Till Bloggbevakning: Då har hon gjort det igen. Bloggat om mig, och tagit upp ett av mina svar bla mina kommentarer. Det blir bara SÅ fel när det är taget ur sitt sammanhang. Så därför gör jag något jag sällan gör. Jag bemöter inlägget här inne. Inte för att skapa något drama, utan för att ge en rättvis bild av det hon skriver. Detta är ett känsligt ämne för mig, men också för alla de som relaterar till psykisk ohälsa, ångest, depression och utmattning m.m. Därför skriver jag detta inlägg och kombinerar det som ett svar på bloggbevakningens inlägg?♀️ Bloggbevakningen har skrivit om mig HUR många gånger som helst, under flera års tid. Först blev jag livrädd, skrämd och ärligt talat... ledsen. Väldigt ledsen. Om ni går in på hennes arkiv om mig... Det är INTE trevlig läsning. Inte heller bland kommentarerna, läser ni så förstår ni varför ? Dessa har jag själv slutat läsa sedan drygt ett år tillbaka. Jag har en väninna som fick mig till detta. Hon har sagt att hon "håller koll" om det är någonting jag verkligen behöver ta del av ( hot, trakasserier osv ) Så låter hon mig veta. Annars ska jag inte läsa alls. Jag förstod inte vem hon var eller varför hon "gav sig på" mig. Hon skapade drev och hat som jag tidigare inte upplevt. Jag har med åren lärt mig att hantera det och helt enkelt ignorera det ?♀️ Jag tycker också att Bloggbevakningen skärpt till sig och inte agerar lika aggressivt som i början när hon skrev om mig och många andra. Precis som jag själv och många andra också har gjort så har vi med åren lärt oss att hitta "våra personliga sätt" att kommunicera på i just sociala medier. Det kanske även Bloggbevakningen har gjort, även om jag tycker radikala förbättringarna borde adderas! I vissa lägen så är det både förtal, trakasserier och vuxenmobbning på HÖG nivå! Hon skriver dock på ett sätt där hon håller sig inom "lagliga" påståenden och utgår utifrån hennes tankar och syn på situationen. Varvat med frågor istället för påståenden osv... Men skadan blir ju j*vligt stor ändå tyvärr. Det mest tragiska eller intressanta är att denna rent av elaka blogg ( varvat med viss humor) är en av Sveriges absolut mest lästa bloggar⁉️ Det säger en hel del om läsarna. Läser man hellre om en person som skriver om ANDRA bloggar istället för sig själv?? Läser man hellre riktade inlägg om profiler, som är medvetet elaka, följt av brutalt vidriga kommentarsfält? ?? -Ja tydligen!? I början när Bloggbevakningen skrev om mig så skapade hon seriösa problem för mig. Låt mig ta några exempel för att ni ska förstå vad jag menar. Hon skapade seriösa problem på ett obehagligt sätt. Bla, när jag var helt nyanställd på SATS. Jag skulle kombinera detta jobbet med mina social medier osv. Detta var efter konkursen och jag försökta skapa ett nytt liv. Jag höll låg profil, och hade hunnit jobb några dagar innan jag själv valde att blogga om min anställning på just SATS. Då tog hon upp min anställning på ett ifrågasättande vis där man ifrågasatte min anställning och min licensierade utbildning. Detta ledde till att jag som var helt ny på anläggningen och inte ens hunnit träffa alla PT kollegor ännu blev kallad till kontoret. Då hade receptionen OCH SATS huvudkontor blivit nedringda och dessa personer skapade kaos ? Jag fick ställa in morgondagens klinter och bege mig till SATS huvudkontor för att diskutera fram en lösning på problemet. Vi diskuterade just kring hur vi skulle bemöta eventuell liknande anstormning, och konsekvenserna kring socialamedia och att bli uthängd så som jag blev. Jag fick tack och lov behålla jobbet vilket var oklart när jag åkte dit. Jag precis som alla anställda PT på SATS får förutom licensiering ( som dom naturligtvis begär in) även göra ett PT-test med eras regions ansvarig. Jag klarade även detta testat och genomförde det innan jag blev anställd. TROTS detta höll jag på att bli av med jobbet tack vare Bloggbevakningens inlägg. -Tror ni att jag fick en enkelt start på mitt nya jobb, bland mina nya kollegor? Nej, inte direkt! ? Jag kommer även ihåg hur jag satt inne på personal toaletten och grät när jag läste igenom kommentarerna och de inlägg som hon skev kring detta. Det är sällan särskilt trevliga kommentarer inne hos Bloggbevakningen. Majoriteten är "anonyma" och det sägs/påstås att hon själv skriver flera av dom för att hetsa i sitt kommentarsfält. -Men det är ingenting jag vet, det är hörsägen! En annan gång gällde det mig som mamma. Eller det har det iof gjort flera gånger. Två gånger har jag blivit anmäld till socialtjänsten. Med BLOGGBEVAKNINGEN som referens. INTE att hon personligen anmält mig utan hennes underbara följare. Det vara bara att inställa mig på socialtjänsten. Ta ledigt från jobbet, styra om möten och svara på alla dessa frågor. En klump i bröstet, ångest och tårar som följd. Jag visste att det skulle läggas ner, jag visste att det var galenskap från början till slut. Men ändå. Även jag är människa som har känslor och blev sårad. Dessutom så var detta under en period när jag redan mådde som sämst efter min egna krasch där jag varit utbränd och med näbbar och klor försökte komma tillbaka till livet och vardagen igen. Jag skulle kunna ta MÄNGDER av olika exempel! Men orkar inte det?♀️ Nu till gårdagens inlägg där hon tar upp min diagnosering. Jag öppet delat med mig av min utbrändhet, ångest och depression. Vilket har lett till att jag har en väldigt trogen läsarskara som kan relatera till just det. Både de som drabbats själva eller som anhöriga till drabbade. Psykisk ohälsa kan låta "fult" och vara någonting som många skäms för. Jag var själv en av dom som inte förstod det där med att "gå in i väggen" innan jag hade uppplevt det. Jag förstod inte ens då. Inte förrän det var så allvarligt att det stod mellan liv eller död och jag legat inne på sjukhus till och från under väldigt lång tid. Mitt immunförsvar kraschade och sen blev det mörkt. Jag sov i 7 månader. Jag blev tillfälligt halvkroppsförlamad. Livet gav mig min största utmaning någonsin, men också min största insikt någonsin ?? Två positiva saker som det medförde var både tacksamhet och ödmjukheten ingen saker som tidigare varit självklara❣️ Jag bloggade till och från under denna period, Det var lixom min ventil. Att skriva av mig hjälpte mig att bearbeta, att processa och ta in. Med distans till det kan jag ibland önskat att nog någon hade stoppat mig... Men samtidigt så var det som det var då, och det hjälpte mig där och då. Jag har skrivit det innan. Livet är inte en dans på rosor. Det är en bergodalbana som går upp och ner? Jag har nu varit sjuk i ett par månader till och från. Ni vet, feber, infektioner, operationen av tanden och käken som ledde till komplikationer. Jag har fortfarande ett lågt immunförsvar och då och åker jag på såna här perioder. Dvs bakslag. MEN, bakslagen kommer alltmer sällan och jag gör enorma framsteg. Då och då, även det alltmer sällan så skriver jag om detta. Jag får i samband med dessa tillfällen hundratals av DM/anonyma meddelanden från människor som befinner sig i liknande situationer och kämpar med sina utmaningar. Dom uppskattar att jag är öppen och ärlig. Då känner jag att jag gör skillnad. För om jag kan hjälpa några där ute att må bättre och se "ljuset i tunneln" då blir jag glad ! Att bli frisk från utbrändhet tar tid. Lång tid. Det kan ta lika många år att bli frisk som det tog att hamna just där. -Tänkvärt! ??❤️ Björn Gustavsson gjorde en rolig mellanakt i Melodifestivalen i helgen. Där han med självdistans och lite likt en parodi skojade om sin egen utbrändhet. Han underströk också att han jobbat med sig själv i över TIO ÅR . Mycket igenkännande från min sida... Så till er som skriver att jag ältar/återupprepar mig.... Ja, det kanske är så ? För det är inte en spikrak väg tillbaka. Det är en daglig kamp med att "hålla balansen" och inte falla tillbaka i tidigare vanor som gjort att man hamnat där från början. Det är dessutom sällan en sak, utan flera saker det handlar om. Att lära sig leva med ångest, sömnproblem, depression och uppgivenhet. Biverkningarna kan vara många. Mina personliga biverkningar är flera, bla tröttheten. Jag kan sova dygnet runt när jag hamnar i ett bakslag. Man får inte glömma att det är individuellt. Att du och jag inte reagerar på samma sätt. Att det tar olika lång tid, även biverkningarna är olika osv. Men ett varmt råd, DÖM INTE personer som är drabbade! Ge personer tid, omtanke och stöd. Få personens att veta att du finns kvar där. Oavsett hur lång tid det tar❤️ NU handlade inte Bloggbevakningens inlägg om utbrändheten utan om min diagnosering. Jag vill därför poängtera att hon glömde länka in mitt inägg, efter ANDRA utredningen. Där jag öppet berättade om att man gjort om utredningen en gång till, och dragit allt en runda till. Samma omfattning igen, Tester, skattnings formulär, intervjuer med mamma och närstående, reaktionstester osv. Sedan utifrån den andra utredning tagit tillbaka diagnoseringen ADHD, trots tidigare utlåtande. Två olika team, samma metod och med liknande upplägg. ( Sjuuuuukt jobbigt om du frågar mig) Förvirrande och svårt då jag var mitt uppe o att försöka greppa och förstå vad det var "för fel på mig" . Och även tanke på på det ens går att "laga" mitt fel. Ovisshet är också en utmaning. När man utreds under utbrändhet så kan det tydligen ge väldigt missvisande resultat. Det är svårt att avgöra vad som är vad. Lite vem kom först "hönan eller ägget" . Vad är värst ångest eller depression. Svårt att veta vad man ska behandla primärt när allting hänger ihop. Dessutom finns det otroligt mycket mer forskning, fakta och studier på depression/ångest, än på utbrändhet. Det är klurigare att behandla utbrändhet och ger olika symptom som även kan liknas vid andra diagnoser. Jag berättade även i tidigare inlägget om hur jag under en period även testade medicinering som slog helt fel, och fick mig att må väldigt, väldigt dåligt . Sämre än någonsin faktiskt. Jag som alltid är positiv, även när jag mår som sämst ( humor och positivitet har räddat mig i mina mörkaste perioder ?) Men med medicinering så tappade jag det och jag fick hemska självmordstankar. Då avbröt man medicineringen direkt. NI som känner mig vet att jag inte är sådan. Att jag ALDRIG skulle tänka tankar som det jag just beskrev. Vissa medicinerad mot adhd , andra inte. Återigen, det ÄR individuellt. ( Det var nog det som var en av anledningarna till att det blev ytterligare en utredning ). Jag berättade även att jag gjort flera utredningarna, i samband med detta. Då man även gjorde en utredning kring bipolaritet. Jag har levt med personer i min närhet, och egna familj som har just bipolaritet. Både typ 1 och typ2. Det kan vara ärftliga, så därför ville man låta mig genomgå en utredning även för detta. Det kunde också uteslutas, så det var inte heller "felet". Det jag vill ha sagt till BLOGGBEVAKNINGEN är att det blir väldigt FEL när hon tar det ur sitt sammanhang och inte tar med övrig information som jag öppet delat med mig av. Om hon nu ska fortsätta att envisas med att skriva om mig, och ämnen som kan vara just lite känsligare så känns det sjystast att hon då delar med sig av helheten! Annars blir det ju mer än konstigt framställt, och leder till att jag får galet många följdfrågor på hennes inlägg! DOCK så har jag ju sluppit att riskera att förlora jobbet pga av hennes senaste inlägg, inte heller blivit social/polisanmäld pga av just detta inlägg.... ???♀️ Så det går ju framåt, relationen mellan mig och Bloggbevakningen ? Jag mår ju som ni vet MYCKET bättre idag. Det tog några år, men jag tog mig igenom till "andra sidan" ??❤️ Min styrka när jag var som sjukast, fick jag tack vare min son ?? Han är min styrka, min bensin, min drivkraft i alla lägen! Jag fick en andra chans att vara en frisk stark mamma. Jag tog den chansen och kommer ägna resten av mitt liv åt just det! ?? Utan Ludvig hade jag inte kommit dit jag är idag! Den där lilla krabaten förser mig med krafter jag inte trodde var möjliga ? ?? Gällande medicinering. Jag äter ingen medicin, har endast gjort det under kortare perioder av utredningarna för länge sedan. Då och då har jag tagit insomningstabletter när sömnen krånglar. Men även det är alltmer sällan.... MEN, jag jobbar aktivt med mig själv. Träningen, KBT och min ökade medvetenhet är min "medicin” ???️♀️. Acceptans och återhämtning var svårt för mig innan.... Nuförtiden har jag landat i båda delarna. Jag går fortfarande i KBT och lämnar regelbundet blodprover ( för att ha koll på mina värden, då en biverkning är att immunförsvaret är kraftigt försämrat) Jag är omgiven av ett GRYMT team som varit med sedan flera år i rehabilitering tillbaka. Jag hade tur. Jag fick den hjälp jag behövde?? Vårdköerna är extremt långa. Många väntar i år på att få komma till utredning. Men för min del så plockade dom ihop resterna av mig och jag blev prioriterar och har mött olika läkare genom min långa resa tillbaka och både under efter min mörkaste period väglett mig. Dessa läkare har jag idag en enorm respekt till. I början när jag var i förnekelse-fasen så var jag ingen trevlig patient. Men när jag förstod och accepterade det faktum att jag var riktigt, riktigt sjuk. Då vände det för mig. Där började min resa tillbaka ??❤️ Jag har krigat mig fram x-antal år och kommit ut på ”andra sidan” därför kände jag för att skriva detta inlägg för att ge en mer rättvis bild av situationen? Jag har sökt kunskap. Jag är hungrig på att lära mig och förstå. Jag har börjat "nörda" in mig på ämnet. Jag har även valt att fortsätta vidareutbilda mig inom tränings och hälsobranschen. För att jag brinner för att hjälpa och inspirera andra människor. Som online-coach och PT så ser jag människor utamana sig själva och med hjälp av mina verktyg nå sina målsättningar. DET ger mig en mening, det gör att jag brinner för det jag gör. I denna branschen kan man aldrig bli fullärd. Man kan alltid lära sig mer, utvecklas och vidareutbilda sig. Det är någonting jag uppskattar. Jag har gått kurser, lyssnat på föreläsningar, läst böcker studerat osv. Nästa steg och komplement i min karriär är att utbilda mig till medicinsk tränare som riktar sig mot just psykisk ohälsa ( och såklart skador) . Detta är en lång utbildning som jag tänkte börja i höst, OM jag kommer in. Detta vill jag göra för att jag känner att jag med mina egna erfarenheter, kombinerat med mitt yrke och utbildningar känner att jag vill hjälpa folk, INNAN det är försent. Eller hjälpa människor i sin resa tillbaka. Utbrändhet och psykisk ohälsa är en folksjukdom, som växer alldeles för fort i vårat ständigt uppkopplade prestigefyllda samhälle. Där majoriteten strävar mot att bli bäst och lyckas på alla plan. Det är en hets i att vara den "perfekta" mamma, frugan, kollegan, pappan, kompisen osv. Jag jobbar själv med social medier och vet både för och nackdelarna. Många jämför sig med varandra och detta har en enormt negativ effekt. Det är ytterligare en av flera anledningar till varför jag själv delat me mig av både MED och MOTGÅNG här inne. Ingen är perfekt, ingen är felfri... och det är HELT OKAY att inte må så bra ibland! Glöm inte det.... / My Martens
