Tillbaka på sjukhuset dag 15 Corona karantän Hej, en uppdatering från våran sjukhusvistelse. Andra gången på barnakuten, sedan han blev sjuk. Mardrömmen fortsätter och jag gör så gott jag kan för att bibehålla lugnet. Först och främst. Till alla ni som tagit på er "expert-hattar" och säger åt mig hur jag ska göra och inte göra. -Jag gör så gott jag kan. Jag pratar med experterna, dvs läkare och vårdpersonal, och litar på det dom säger! ??? Jag precis som majoritet av allmänheten svävar mellan hopp och förtvivlan och tampas med en oro kring just hela situationen. Det som tär på mig personlige mest är just ovissheten.... Ovissheten kring närmaste framtiden, och ovissheten kring Ludvig. Jag är ett "kontrollfreak" som aldrig gillar ovisshet .Så just nu är jag inte på topp! Men för att understryka vissa saker. Jag skriver inte dessa inlägg för att få sympati, eller sida panik. Jag delar med mig av våran vardag som ser ut såhär just nu. Jag är INTE någon expert, och skriver endast utifrån det jag känner och upplever just nu. Jag har skrivit 6 inlägg kring detta under en dryg 2 veckors period. Normalt sett bloggar jag flera inlägg /dagen, vilket jag såklart inte orkat nu. För dig som precis hittat in och har 1000 frågor till mig. LÄS dessa tidigare inlägg först. Då jag beskriver saklig vad som hänt, steg för steg. Jag uppmuntrar endast till att lyssna på experterna, följa deras direktiv, bibehålla LUGNET och använda sunt förnuft! Det är exakt 15 dagen som min Lilleman är sjuk. Jag känns mig både stressad, pressad, rädd och orolig över situationen och anstränger mig MAXIMALT för att just bibehålla själva lugnet. En dag i taget, en stund i taget. ANDAS. Igår fick vi åka in till sjukhuset igen. Jag har under dessa två veckor haft kontakt med 1177 flera gånger. Man ser i journalen vad som hänt. Att Ludvig vari på sjukhus för 2 veckor sedan och att han då insjuknade snabbt. Han fick andnöd, hosta och hög feber. Vi har varit hemma sedan dess, i karantän där jag har försökt att ta hand om honom så gott det går. MEN, hur jag än har försökt så har jag ända inte lyckats får bort febern. Hans hosta har gått ifrån torrhosta till mer rosslig hosta. Hans andning har hela tiden varit ansträngd och tung. Han bli andfådd av minsta lilla och har fått ta astmamedicin dagligen vid behov. ( -NEJ, han har INTE haft astma tidigare eller underliggande sjukdomar! Han är normalt sett en frisk och pigg pojke på 9 år ) Vid första sjukhusbesöket tog man massa olika prover. Då man dagarna innan detta tagit ett beslut om att man inte får testa för corona så var detta en metod för att kunna utesluta övriga virus m.m. Man undersökte honom grundligt och vi blev väl omhändertagna ( läs det inlägget HÄR ) . Då allting står med i journalen så som misstänkt corona ( men ej testad) så kan sjukvårdspersonalen se detta direkt så, om vi skulle behöva uppsöka akutvård igen pga av andningsnöd så har dom koll på hans situation. Detta har lugnat mig att veta att dom ändå har koll kring våran situation. MEN, det som också har lugnat mig i hela situationen är att han TROTS omständigheterna har haft ett bra allmäntillstånd. Har äter helt okay, han dricker jätte bra. Han sover mycket även dagtid och toalettbesöken fungerar som dom ska och han är min goa, glada positiva lilla kille trots att han är väldigt sjuk ❤️?? Jag har flera gången kämpat mig igenom telekö ( 2-3h) till 1177 för rådgivning och bedömning. Jag valt att LYSSNA och LITA på den rådgivning som jag har fått. Vissa här inne kritiserat mig för att jag INTE har åkt in tidigare. Vissa har skrivit att det inte är normalt att gå med feber så länge, någon skrev att han antagligen hade leukemi. -Alltså HALLÅ, STOPP och STANNA! va faaaan?! ??♀️Det är just "DET DÄR" ??vi ska undvika. Att stressa upp varandra och hetsa, leder inte till annat än onödigt panik!!! -Dont!?♀️ Jag "ligger redan ner" så om du inte har något snällt att säga.... Var tyst" Sparka inte på någon som redan ligger ner. Jag blir däremot glad och uppskattar verkligen omtanken som majoriteten ger. Era krya-på-dig hälsningar, hjärtan och lajks värmer tungt i den utsatta situation som vi befinner oss i. Rådgivning jag fått genom 1177 är att stanna hemma längre än man kanske gjort i "vanliga" fall när inte corona-situationen hade slagit till. Det som man tagit med i hans bedömning är hans allmäntillstånd. Vi har avvaktat och väntade hemma några dagar extra just därför. Anledningen är ju att man misstänker just corona och att åka in i "onödan" och utsätta både andra patienter och vårdpersonal för smittan är extremt dumt under rådande omständigheter. Detta gäller såklart INTE i NÖDFALL. ( så som när han fick riktig andnöd) Då ska man naturligtvis inte avvakta utan åka in direkt! Igår hade det gått 14 dagar med konstant feber. När vi pratade med 1177, så gjorde man bedömningen att det var dags att åka in igen. Dom pratade både med mig och med Ludvig på telen vid bedömning. ( Ludvig är sååå duktig och svarar så tydligt och utförligt som han bara kan) . Dom förklarade exakt hur jag skulle gå till väga. Inte åka kommunalt, hålla avstånd osv. När vi kom fram till sjukhuset så var vissa förändringar. Nu var det nya, och ännu mera strikta direktiv sedan för 2 veckor sedan den 13 mars när vi kom in akut, och helvetet började! Nu hade man satt upp tält utanför sjukhuset, och man hade även en extra sluss på vägen in. Man kunde inte längre ta sig in på sjukhuset utan att passera säkerhetssluss och bli insläppt av personalen. I slussen tar man endast emot en patient i taget och barnen får endast ha en vårdnadshavare med sig. Väl inne i slussen kom en sjukvårdare fram och man fick uppge person nr, och dela med sig av situationen. Vem som helst kommer inte längre in, utan remiss eller akutsituation. Systematiskt kom vi in och fick hjälp. Det kändes lugnt, sansat och jag kände mig ändå trygg. Nu hade all personal skydds "utrustning" ( jag vet såklart inte vad den heter, men handskar, förkläden, skyddsmasker och plastkåpa för ansikten m.m) Vi fick hjälp direkt, och fick sedan sitta i väntrummet med bedövningssalva inför provtagning på handen, och i armveck. Vi var helt ensamma i det stora väntrummet. Kändes nästan lite kusligt . Då och då kom någon ny patient in och dom blev omhändertagna och hamnade på "insidan" , man separera alltså alla patienter från varandra. En farbror kom in för cancerbehandling. Han kom dit i rullstol och blev avsläppt där. Jag reflekterade över det, då vi satt på barnakuten. Så det måste blivit något fel, då han inte var ett barn. Jag blev lite nervös då jag blev rädd att Ludvig skulle smitta honom, så jag tog med mig Ludvig till andra sidan av rummet och svepte om halsduken runt honom. Mannen försvann några minuter senare han också. Ludvig somnade i min famn och sedan någon halvtimme senare fick vi komma in och träffa läkare. Personalen hade även förklarar för Ludvig HUR han ska hosta, och vad han ska göra och INTE ska göra. Han fick x-antal pappersnäsdukar. Dessa skulle han hosta i, och slänga direkt i en "spy-påse" när han hostat klart. Sedan ta en ny. Ludvig lyssnade och gjorde exakt som han skulle? Denna gången satt man en infart i armen och skulle ta fler blodprover. Han blev grundligt undersökt och sköterskan som tog proverna var riktigt snäll och vi skrattade tillsammans. Jag gav henne uppmuntran och vi pratade lite om hur utsatt läge vi befinner oss i. Hon skojade med Ludvig och han fick blåsa såpbubblor. Jag gillade henne verkligen, och sa det till henne också ??❤️?? Jag ville att hon skulle känna uppskattningen. VI pratade lite löst om situationen och hon berättade att det fortfarande var ganska "lugnt" på barnakuten om man jämför med vuxen akuten där dom är mer drabbade änsålänge..... När vi kom in på det isolerade rummet så var det preis ny-spritat så det var blött på bristen. Där spenderade vi många timmar. Läkaren undersökta honom och pratade med honom. Sedan provtagning igen. Sedan vänta. Plötsligt blev det akut förändring, någon annan behövde rummet. Samtidigt som vi snabbt fick avlägsnade oss ( Ludvig nyvaken) så spritade dom rummet och förberedde för någon annan. Vi fick då en hel korridor för oss själva, där vi fick sitta många timmar till. Korridoren blev vårat nya rum. Man spritade det, och gjorde så att det blev "våran" plats där vi inte träffade andra. Sedan gjorde man ett ultraljud på lungorna. Hans andning är ansträngd hela tiden, så jag känner mig lättad över att dom gjorde det?? Läkaren började och man såg "någonting". Vad "någonting" är vet jag inte? Man hämtade en annan läkare som hade en skylt med "Team Läkare" på sig ( Vad nu det innebär?♀️) Dom tittade både på skärmen och diskuterade internt. Jag följde slaviskt det dom gjorde. Framifrån, bakifrån och på sidan. Jag såg "någonting". Det gjorde dom också, det var därför läkaren hämtade sin kollega gissar jag. På högra sidan stannade man kvar och tittade på "det där" . Jag VET INTE vad jag såg och frågade direkt då jag såg att dom stannade kvar just där och jag verkligen vill veta vad "någonting" är!!!!! Jodå, dom såg också "någonting" . Några vita prickar (små och en lite större) syndes tydligt på skärmen. Jag blev livrädd! Stelnade till och frågade igen?? Läkaren svarade lugnt att det var något litet, som dom skulle kika närmare på. Dom förklarade sedan att dom även inväntade fler provsvar och att dom skulle återkomma så snart dom visste mer. Vi väntade i några timmar till. Det kändes som om tiden stod stilla. Jag såg flera patienter passera. Det var tyst och ganska lugnt, men den generella oron var väldigt påtaglig. Tillslut kom den ena läkaren tillbaka ?? Hon förklarade att snabbsänka visade någonting ( kommer inte ihåg om den var hög eller låg) Sedan förklarade hon att det INTE var lunginflammation och att man inte kunnat fastställa något av det övriga virusen man testat för. Jag frågade då om man tagit CORONA testet. Läkaren svarade mig vänligt att "Man testar inte någon för corona här i sthlm". Jag envisades och frågade om det fanns möjlighet att bekosta det själv tex. Jag frågade även vad som krävs för att få ta det. Hon svarade mig vänligt att det inte spelar någon roll, utan att dom inte testar för corona överhuvetaget tyvärr????? Jag fortsatte påstridigt att fråga vad felet är, och vad jag kan göra. För OM det INTE är Corona, vad är det då? ?♀️?? OM det inte var Corona så skulle ju Jonas kunna vara med oss. Att gå med feber i över två veckor är ju inte normalt!!! Så OM det inte är Corona så måste man ju hitta vad själva felet är. Jag kände hur tårarna började rinna när jag försökte förmedla min poäng, och hur jag desperat försökte få svar som ingen verkar ha. Läkarens larm ringde och hon fick ge sig iväg akut. Jag lutad mig tillbaka och samlade mig igen. Torkade tårarna och bestämde mig för att inte ge mig... Läkaren kom tillbaka igen och vi tog upp dialogen igen. Läkaren lugnade mig och sa att jag gör precis så som jag ska?? Att jag skulle fortsätta lyssna på läkarnas råd, och på 1177. Däremot ska jag ignorera all falsk information som sprids... så som att man inte skall ge ipren, för det skulle jag tydligen göra ända?♀️ Så från och med nu ska jag kombinera alvedon och ipren och se om det hjälper mig att få ner febern! ? Det känns som om jag gått 15 rundor mot febern Feber V/s Mamma 15 - 0 ????? Vi ska fortsätta hålla oss i karantän. Han står som misstänks Corona, och i journalen kan man följa alla prover som tagits, och enkelt läsa på om våran situation. Så vi blev utskrivna idag och fick åka hem igen. VI ska avvakta ytterligare en hel vecka. Om febern inte gett med sig om en vecka så ska vi komma in igen..... OM han får andnödd igen ( så som första kvällen) så ska vi åka in akut utan att ringa 1177. Så, här sitter jag igen. Hemma. med Lilleman som fortfarande har feber, dag 15, SNART 16. Samma symtom, och med "någonting" på höger lunga som INGEN vet vad det är. -TRIPPELSUCK!!!!!!!!?♀️?????? Jag har fightats med att skydda honom från febern konstant i två vekor nu. Varje dag. jag sover som en kratta för att jag orolig och vill ha koll på hans andning. Jag blir både ledsen och frustrerad över att jag inte får ner den!!!!! -Jag känner mig förtvivlad och maktlös i denna situation! Som jag skrev ovan, ovisshet är generellt det värsta jag vet. Just nu prövas verkligen mitt tålamod!!! Jag är så sjukt imponerad över min lilla mini-krigare!??❤️? Jag vill passa på att skicka mina varmaste hälsningar och omtanke och styrke-kramar till alla ni som precis som vi sitter i karantän. Till de anhöriga som förlorat sina närstående ( dödsiffran stiger tyvärr varje dag) , till er som är smittade och kämpar med viruset. Till alla er som blivit permitterade, till er som blivit uppsagda, till er som jobbar dygnet runt för att ni behövs just nu. Till er som känner er oroliga och ensamma. Till alla småföretagare precis som ja själv som tappat 80% av inkomsten, till alla myndigheter som kämpar på alla sätt. Till våra sammhällshjältar, våran SJUKVÅRDSPERSONAL. -En styrke kram till alla som behöver det helt enkelt!❤️ / My Martens
