Så nära den berömda väggen man kan komma. Men mer medveten än någonsin.

# Style By Martens

Panikångest eller "bara" ångest, Välmående eller icke välmående. Det kan vara en hårfin gräns och en svår balansgång.

Nu skriver jag högt och lågt. Ytligt och djupt. Personligt och öppet.

Det här med att komma till insikt är aldrig helt enkelt. Många saker är just nu, rent ut sagt för jävligt. Men nu är det som det är. Det som har varit har varit. Det som redan har hänt går inte att påverka. Jag har ändå efter omständigheterna landat ganska bra.

Jag lämnade Kari Martens (morbror) på tåget förut. Lite tråkigt, jag hade precis vant mig vid hans sällskap. Dessutom hade han frukosten klar när jag vaknade. Han ska tillbaka hem till moster och Göteborg efter helgens event på jobbet, där han igår föreläste. (Se förra inlägget)

Han har lagt upp ett kostschema till mig. Han ska hjälpa mig att komma tillbaka, i en sund och balanserad form. Jag har redan påbörjat min "resa". jag är i ett förändringsläge i livet.

Han har tidigare varit utbränd och känner igen sig själv genom alla mina symptom. Jag ska ta några exempel för dig, som jag DAGLIGEN kämpar med.

Jag kan gå ut till bilen, starta den och köra iväg, och sedan efter ett par minuter HELT glömt bort vad jag ska. Jag kan stoppa in tex mobilen i kylskåpet och stoppa ner osten i handväskan. Glömmer bort att hänga upp tvätten i tvättmaskinen Jag kan ta fram datorn för att jobba, men strax därefter inte ha en aning om varför jag egentligen tagit fram den. Jag kan få PANIK på event eller större sociala sammanhang, och bara v olja ta mig därifrån.

Jag kan även få panik i mataffären när det blir för mycket folk. Jag glömmer saker, ställer samma frågor och är väldigt stressad generellt. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, Men jag tror att du förstår min poäng.

För bara ett par månader sedan var det ännu värre. Du som följde mig då vet om hur mycket jag tampades med min panikångest. Jag var så farligt nära man kunde komma, en totalkollaps. Flytten till Sigtuna, konkursen, separationen från mina anställda och mitt livsverk, två dödsfall, ett privat kaos, utreseförbud och annat skit som följde med konkursen. 2016 är året då jag prövades på alla plan. Jag avslutade det på sjukhuset efter operation och både blindarm och njursten.

Nu när jag känna mig mycket bättre så har jag "glömt bort" hur nära jag varit att bryta ihop på riktigt.

För att ta en liknelse. Tex, Om man precis varit sjuk och man känner att energin kommer tillbaka. Då är det VÄLDIGT lätt att man tar i för hårt och går ut för snabbt igen. Vilket då ofta resulterar i att man blir ännu sjukare.

Jag har gjort precis just det. jag har kastat mig in i nya projekt, ställer upp på jobb både till höger och vänster. Jag jobbar ordagrant arslet av mig för att stabilisera upp ekonomin efter konkursen, och trygga min och Lillemans framtid.

Jag har INGEN att luta mig emot. It's me myself & i.

Därför har jag sedan November haft överbakokad kalender. När jag akut fick åka in till sjukhuset med ambulans och fick opereras för både blindarm och njursten så var det kroppens sätt att säga ifrån. igen. Mitt immunförsvar var ännu en gång kört i botten. Det blev ännu en tankeställare.

Några veckor blev jag liggande. Liiite mycket tid för att tänka, resulterades i att jag nu kommer att backa lite gran. Backa undan ifrån ALLT som tar energi istället för att ge. Gäller både privat och jobb.

Jag måste distansera mig ifrån allting som påverkar mig negativt. Åtminstone tills jag är tillräckligt rehabiliterad själv.

Rom byggdes inte på en dag. Min förändring är under process.

Jag har gjort många positiva förändringar. Jag har slutat röka. Jag har börjat säga nej. Jag har bytt ut mitt umgänge. Jag har distanserat mig från energitjuvar. Jag har erkänt mina svagheter för mig själv. jag har börjat med KBT. Jag jobbar med mig själv. Jag tillåter mig att vara svag, för att sedan växa mig stark.

Även om jag är långt ifrån "stabil" eller 100% tillbaka på banan. Så är jag MER än medveten om det. Jag jobbar på det och jag gör dom förändringar som krävs. För är det någonting jag måste prioritera så är det just min son, mig själv och min hälsa i första hand. Utan min hälsa så kan jag inte vara den mamma som jag vill vara.

Långa diskussioner med min morbror om detta. Både om utbrändhet och fysiska konsekvenser. Såväl, kost, träning, som återhämtning. Att hitta en balans, för allting hänger ihop.

Rent fysiskt så har jag gått upp nästan 13 kilo nu. Av olika orsaker. Främst stress, och oregelbunden kosthållning. Min ämnesomsättning är helt rubbad! Jag står still! Likt ett kataboliskt tillstånd. Nu har jag tillsammans med Kari lagt upp en kostplan och en generell "Back on track-plan" . Jag kommer även att träna med mina egna PT kollegor.

För att sakta men säkert hitta mitt nya jag, på alla plan.

Jag är mottaglig för en förändring, för nya relationer och för ett nytt kapitel i mitt liv.

Du som redan följer mig kommer givetvis att få följa min resa. i både med och motgång. Jag har lovat en ärlig blogg. Vilket jag står för. Jag kan ibland här inne på bloggen, "tappa bort mig själv ibland" främst när tiden inte räcker till. Nu vet du varför.

Missförstå mig rätt med detta inlägg.

Jag är ALLTID påväg någonstans. Jag är en glad och positiv själ i mig själv. Jag väljer alltid att se möjligheterna istället för tvärt om.

Nu ska jag bara hitta mig själv.

VEM är jag, VART ska jag, VAD vill jag. VEM vill jag vara.

Även om allt inte riktigt blivit som planerat så har motgångarna stärkt mig.

Min prioritering är och kommer alltid att vara Lilleman i första hand

Hoppas du förstår.

Kramar / My Martens