jag blev dock bara sjuk en dryg vecka, och inte i närheten av så sjuk som Ludvig var. Konstigt nog. Nu IDAG ringde sjukhuset. Vi ska tillbaka nästa vecka för att kika på Ludvigs lungor igen, och ta nya prover. Det känns tryggt att dom följer upp ?? Ludvig är frisk nu, och pigg igen. Men han är ändå inte helt återställd, blir trött snabbare och orkar inte riktigt lika mycket.... MEN, det är tydligen helt naturligt efter att han varit sjuk så länge.... Ludvig fick i julklapp en hel uppsättning fotbollsländer, fotbollsskor, skydd osv. Men fotbollen har vi ställt in, och hoppas att han ska kunna börja spela i höst?? ? ⚽️ Men.... Nu till mig själv och mina ”demoner”. Det har varit FÖR mycket för mig under en längre period, alltid från hösten med alla turer inför Ludvigs flytt, socialtjänsten osv... det sög fullständig musten ur mig. Kroppens sätt att säga ifrån. Signaler som är tydliga men man ändå blundar för, Vad hände sedan, jo, då började mitt immunförsvar att bråka. Jag blev sjuk, och och om igen. Samtidigt som detta så fick jag tillbaka sömnproblemen, och min inte stress ökade. ( Tydliga tecken och jag försökte att återfå kontrollen och balansen som jag kände att jag tappat när livet ännu en gång utmanat mig) Ångesten kom tillbaka. Jag vaknar med ångest, och ett stresspåslag med hög puls. Jag har svårt att komma ner i varv och slappna av och sover väldigt dåligt. Jag är trött konstant hela tiden ? Jag tappar minnet och glömmer saker. Jag får obehagliga ”blackouter” så som jag tidigare varit med om. Föll ihop på gatan, Jonas trodde det var en hjärtattack. Men jag förstod att det var ångest! Häromdagen föll jag ihop på gatan. Jag gick med Jonas som höll Svea i kopplet, fick ett tryck över bröstet och kunde inte andas. Jag försökte kommunicera till Jonas men sjönk ihop som en säck. Lipade efter luft, och försökte bibehålla lugnet. Jonas blev rädd, ville ringa 112. Jag bromsade honom. För jag förstod. Detta är stress. Ren och skär stress som ger fysiska uttryck. Fysisk smärta. -Fuuuuuuuck! Jag är tillbaka igen ?? Jag satt kvar på gatan och grät. Svea hoppade upp i knät och pussade mig. Jag satte mig i gräset på sidan och Jonas gick för att hämta bilen. Tankarna snurrade, ska jag behöva gå igenom detta IGEN? ?♀️ Rädslan över att tappa kontrollen kom över mig..... MEN, efter en stund så samlade jag mig. Jag kommer inte falla ner i ”hålet” igen. Jag har lärt mig massor om mig själv och min kropp. Detta är ett av MÅNGA tecken som min kropp gett mig på senare tiden. Detta blev droppen! Jag tänker inte falla ner i det mörka, djupa hålet! ALDRIG mer!!! Så därför drar jag i nödbromsen! Nu är det ju Corona tider. Så alla mina fysiska event, så som träningsevent och träningsresor. Mitt immunförsvar är dessutom extremt nedsatt så jag följer restriktionerna och undviker all typ av onödig social kontakt. ( blir mörkrädd när jag ser uteserveringarna här uppe i huvudstaden! ?♀️) Jag tar en paus! En paus på MINA villkor! Jag har ännu en gång fått ett proffesionellt team. Påbörjat en förutredning, inför kommande rehabilitering. Detta har jag hållit på med i 3-4 veckor. En doktor, en fysionterapeft, en psykolog, och en sömn specialist. Jag ska genomgå ca 15-17 veckor rehabilitering. Jag har kommit långt, och lärt mig mycket sedan min krasch. Men jag behöver hjälp att hitta en hållbar livsstil. Hjälp att läka skadorna i min hjärna. Konstigt va? Att jag som själv är hälso coach, som ger mina klienter verktyg att nå sina mål. Att skapa hållbara rutiner och ”lyckas” ? Ändå hamnat i ett bakslag själv..... Beteende förändring och stresshantering Frustrerande, men inte konstigt. För jag har några sista saker jag behöver göra. Jag ska i rehabiliteringen jobba med beteende förändring, och läka skador i min hjärna som jag fått ifrån långvarig stress och komplex trauma . Gör tydligen fungerar det såhär.... Trots att jag upplever att jag är MYCKET mindre stressad än tidigare. Trots att allt blivit till det bättre ( slipper pendla till öland, dubbla boenden, jobb, studion, Ludvig är frisk , valpen osv ??❤️) TROTS det så tror min hjärna att jag står inför livsfara. För det trauma som jag upplevt ( och enligt mig själv lagt bakom mig) finns kvar. Konstant stresspåslag - livsfarligt i längden! Anledningen att jag inte kan slappna av eller komma ner i varv är för att jag har ett konstant stresspåslag, mitt kortisolpåslag är skyhögt! Min kropp är i kemisk obalans och hur jag än försökt så har jag inte lyckats få bukt med det. Det är därför jag nu har ett ”team” omkring mig, under hela min rehabilitering.... Alla VET att stress inte är bra, att det kan vara farligt. Men många förstår verkligen inte HUR farligt det är. Så för er som inte vet vad kortisol och stress gör för kroppen så har jag tidsinställt ett inägg som kommer ut imorgon. Jag kom över en lista när jag googlade på ämnet häromdagen. Jag är inte rädd, eller ledsen just nu. Jag är taggad till 1000 på att påbörja min rehabilitering. Detta kan vara det viktigaste jag någonsin kommer att göra för mig själv ?? Det kommer inte vara enkelt. Inte heller smärtfritt. Det kommer kräver tid, tålamod och mod. För att klara av detta och verkligen bli frisk så behöver jag prioritera om lite. Därför passar jag på att ta en paus. Alla event och träningstider är som sagt inställda pga av Covid 19. Men förutom det och med risk för att bli sjuk igen... Så tar jag inte emot några fysiska PT klienter i studion förrän min rehab är över. Jag erbjuder dom en online plats istället. Jag har ställt in ALLT som jag kan. Dragit ned på jobb och lagt upp en plan med mitt team. Några timmar om dagen ska jag jobba, men inte en minut mer än enligt planen. Detta ÄR en utmaning. Förutom det så har jag träningsförbud ?♀️?️♀️. Jag får under några omständigheter inte träna högintensivt. Så häromdagen när jag var i studion så skrev jag att jag tränade. Det gjorde jag också. Men luuuugna repetioner och låg puls. ( sviiiin svårt!!!! ) Jag ska fokusera på mindefullness, rörlighet, och lugna promenader. Det kan ju låta rofyllt, men är extremt svårt för någon som mig. Jag kan nämligen inte slappna av. Jag är stel som en pinne och har konstant spännings huvudvärk. Jag övar på att gå långsamt. Att göra en sak i taget. Att skapa hållbara rutiner och komma ner i varv. Så därför ska jag ta denna paus. Men på MINA villkor Så med det menar jag följande. Jag kommer endast att jobba med mina ONLINE KLIENTER, jag kommer endast att blogga när jag känner för det. Samarbeten kommer självklart att förekomma, då det ÄR MITT JOBB, och det som försörjer mig. Jag kommer endast att göra det jag känner för, och jobba enligt den plan vi har lagt för att klara av rehabiliteringen och ägna mig åt mig själv och min personliga utveckling. Jag tar bort allting som tar energi eller påverkar mig negativt. Jag har flaggat för detta till mina närmaste vänner då jag kommer att dra mig tillbaka ett par månader...... Jag har förekommit att jag kanske inte svarar på alla sms på en gång. Att jag inte alltid kommer att vara tillgänglig. Jag tackar vänligt men bestämt nej till allting som jag inte orkar med. Jag har strikta sov rutiner och mobil/data förbud på vissa tider. Jag är sååååååå glad att jag vågar skriva detta till dig! ? Jag har ärligt talat grinat mig igenom halva inlägget.... Men det är blandar känslor. En del av mig är SÅ lättad. Både över att rehabiliteringen börjar nu. Men också att jag samlade mod och vågade skriva till dig. Att vara utmattad innebär INTE att man är svag. Det innebär att man varit stark för länge..... Glöm inte det! -Lyssna på kroppen och var rädd om dig! ( Ingen vill må såhär vill jag lova... ) Jag har levt under enorm press sen jag var 13 år. Jag har upplevt sjuka saker i unga år som varit för jobbiga att deala med. Jag har flytt från mina känslor och tagit till ett beroende. Istället för att som många andra ta till alkohol eller droger som missbruk, så har jag blivit jobb-narkoman. Jag har alltid sluppit att ”känna efter för att slippa känna efter” . ( Sååå dumt ?♀️) Jag har byggt upp kraschen under sååå många år, ca 15 år innan kroppen la av. Så.... detta bakslaget skrämmer mig inte! Jag känner mig trygg i att göra denna rehabilitering som jag nu är mottaglig och redo för. Detta är ett tillfälligt bakslag som endast gör mig starkare OCH snällare mot mig själv i längden..... ??❤️ -Tack för att du lyssnar ?? /My Martens PS: jag kan ha hittat mitt drömboende ? Så om allt går vägen så blir det en permanent flytt till ett radhus inom kort..... Sista flytta på MINST tio år vill jag lova!!! Så snälla håll tummarna för detta ??
