Psykisk ohälsa, medicin och konsekvenser... Just nu vill jag bara gråta! Jag försöker att hålla en bra balans här inne. Men nu MÅSTE jag skriva av mig! Genom min blogg har jag alltid varit öppen och ärlig. Senaste året har jag höjt ribban radikalt för att skydda mig själv. Jag har respekterar mig själv och haft en högre integritet än tidigare. Det finns en röd tråd genom min blogg. Förutom att träning, kost och hälsa ligger mig varmt om hjärtat, så vill jag genom denna plattform ta bort tabun eller ”skammen” kring psykiska ohälsa. Jag har sedan jag kraschade och gick igenom den berömda väggen för FEM år sedan, kravlat mig tillbaka, upp och ner. Som att åka berg-och dalbana. Hade någon sagt till mig då att jag fortfarande inte skulle vara bra, nu 2021 nästan fem år senare, då hade jag inte kunna tro på det. Jag har alltid vara ”Pippi Långstrump”. Jag växte upp och fick bli vuxen på tok för tidigt. Misshandel och våldtäkter redan i tonåren började på ett tillfälliga Paragraf 12 hem som jag tvingades bo på som 14 åring. Denna tid satte djupare spår än jag förstod. Åren av destruktivt livstil med en kriminell pappa, att alltid vara övervakad eller på flykt, har bygg upp en inre oro som är svår att sätta ord på. Jag stannade aldrig upp. Kände aldrig efter, utan jag fortsatte i full fart framåt. Jag vågade inte känna efter för då hade jag gått under. Flydde från minnen som etsade sig fast som mardrömmar. Flydde från en smärta som inte går att sätta ord på. Jag har varit med om saker som ingen ska behöva var med om. Jag är så extremt trasig på insidan, full med smärta, sorg, rädsla, stress och förtvivlan. Samtidigt är jag glad, driven, stark och framåt. -Hur går detta ihop? Kan man som en person vara allt det där ? Jag har alltid fortsatt att kämpa! Men oavsett vad jag har utsatts för så har jag alltid fortsatt. Tills den för dagen för snart fem år sedan när det tog stopp. Jag trodde att efter allt jag varit med om, och ändå hade lyckats ta mig upp. Blivit vuxen, skaffat barn, företag, framgång, osv. Så var jag ”odödlig” - jag kände mig så. Men kroppen sa ifrån. Kroppen skyddade mig genom att lägga av. Jag blev tillfälligt halvkropps-förlamad. Sen kom det ena efter det andra... Då mitt immunförsvar var så kraftigt nedsatt. Men det är ändå mer komplicerat än så. Jag har fått diagnoser som bl.a. PTSD, komplex trauma, utmattningsdepression. Inlagd på sjukhus fram och tillbaka i månader. Allt la av. Men trots mina år av rehab, så kommer jag upp, men sen åker jag ner igen..... Tre kliv framåt, två kliv tillbaka. Jag kan må bra, riktigt bra. Men sen blir det mörkt igen. Energin försvinner helt. Jag känner när det händer och jag kan inte göra någonting åt det. Hur mycket jag än stretar emot så tar tröttheten över... 16 år av ångest och depression I snart 16 år har jag lidit av ångest och depression. I 16 år har jag vaknat med hjärtklappning och ett stresspåslag. Saker som har hänt, tex när min pappa varit efterlyst. Eller när vi gömt oss för antingen andra kriminella eller polisen. Rädslan över att förlora min pappa. Rassior, polistillslag, hot, trakasserier och mycket, mycket mer. Dessa sjuka situationer har satt riktigt j*vla djupa spår. Det tog mig halva mitt liv att inte vara rädd för polisen längre. Jag sätter mig alltid med ryggen fri om jag tex är på en restaurang. Jag vill kunna ha fri uppsyn och jag iakttar omedvetet varenda detalj. Ingång, utgång, nödutgångar, fönster, människor osv. Jag har jobbat med detta. Bearbetat, tränat, och tragglat med olika typer av KBT. Det har blivit bättre. Generellt så mår jag mycket, mycket bättre. Jag sörjer inte det som har varit. Det jag skriver om här inne ganska kortfattat känner jag att jag bearbetat. Det ligger bakom mig. Visst kan det komma fram ibland, men jag går inte omkring och tänker på specifika händelser. Jag har också blivit väldigt stark tack var det jag varit med om. Nu uppskattar jag vissa saker som kanske för andra är väldigt naturliga eller tas för givet. Jag vill absolut INTE ses som ett ”offer”. Jag söker INTE sympati. Utan jag vill ses om en fighter och en överlevare! Men även om jag i det stora hela är just stark, så är jag samtidigt väldigt sårbar. Men jag mår inte bra. Inte just nu. Så när jag är som mest sårbar, så tar jag väldigt illa vid mig av vissa kommentarer. Jag jobbar med träning, hälsa, kost och näringsfysiologi. Detta är någonting man kritiserar pga av hur jag mår. Först och främst; Jag går INTE på diet! Just nu äter jag en näringsrik, balanserad kost. Jag skrev nyligen att jag ligger på en underproduktion av min sköldkörtel (du kan läsa om det i det här blogginlägget). I blogginlägget skrev jag inte varför, utan bara att man konstaterat det. Plötsligt börjar mina läsare att diagnosers mig och kommentarerna haglade in... 😅 Jag började ifrågasättas, man påpekar att jag inte borde gå på diet (vilket jag för 712:e gången skriver att jag inte gör). Men jag tar hand om kroppen och fyller på med BRA energi. Vilket är superviktigt just nu med tanke på min underproduktion!!! Annars kommer jag snabbt att gå upp MYCKET i vikt... Man kommenterade även att jag tränar för mycket, går för långt osv 🤦♀️ Vilket inte heller är sant. Jag har en coach som bromsar mig om det behövs. Jag själv skulle inte utmana mina energidepåer eller ens ha energi till att ”träna för hårt”. Det är fysiskt omöjligt just nu... Efter flera månader av totalt träningsförbud har jag äntligen kommit igång igen, men försiktigt och inte alls på samma nivå som tidigare. Min medicin är verkligen träning och rörelse! 🌟 Jag jobbar inom branschen och har min egen yrkeskompetens att luta mig på. Men också en egen coach att bolla med, andra kollegor, min läkare m.f omkring mig. Jag vill för allas bästa understryka att man INTE ska jämföra sig med någon annan än sig själv. Utmattningsdepression ser olika ut hos alla. Vi är alla olika och reagerar olika. Om vi ställer upp 10 personer som har diagnosen utmattningsdepression (alltså inte bara symtom utan hela vägen in i väggen) så lovar jag dig att symtomen INTE är den samma🤷♀️ Någon går upp i vikt, någon annan går ner i vikt. Någon har utslag, någon annan konstant diarré. En person upplever ångest, en annan har aldrig haft en panikattack. Någon sover dygnet runt, någon annan sover inte alls. Man ÄR olika, man får olika symtom av diagnoserna. Det finns olika "medicin" som alla tar till, och behöver ta till (med medicin menar jag inte tabletter, utan det kan som i mitt fall vara träning eller gå i terapi, KBT t.ex.). Det värsta man kan göra till någon som befinner sig mitt i det, det är att vara anklagande eller dömande. Personen har tillräckligt att kämpa med ändå. De människor som går hela vägen genom väggen har oftast underliggande sjukdom, diagnos, eller tex trauma PTSD eller liknande. Jag är inte mer än människa. Jag upplever att hur jag än gör så blir jag ifrågasatt. Är jag för pigg och glad, då är det fel 🤦♀️🤷♀️ Är jag helt liggande, då borde jag rycka upp mig. Är jag på jobb och utför saker, få har jag hittat på och precis som flera skrivit idag ”då är jag ett hån emot dom som på riktigt är utbrända”. -HÖR NI HUR DETTA LÅTER? 👆🏻🤯 Jag orkar inte vara den man hela tiden går på, jag vet att majoriteten här inne är fantastiska, snälla, genuina människor... Men när jag är skör, så tar jag åt mig av det andra också. Oftast inte, för jag har även här tränat upp en ”gåshud” där det rinner av. Men just idag blev jag provocerad och påverkad av det som skrevs. Jag försöker att svara, ge artiga, pedagogiska förklaringar. Men ska jag behöva förklara allt in i minsta detalj? Min nedsatta sköldkörtel t.ex... Jag har nu fått nedsatt sköldkörtelfunktion pga av en medicin jag äter. Just nu äter jag en ny medicin, pga av en diagnos och mår uppriktigt SKIT just nu! En diagnos jag vill hålla för mig själv för tillfället. Jag har valt att inte visa mina dagar när jag är helt liggande för jag tänker att det inte gör saken bättre. Jag har förberett en massa recept (goda och förhoppningsvis uppskattade 😅) för att kunna ”köpa mig tid” och inte vara online särskilt mycket. Det har funkat sviiiinbra! Ni har inte märkt någonting, eller? 😉 Jag lägger ut ”allmänna inlägg” när jag tex varit på sjukhus eller inte kommit upp ur sängen.... Detta ska bli min nya struktur! Var så säker. 😅💪🏻 Inget ont som inte har något gott med sig trots allt... Jag borde börjat jobba såhär för längesen. Angående min träning och alternativ medicin Men återigen, jag är naturligtvis inte ”övertränad” som någon skrev (i wish 🤣). Jag är glad att jag trots lägre intensitet kan styrketräna igen. Det är fortfarande min medicin. I fem år har jag försökt med ”alternativ medicin” genom träning, kost, mindfullness, KBT, terapi osv. Men sanningen är att det inte gick längre. Ska jag kunna bli helt frisk, och slippa åka ner i de där djupa, mörka hålen. Då behöver jag medicin. -Om jag skäms? Nja... men jag är inte bekväm med det. -Om jag är rädd? Ja, det skulle jag nog säga. -Om jag mår bra? Nej. Endast biverkningar ännu. Jag är INTE redo att berätta om min medicin, eller min diagnos ÄNNU! Men jag orkar inte heller svara på allt trams som inte är relevant för fem öre. Att främmande människor helt utan insikt sitter och kritiserar mig, mina läkare, och alla som faktisk är ett enormt stöd för mig. Det är INTE okej! Jag litar helt på mina läkare, och de människor jag har omkring mig. Jag litar helt på mig själv, då jag är mer mottaglig än någonsin pga av att jag har jobbat med mig själv i snart FEM ÅR. Om jag orkar träna några dagar / veckan så är väl det jättebra? Om jag har gått en mil några dagar så är väl det också jättebra? Men, när jag inte kommer upp eller när ångesten äter upp mig inifrån, då är det HELT okej det också ❤️🙏🏻 Jag är stark som en oxe. Ibland för stark för mitt eget bästa. Men jag är också på en plats i livet där jag VET att det kommer att bli bra. På riktigt. Min struktur där jag kan landa lite utan att ni märker det. När jag med framförhållning ser till att det alltid finns inlägg, kampanjer osv. Att jag kan jobba 2-3 halvdagar med fysiska PT kunder som ger mig så otroligt mycket glädje är jag enormt tacksam för. Angående mitt arbete och varför jag älskar det Någon tyckte att jag skulle ta en anställning... och göra mig av med mitt älskade gym?! -Varför då?? Förlåt men på riktigt 🤣?! Då är det väl ändå bättre att jag jobbar som jag gör? 😅 Jag har ju minimal press på mig, tack vare att jag är min egen chef. Att jag har förmånen att styra mina tider själv, och på så vis minskar press, stress och ett arbete som får mig att MÅ bra. Jag har även anlitat världens bästa koordinator som avlastar mig enormt. ( Milla ❤️) En svindyr revisor som gör saker som jag ”borde” göra själv... Jag har minimala utgifter i övrigt, och kan unna mig mer tid med min son. Mer ledighet och utrymme för just återhämtning. Jag får jobba med det jag brinner för. 🙏🏻 Coacha människor att nå sina mål. Jag möter klienter både fysiskt och online som kan relatera till psykiska ohälsa i olika former. Att jag, trasigare än dom flesta ÄNDÅ kan inspirera och bygga upp människor inifrån och ut är ju mitt kall! Min mening i livet... 🙏🏻 Det gör mig lycklig, de dagar jag träffar mina klienter så mår jag bra. ❤️ Även om det just nu bara är 2-3 halvdagar. Det räcker mer än väl... Jag önskar alla att få jobba med det man verkligen brinner för. Oavsett vad det är. Bild från träningseventet i Åre/Buustamon. Sånt här blir jag glad av och brinner för! ❤️ -Låt ingen ta ifrån dig din dröm eller förminska det som betyder något för dig 🙏🏻 (det ska jag påminna mig själv om när jag läser kommentarerna 😅) Okej... sjukt långt inlägg! Mycket känslor! Men jag kände för att skriva av mig ikväll... Hoppas att detta kan sätta stopp för spekulationer, konstiga diagnoseringar och påhopp om hur jag tränar och går! Om du precis som jag, inte alltid mår så bra.... Du är INTE Ensam ❤️ / My Martens
